Fasen vad svårt det är.
Jag försöker hitta ett nytt sätt att att leva.
Ett sätt att komma vidare, utan att tappa det som varit.
Som om jag skulle kunna starta om på nytt, utan att egentligen förändra någonting.
Eller jo, förändrar gör jag. I det lilla.
Möblerar om. Köper nytt. Provar annorlunda.
Men det är svårt att gå vidare.
Att inte längre vara vi.
Att lära mig leva som jag.
Härom dagen tog jag av den.
Markeringen av vi. Ringen.
Jag vet inte om det hjälper mig.
Jag är mest rädd för att glömma.
Tappa taget.
Men just då och där, så kändes det rätt.
torsdag 29 december 2011
lördag 17 december 2011
Morgonstund
Nordmansgranen ligger kvar på takräcket.
Jag hade en sådan där "när barnen somnat" plan igår.
Tror att det gick sådär. Vaknade i soffan vid 4-tiden med en febrig 2-åring bredvid och en 6-åring sovandes på golvet under bordet.
Men det gör inte så mycket.
Det är helg. Utan planer för dagen.
Lugnt.
Känns faktiskt ovanligt lugnt.
För det mesta så brukar det alltid finnas en plan eller något måste, som ska göras.
Men inte idag.
Och visst blir det bättre när man kan hitta lugnet för en stund.
Kaffet smakar lite bättre än vanligt. Juleljusen skapar mer stämning.
Barn njuter av att läsa Barnkammarboken.
Stillhet.
Hoppas er helg börjar lika skönt!
Jag hade en sådan där "när barnen somnat" plan igår.
Tror att det gick sådär. Vaknade i soffan vid 4-tiden med en febrig 2-åring bredvid och en 6-åring sovandes på golvet under bordet.
Men det gör inte så mycket.
Det är helg. Utan planer för dagen.
Lugnt.
Känns faktiskt ovanligt lugnt.
För det mesta så brukar det alltid finnas en plan eller något måste, som ska göras.
Men inte idag.
Och visst blir det bättre när man kan hitta lugnet för en stund.
Kaffet smakar lite bättre än vanligt. Juleljusen skapar mer stämning.
Barn njuter av att läsa Barnkammarboken.
Stillhet.
Hoppas er helg börjar lika skönt!
söndag 4 december 2011
Sömnen
Oj, så skönt.
Jag har sovit middag.
Och inte nog med det. Jag sov dessutom en hel 8 timmars natt.
Alltså 10 timmar på ett dygn.
Som det behövdes.
Helgen har varit skönt avlastande. Barnen har lekt med far och morföräldrar, och jag har fått chans att pyssla om hus och trädgård en del. Och mig själv dessutom.
Nu glittrar det vackert runt om i trädgården, och inne har huset fått en skön känsla av nalkande jul.
Bilen har blivit berövad på sina tomflaskor, festisförpackningar och annat skräp.
Redo för nästa helgs Gbg-äventyr.
Ska bli underbart att se barnen röja loss på Universeum och Liseberg.
Den här stunden ska jag ta till mig.
Energin.
Batteriet har fått laddning igen.
Jag har sovit middag.
Och inte nog med det. Jag sov dessutom en hel 8 timmars natt.
Alltså 10 timmar på ett dygn.
Som det behövdes.
Helgen har varit skönt avlastande. Barnen har lekt med far och morföräldrar, och jag har fått chans att pyssla om hus och trädgård en del. Och mig själv dessutom.
Nu glittrar det vackert runt om i trädgården, och inne har huset fått en skön känsla av nalkande jul.
Bilen har blivit berövad på sina tomflaskor, festisförpackningar och annat skräp.
Redo för nästa helgs Gbg-äventyr.
Ska bli underbart att se barnen röja loss på Universeum och Liseberg.
Den här stunden ska jag ta till mig.
Energin.
Batteriet har fått laddning igen.
torsdag 1 december 2011
Ett år
Det hör ju inte till vardagen att sitta i soffan och läsa böcker om Dumpe dumpers, och avstyra konflikter över plasttraktorer.
Det är mer av en helgsyssla.
Men efter lillasysters hastiga kontakt med mormors köksgolv igår, så sitter vi här och väntar på att få åka till tandläkaren för att få skadan kollad.
Det ser inte ut att vara någon fara, men det är bäst att kolla upp.
Tack vare morgonens huvudsakliga informationskälla, Bollibompa, så slog det mig att det är den första December idag.
Det har gått ett år. Ett helt år.
Efter M:s bortgång, så ville vi få till begravningen så fort som möjligt.
Det fanns ett behov hos oss alla som stod nära, att få det gjort. Komma förbi.
En hel del av cermonin hade M planerat, och låtit oss ta del av.
Resten föll sig ganska naturligt, utan konflikter om hur och varför.
Tack vare en mycket lyhörd präst, och en bra begravningsentreprenör, så blev det väldigt fint. Och rätt.
Hemskt just då och där, men såhär i efterhand ändå fint.
Kapellet där begravningscermonin ägde rum blev den där platsen för mig.
Platsen där vi skildes åt.
Eftersom hennes aska blev spridd för vågorna så finns det ingen specifik minnesplats.
Ingen gravsten. Ingen minneslund.
Jag vet att hennes syster har ordnat en plats vid deras stuga nära vattnet, men för mig är det ändå kapellet som blivit platsen.
Platsen där jag får kontakt.
Idag är det ett helt år sedan vi samlades där.
Isande minusgrader. Overkligt.
Som någonting påhittat.
Helt koncentrerad på hur 5-årige C skulle reagera.
Vansinnigt fokuserad och samtidigt knappt närvarande.
Den overkliga känslan jag hade där och då, sitter kvar än idag.
Trots förberedelserna veckorna innan med visning, kapellbesök med orgelspelande 5-åring och all planering runtomkring, så var jag helt borta när dagen väl kom.
Jag minns det mesta, men det är så avlägset att det känns som om jag bara sett det, utan att vara på plats.
Det är mer av en helgsyssla.
Men efter lillasysters hastiga kontakt med mormors köksgolv igår, så sitter vi här och väntar på att få åka till tandläkaren för att få skadan kollad.
Det ser inte ut att vara någon fara, men det är bäst att kolla upp.
Tack vare morgonens huvudsakliga informationskälla, Bollibompa, så slog det mig att det är den första December idag.
Det har gått ett år. Ett helt år.
Efter M:s bortgång, så ville vi få till begravningen så fort som möjligt.
Det fanns ett behov hos oss alla som stod nära, att få det gjort. Komma förbi.
En hel del av cermonin hade M planerat, och låtit oss ta del av.
Resten föll sig ganska naturligt, utan konflikter om hur och varför.
Tack vare en mycket lyhörd präst, och en bra begravningsentreprenör, så blev det väldigt fint. Och rätt.
Hemskt just då och där, men såhär i efterhand ändå fint.
Kapellet där begravningscermonin ägde rum blev den där platsen för mig.
Platsen där vi skildes åt.
Eftersom hennes aska blev spridd för vågorna så finns det ingen specifik minnesplats.
Ingen gravsten. Ingen minneslund.
Jag vet att hennes syster har ordnat en plats vid deras stuga nära vattnet, men för mig är det ändå kapellet som blivit platsen.
Platsen där jag får kontakt.
Idag är det ett helt år sedan vi samlades där.
Isande minusgrader. Overkligt.
Som någonting påhittat.
Helt koncentrerad på hur 5-årige C skulle reagera.
Vansinnigt fokuserad och samtidigt knappt närvarande.
Den overkliga känslan jag hade där och då, sitter kvar än idag.
Trots förberedelserna veckorna innan med visning, kapellbesök med orgelspelande 5-åring och all planering runtomkring, så var jag helt borta när dagen väl kom.
Jag minns det mesta, men det är så avlägset att det känns som om jag bara sett det, utan att vara på plats.
lördag 19 november 2011
Tänk om
Det är märkligt det här med att skriva.
Jag har aldrig använt skrivande som en kanal för att processa tankar tidigare.
Prata däremot. Det har varit min melodi.
Den här bloggen var ett sätt att se om jag kunde "kasta av" mig en del, och kanske få respons som ger andra perspektiv.
Och visst har det fungerat.
För stunden.
Men när jag läser det jag skrivit, så känner jag inte igen mig själv.
Var det verkligen sådär det kändes?
Det där är inte likt mig..
Jag har svårt att känna igen mig själv.
För några dagar sedan så skrev jag ett inlägg, som jag inte publicerade.
Som om jag hade på känn att jag skulle läsa det efter ett tag, och rynka pannan igen.
Och lite så är det.
Jag vet ju att det är hemskt vissa dagar.
En del dagar skrattar jag högt. Eller skriker av glädje efter ett samtal med chefen.
Men det går över så fort i något annat.
Upp och ner utan någon som helst plan yta däremellan.
Och ingenting varar.
Det som jag vet skulle hålla mig i ett glädjerus och ge mig energi därefter, håller någon dag, och sedan är det borta.
Samtigt så är det riktigt bra läsning.
Läser jag något jag själv skrivit och tänker: "oj, var det verkligen så illa?" , så har jag ju det antagligen bättre.
Eller så är de just för att jag fick det ur mig, som det inte känns igen?
Nej, jag vet inte vart jag är på väg med det här.
Tidigare opublicerat inlägg nedan.
Idag ringde prästen.
Det var planerat en grupp för anhöriga, som skulle dra igång nu i November, men som inte blir av pga svalt intresse.
Och det är ju bra.
Att det inte finns ett stort behov av en sådan grupp vill säga.
Vi pratade en stund. Om hur barnen har det, och hur jag har det.
Mitt i det där samtalet så sa hon någonting som hängt med hela dagen.
Vi pratade om att hitta ett sätt att ta sig vidare, när hon sa:
"en del hittar nya sätt att leva, och för andra så blir det inte så."
Tänk om det är just så.
Jag går och går.
Väntar. Som om det ska hända något.
Något som plötsligt ska ske.
Det där som gör att livet styr om på en ny bana.
Där glädjen sitter i.
Där saker faktiskt känns så där mycket. På riktigt.
Men om det inte blir så då?
Om det inte blir mer än så här.
Tänk om det här är livet.
Tänk om den här blöta filten kommer fortsätta ligga över världen.
Många verkar hitta vidare genom att träffa någon ny.
Men det är inte det jag väntar på.
Visst, jag saknar närheten och en sammanhängande konversation ibland, men det är inte svaret jag söker.
Tanken är mera stressande än lockande.
Hur ska jag hitta ett sätt att förlika mig med faktumet, att inget någonsin blir det samma igen?
Jag har aldrig använt skrivande som en kanal för att processa tankar tidigare.
Prata däremot. Det har varit min melodi.
Den här bloggen var ett sätt att se om jag kunde "kasta av" mig en del, och kanske få respons som ger andra perspektiv.
Och visst har det fungerat.
För stunden.
Men när jag läser det jag skrivit, så känner jag inte igen mig själv.
Var det verkligen sådär det kändes?
Det där är inte likt mig..
Jag har svårt att känna igen mig själv.
För några dagar sedan så skrev jag ett inlägg, som jag inte publicerade.
Som om jag hade på känn att jag skulle läsa det efter ett tag, och rynka pannan igen.
Och lite så är det.
Jag vet ju att det är hemskt vissa dagar.
En del dagar skrattar jag högt. Eller skriker av glädje efter ett samtal med chefen.
Men det går över så fort i något annat.
Upp och ner utan någon som helst plan yta däremellan.
Och ingenting varar.
Det som jag vet skulle hålla mig i ett glädjerus och ge mig energi därefter, håller någon dag, och sedan är det borta.
Samtigt så är det riktigt bra läsning.
Läser jag något jag själv skrivit och tänker: "oj, var det verkligen så illa?" , så har jag ju det antagligen bättre.
Eller så är de just för att jag fick det ur mig, som det inte känns igen?
Nej, jag vet inte vart jag är på väg med det här.
Tidigare opublicerat inlägg nedan.
Idag ringde prästen.
Det var planerat en grupp för anhöriga, som skulle dra igång nu i November, men som inte blir av pga svalt intresse.
Och det är ju bra.
Att det inte finns ett stort behov av en sådan grupp vill säga.
Vi pratade en stund. Om hur barnen har det, och hur jag har det.
Mitt i det där samtalet så sa hon någonting som hängt med hela dagen.
Vi pratade om att hitta ett sätt att ta sig vidare, när hon sa:
"en del hittar nya sätt att leva, och för andra så blir det inte så."
Tänk om det är just så.
Jag går och går.
Väntar. Som om det ska hända något.
Något som plötsligt ska ske.
Det där som gör att livet styr om på en ny bana.
Där glädjen sitter i.
Där saker faktiskt känns så där mycket. På riktigt.
Men om det inte blir så då?
Om det inte blir mer än så här.
Tänk om det här är livet.
Tänk om den här blöta filten kommer fortsätta ligga över världen.
Många verkar hitta vidare genom att träffa någon ny.
Men det är inte det jag väntar på.
Visst, jag saknar närheten och en sammanhängande konversation ibland, men det är inte svaret jag söker.
Tanken är mera stressande än lockande.
Hur ska jag hitta ett sätt att förlika mig med faktumet, att inget någonsin blir det samma igen?
lördag 5 november 2011
Kalasdagar
Det är nu 6 år sedan.
Spänd förväntan. Helt ovetande om hur stort det skulle bli.
Dagen innan ett av livets största händelser.
Vilken känslostorm det blev.
Imorgon fyller han 6 år.
C. Vår största. Vår första.
Idag var det kalas med kompisarna från förskoleklassen.
Som ni nog kan gissa så var det en lugn tillställning, med rimlig ljudnivå och sansade konversationer.
Ja, jag vet. Ironiska generationen. Kan inte låta bli liksom!
Men, men. Alla verkade ha roligt. Alldeles för mycket kakor, tårta och saft.
Leka dansstopp till "Who let the dogs out?" och "Manboy".
Gå ut och möta pomperipossa, som kom med godispåsar från skogen.
Det blev bra.
Förra året gick 5-års kalaset av stapeln, bara två dagar efter C förlorade sin mamma.
Det var otroligt viktigt för honom att det blev av.
Som ett bevis på att inte Allt upphör.
Någon form av normalitet kanske.
Imorgon vankas kalas med släkt och lite andra vänner.
Då ska det bjudas på hembakad tårta komponerad av 6-åringen själv.(med lite styrning;))
Spänd förväntan. Helt ovetande om hur stort det skulle bli.
Dagen innan ett av livets största händelser.
Vilken känslostorm det blev.
Imorgon fyller han 6 år.
C. Vår största. Vår första.
Idag var det kalas med kompisarna från förskoleklassen.
Som ni nog kan gissa så var det en lugn tillställning, med rimlig ljudnivå och sansade konversationer.
Ja, jag vet. Ironiska generationen. Kan inte låta bli liksom!
Men, men. Alla verkade ha roligt. Alldeles för mycket kakor, tårta och saft.
Leka dansstopp till "Who let the dogs out?" och "Manboy".
Gå ut och möta pomperipossa, som kom med godispåsar från skogen.
Det blev bra.
Förra året gick 5-års kalaset av stapeln, bara två dagar efter C förlorade sin mamma.
Det var otroligt viktigt för honom att det blev av.
Som ett bevis på att inte Allt upphör.
Någon form av normalitet kanske.
Imorgon vankas kalas med släkt och lite andra vänner.
Då ska det bjudas på hembakad tårta komponerad av 6-åringen själv.(med lite styrning;))
torsdag 3 november 2011
Det där stinget
För det mesta går det ganska bra.
Vi har någon form av fungerande vardag, och gör något av den.
Visst, det är slitigt.
Sena rastlösa kvällar duggar ju inte tätt direkt.
Jag tror de flesta småbarnsföräldrar längtar efter en skopa energi extra, för att orka det där man tänkt.
Och när inte energin räcker till så gäller det att prioritera och be om hjälp.
Men det funkar.
Det går.
Allting fortsätter.
Ibland känns det bra. Till och med riktigt bra.
Barnen verkar må bra, och saker löser sig till det bästa.
Medvind.
Men den finns där.
Smygande och redo att hoppa fram. Som ett nålstick i bröstet.
När hon i bonde söker fru pratade om att kunna dela livet med någon.
Eller när paret med dottern, diskuterade cremé fraiche på Maxi härom dagen.
Det tar så hårt ibland.
Det är inte den där bitterheten, som det var ett tag, utan mer en tomhet.
Jag skrev till någon att det är som om allt tappat färgen.
Och det är nog så.
Vi har någon form av fungerande vardag, och gör något av den.
Visst, det är slitigt.
Sena rastlösa kvällar duggar ju inte tätt direkt.
Jag tror de flesta småbarnsföräldrar längtar efter en skopa energi extra, för att orka det där man tänkt.
Och när inte energin räcker till så gäller det att prioritera och be om hjälp.
Men det funkar.
Det går.
Allting fortsätter.
Ibland känns det bra. Till och med riktigt bra.
Barnen verkar må bra, och saker löser sig till det bästa.
Medvind.
Men den finns där.
Smygande och redo att hoppa fram. Som ett nålstick i bröstet.
När hon i bonde söker fru pratade om att kunna dela livet med någon.
Eller när paret med dottern, diskuterade cremé fraiche på Maxi härom dagen.
Det tar så hårt ibland.
Det är inte den där bitterheten, som det var ett tag, utan mer en tomhet.
Jag skrev till någon att det är som om allt tappat färgen.
Och det är nog så.
måndag 31 oktober 2011
Tåliga kläder!
Jag vet ju vad som håller bäst för egen del, men med tanke på hur fort storlekar blir urväxta, så letar jag tips på billigare byxor som tål en 6-årings vardagslek. Jeans i de flesta prisklasser går det hål på inom en vecka..
Mjuka mysbrallor ska vi inte prata om en gång.
Utomhus är det lugnt med överdragsbyxor som tål det mesta, men inomhus då?
Mjuka mysbrallor ska vi inte prata om en gång.
Utomhus är det lugnt med överdragsbyxor som tål det mesta, men inomhus då?
söndag 30 oktober 2011
Tid att andas
Det är så fantastiskt skönt, att bara få släppa allt.
Veta att barnen har det bra på sina respektive håll.
Inte ha några måsten.
Inga göromål som står och väntar.
Bara få sitta där.
Utan några artificiella ljud.
Bara solen, vinden. Ekorrar och nötskrikor.
Och om man har tur, så får man uppleva skogens drottning(eller hur var det nu?)på nära håll.
Jakten är en så total bortkoppling från vardagen.
Vissa vill ju så klart hävda att det handlar om mordlystna gubbar och djurplågeri.
Och så går de glatt och köper en fläskfilé på Ica, så att det "bara" är köttkonsumtion.
Jag vill nog påstå att det är en så etiskt riktig anskaffning av kött som man kan genomföra.
Kan man ställa upp på att det faktiskt handlar om att döda ett djur, och ta vara på det för att konsumera, så blundar man ju inte för verkligheten.
Jag vet dessutom precis hur det har gått till, hela vägen.
Om man med det för ögonen tycker det är helt fel att äta djur, kan jag ha full förståelse för.
Är det ok att döda och äta upp andra varelser?
Absolut en viktig fråga att ställa sig.
Visst finns det människor som kopplar köttet i paketet till att det faktiskt kommer från ett djur, men många vill absolut inte ta till sig den tanken.
De har ju bara köpt kött.
Veta att barnen har det bra på sina respektive håll.
Inte ha några måsten.
Inga göromål som står och väntar.
Bara få sitta där.
Utan några artificiella ljud.
Bara solen, vinden. Ekorrar och nötskrikor.
Och om man har tur, så får man uppleva skogens drottning(eller hur var det nu?)på nära håll.
Jakten är en så total bortkoppling från vardagen.
Vissa vill ju så klart hävda att det handlar om mordlystna gubbar och djurplågeri.
Och så går de glatt och köper en fläskfilé på Ica, så att det "bara" är köttkonsumtion.
Jag vill nog påstå att det är en så etiskt riktig anskaffning av kött som man kan genomföra.
Kan man ställa upp på att det faktiskt handlar om att döda ett djur, och ta vara på det för att konsumera, så blundar man ju inte för verkligheten.
Jag vet dessutom precis hur det har gått till, hela vägen.
Om man med det för ögonen tycker det är helt fel att äta djur, kan jag ha full förståelse för.
Är det ok att döda och äta upp andra varelser?
Absolut en viktig fråga att ställa sig.
Visst finns det människor som kopplar köttet i paketet till att det faktiskt kommer från ett djur, men många vill absolut inte ta till sig den tanken.
De har ju bara köpt kött.
tisdag 25 oktober 2011
Tack
Tack för att ni finns.
Nära omkring, och långt därute.
Ni människor som faktiskt bryr er om andra.
Som inte är rädda för att prata.
Som ser, istället för att titta åt andra hållet.
Som säger något, när andra inte vågar.
Ni är oerhört värdefulla.
Nära omkring, och långt därute.
Ni människor som faktiskt bryr er om andra.
Som inte är rädda för att prata.
Som ser, istället för att titta åt andra hållet.
Som säger något, när andra inte vågar.
Ni är oerhört värdefulla.
torsdag 13 oktober 2011
Slutet
Vi kom aldrig att prata om det.
Vi levde bägge två med vår fruktan och sorg, fast var för sig.
Sida vid sida. Men inte tillsammans.
Det fanns stunder när det rann över för M, där allt kom ut.
Allt på en gång.
All smärta, oro och ilska.
Inte sällan, var det jag som fick vara den som fick ta "smällen" när det kom.
Även om jag vet mycket väl vad grunden till allt var, så sitter en del av de där orden hårt kvar i minnet.
Den där sjukdomen orsakade så otroligt mycket ångest.
Så mycket smärta.
Den förändrade så mycket.
När kallelsen till träff med onkologen kom, så sa M på en gång att hon inte ville åka dit.
Hon ville inte höra något mer. "Åk dit du, om du vill."
Och det gjorde jag. Jag och M:s syster.
Vi kände det vi med, och kom att prata om det i bilen på vägen dit.
Läkaren bekräftade det vi trodde. Det var inte länge kvar.
När vi kom hem igen, så pratade vi inte om vad som sagts hos läkaren.
M var otroligt trött, och orkade inte stanna uppe.
Ingen kvällsfika, som hade varit hennes stund på dagen senaste månaderna.
Så hon gick med hjälp upp till sängen och lade sig.
Och gick aldrig upp igen.
M sov tungt och hade korta stunder av vakenhet.
Utanför föll vinterns första snö.
Även om hon inte tittade, så log hon när jag berättade om snöflingorna.
Stora och långsamma.
Efter 3 dagars vakande drog M sina sista andetag.
Hemma.
Med sina nära intill. Tillsammans.
Vi levde bägge två med vår fruktan och sorg, fast var för sig.
Sida vid sida. Men inte tillsammans.
Det fanns stunder när det rann över för M, där allt kom ut.
Allt på en gång.
All smärta, oro och ilska.
Inte sällan, var det jag som fick vara den som fick ta "smällen" när det kom.
Även om jag vet mycket väl vad grunden till allt var, så sitter en del av de där orden hårt kvar i minnet.
Den där sjukdomen orsakade så otroligt mycket ångest.
Så mycket smärta.
Den förändrade så mycket.
När kallelsen till träff med onkologen kom, så sa M på en gång att hon inte ville åka dit.
Hon ville inte höra något mer. "Åk dit du, om du vill."
Och det gjorde jag. Jag och M:s syster.
Vi kände det vi med, och kom att prata om det i bilen på vägen dit.
Läkaren bekräftade det vi trodde. Det var inte länge kvar.
När vi kom hem igen, så pratade vi inte om vad som sagts hos läkaren.
M var otroligt trött, och orkade inte stanna uppe.
Ingen kvällsfika, som hade varit hennes stund på dagen senaste månaderna.
Så hon gick med hjälp upp till sängen och lade sig.
Och gick aldrig upp igen.
M sov tungt och hade korta stunder av vakenhet.
Utanför föll vinterns första snö.
Även om hon inte tittade, så log hon när jag berättade om snöflingorna.
Stora och långsamma.
Efter 3 dagars vakande drog M sina sista andetag.
Hemma.
Med sina nära intill. Tillsammans.
torsdag 6 oktober 2011
Under granen
Här sitter vi nu, han den svarthårige och jag. Det är långt till bilen, och regnet vräker ner.
Får hoppas att det lättar snart så det går att jobba vidare.
Får hoppas att det lättar snart så det går att jobba vidare.
onsdag 5 oktober 2011
Tack fujifilm
Frakten ingår ju i vart fall!
Att det kostar att förstora bilder det vet jag ju, men lite väl nu va?
Kan meddela att korten kommit, och slutsumman blev aaaningens lägre.
Att det kostar att förstora bilder det vet jag ju, men lite väl nu va?
Kan meddela att korten kommit, och slutsumman blev aaaningens lägre.
tisdag 4 oktober 2011
Hej igen
Tänkte passa på att tacka Tigrinnan för Awarden, som jag blev tilldelad för ett tag sedan.
För att förtjäna den medföljer uppgift:Länka tillbaka till den som gett mig utmärkelsen, svara på fem frågor samt skicka awarden vidare till fem bloggare som har färre än 100 läsare men förtjänar fler!
Varför började du blogga?
För att se om det kunde göra något för mig att skriva om allt som hänt. Och för att dela historien och vardagen med andra förstås.
Vilka bloggar följer du?
Jag följer de som är länkade här bredvid, men även en hel hög som andra länkar till i sin tur. Har inte så bra struktur på det där, och "följer" en del med väldigt olika intensitet. Det mesta handlar om föräldraskap, cancer och vanligt folk.
Vilka favoritfärger har du?
Oj. Helt klart grönt. Och gul-orange höstfärg. Och varmt bruten vit inomhus.
Vilka favoritfilmer har du?
Jag har alltid sett mycket på film, och det finns ju enormt mycket bra att nämna.
Men jag är ju helt fast när det gäller vissa komedier. Har sett Strul så många gånger att jag förbrukat både vhs-band och en dvd med den filmen. Annars så funkar Zoolander, Groundhogday mfl. för det mesta.
Vilket land drömmer du om att besöka?
Vilket land, vilket land... tja Legoland snackas det ju om en del här hemma nu.
Annars så måste man ju besöka spektaklet i väst någon gång. Kanske en klassisk kust - kust roadtrip?
Och så ska ju awarden skickas vidare med.
Jag lägger ingen större tid på motiveringar. Det här är lästvärt!
Tildas resa
Mamma vilja
amningshysteri
Jag är Elisabeth
Bulan & Jag
Klicka. Läs!
Inget att vänta på.
För att förtjäna den medföljer uppgift:Länka tillbaka till den som gett mig utmärkelsen, svara på fem frågor samt skicka awarden vidare till fem bloggare som har färre än 100 läsare men förtjänar fler!
Varför började du blogga?
För att se om det kunde göra något för mig att skriva om allt som hänt. Och för att dela historien och vardagen med andra förstås.
Vilka bloggar följer du?
Jag följer de som är länkade här bredvid, men även en hel hög som andra länkar till i sin tur. Har inte så bra struktur på det där, och "följer" en del med väldigt olika intensitet. Det mesta handlar om föräldraskap, cancer och vanligt folk.
Vilka favoritfärger har du?
Oj. Helt klart grönt. Och gul-orange höstfärg. Och varmt bruten vit inomhus.
Vilka favoritfilmer har du?
Jag har alltid sett mycket på film, och det finns ju enormt mycket bra att nämna.
Men jag är ju helt fast när det gäller vissa komedier. Har sett Strul så många gånger att jag förbrukat både vhs-band och en dvd med den filmen. Annars så funkar Zoolander, Groundhogday mfl. för det mesta.
Vilket land drömmer du om att besöka?
Vilket land, vilket land... tja Legoland snackas det ju om en del här hemma nu.
Annars så måste man ju besöka spektaklet i väst någon gång. Kanske en klassisk kust - kust roadtrip?
Och så ska ju awarden skickas vidare med.
Jag lägger ingen större tid på motiveringar. Det här är lästvärt!
Tildas resa
Mamma vilja
amningshysteri
Jag är Elisabeth
Bulan & Jag
Klicka. Läs!
Inget att vänta på.
söndag 2 oktober 2011
Hej
Jag har haft tankar på inlägg varenda dag den senaste veckan, men den bedövande tröttheten/bristande motivationen har behållt dem i huvudet till läggdags.
Så ni får föreställa er inlägg om sjuka-överaktiva barn, trädplantering, lekstugebygge, internetshopping för 236miljoner och riktigt, riktigt vidriga småkryp.
Bra va?
Tack för alla kommentarer som droppar in titt som tätt.
Det är alltid upppiggande när det dyker ner en kommentar i mobilen.
Får se om jag får ork att skriva lite vettigt sen kanske.
Så ni får föreställa er inlägg om sjuka-överaktiva barn, trädplantering, lekstugebygge, internetshopping för 236miljoner och riktigt, riktigt vidriga småkryp.
Bra va?
Tack för alla kommentarer som droppar in titt som tätt.
Det är alltid upppiggande när det dyker ner en kommentar i mobilen.
Får se om jag får ork att skriva lite vettigt sen kanske.
söndag 18 september 2011
Ikea-söndag
Regn. Film i bilen på vägen.
Följa pilar. Springa. Fort.
Fortare.
Klättra på soffbord.
Snurra på stolar.
Titta på kartan.
Köttbullar. Fri påfyllning på dricka.
Röja runt bland leksaker. Hoppa i sängar.
Hoppa längdhopp bredvis stekpannorna.
Gömma sig bland massvis med täcken.
Lukta på ljus.
Springa jäääättefort på lagret.
Mjukglass.
Nöjd sexåring.
Följa pilar. Springa. Fort.
Fortare.
Klättra på soffbord.
Snurra på stolar.
Titta på kartan.
Köttbullar. Fri påfyllning på dricka.
Röja runt bland leksaker. Hoppa i sängar.
Hoppa längdhopp bredvis stekpannorna.
Gömma sig bland massvis med täcken.
Lukta på ljus.
Springa jäääättefort på lagret.
Mjukglass.
Nöjd sexåring.
lördag 17 september 2011
Samtal
Jag har alltid tagit chansen, när jag blivit erbjuden samtal.
Spelar ingen roll om det rört sig om kurator,psykolog, präst eller andra samtal.
Har man gett det en chans, så missar man ju inget.
En del har gett otroligt mycket, och andra mest tagit energi och skapat ilska.
I november ska förhoppningsvis en samtalsgrupp hos kyrkan i Karlstad komma igång.
En grupp för föräldrar som mist sin andra hälft.
Jag har tidigare varit på en "leva vidare" grupp hos kyrkan, men det gjorde mig mest förbannad.
Så jag gick inte dit igen.
"Ja, vi gifte oss 1946, och jag minns det väl för att..." Osv. Osv. Osv.
Den yngste, näst mig, var 60-nånting år. Levt tillsammans hela livet. Hela.
Nej. Det där var deras arena. Inte min.
Jag är själv inte troende, men är likväl fortfarande medlem i kyrkan. Så lite nytta av medlemsavgiften lär jag försöka få.
Hörde för övrigt om ännu en småbarnsförälder, som förlorade sin fru i cancer nyss. Inte långt härifrån heller.
Förbannade skitsjukdom.
Spelar ingen roll om det rört sig om kurator,psykolog, präst eller andra samtal.
Har man gett det en chans, så missar man ju inget.
En del har gett otroligt mycket, och andra mest tagit energi och skapat ilska.
I november ska förhoppningsvis en samtalsgrupp hos kyrkan i Karlstad komma igång.
En grupp för föräldrar som mist sin andra hälft.
Jag har tidigare varit på en "leva vidare" grupp hos kyrkan, men det gjorde mig mest förbannad.
Så jag gick inte dit igen.
"Ja, vi gifte oss 1946, och jag minns det väl för att..." Osv. Osv. Osv.
Den yngste, näst mig, var 60-nånting år. Levt tillsammans hela livet. Hela.
Nej. Det där var deras arena. Inte min.
Jag är själv inte troende, men är likväl fortfarande medlem i kyrkan. Så lite nytta av medlemsavgiften lär jag försöka få.
Hörde för övrigt om ännu en småbarnsförälder, som förlorade sin fru i cancer nyss. Inte långt härifrån heller.
Förbannade skitsjukdom.
torsdag 15 september 2011
Mitt i allt
Unga fröken ligger bredvid och sover gott. Febern gav med sig efter att ipren fick gå in och ta över alvedons jobb.
Ny förkylning på uppsegling kanske?
Jacket i hakan, som hon fick efter gårdagens vurpa på dagis, behövde inte någon mer åtgärd än en rejäl tejpning, och har nu fått en snygg mörkröd skorpa.
Hårt liv för liten.
Annars snurrar allt på. I allt för hög fart.
Telefonen piper fram påminnelser om både det ena och det andra, och jag lyder.
Saker som inte kommer fram därigenom, blir inte gjorda. Och tur är väl det. För när skulle tiden finnas?
Både liten och stor har varit på utlåning med övernattning senaste veckan, och nog blir det liiite mindre intensivt här hemma.
Men det är snart dags känner jag.
Jag behöver vara ensam. Bara jag. Och squeezeboxen. Och lurarna. Och sängen.
Inte passa på att... Inte få tid för att göra..
Bara däcka.
Lite skrämmande tanke dock. Kommer jag upp igen sen?
Ny förkylning på uppsegling kanske?
Jacket i hakan, som hon fick efter gårdagens vurpa på dagis, behövde inte någon mer åtgärd än en rejäl tejpning, och har nu fått en snygg mörkröd skorpa.
Hårt liv för liten.
Annars snurrar allt på. I allt för hög fart.
Telefonen piper fram påminnelser om både det ena och det andra, och jag lyder.
Saker som inte kommer fram därigenom, blir inte gjorda. Och tur är väl det. För när skulle tiden finnas?
Både liten och stor har varit på utlåning med övernattning senaste veckan, och nog blir det liiite mindre intensivt här hemma.
Men det är snart dags känner jag.
Jag behöver vara ensam. Bara jag. Och squeezeboxen. Och lurarna. Och sängen.
Inte passa på att... Inte få tid för att göra..
Bara däcka.
Lite skrämmande tanke dock. Kommer jag upp igen sen?
torsdag 8 september 2011
Strålning
När M för första gången skulle besöka strålningsavdelningen, för att mäta ut och markera punkter på kroppen osv, så var hon inte vaken.
Eftersom smärtorna var så intensiva och ångesten ökade med den, så tog drogerna överhanden, och M kunde inte hålla sig vaken.
Strålningen skulle förhoppningsvis krympa svullnaden i ryggen, och därigenom minska smärtorna. Läkaren förklarade att det brukar ha mycket god effekt.
Kruxet med strålningen var att det blev många resor fram och tillbaka till sjukhuset.
M:s syster bodde nära, och där kunde M sova över och därigenom få kortare resor i bil ibland.
Vi bytte bil för att få en där M kunde åka liggandes, för att slippa smärtsamma sittställningar.
Men det var en plåga varje gång vi skulle dit.
Det tog så hårt på M:s ork.
Att komma upp hemma, göra sig färdig och komma till strålningen tog flera timmar.
Även om strålningen gjorde märkbar effekt på smärtan efter ett par veckor, så märktes det en stor förändring i M:s förmåga att röra sig. Allt började gå långsammare, och krävde allt större ansträngning.
Svullnaden i M:s ben ökade, och likaså magen.
Svullnad hade ju hört till ända sedan kortisonet kom med i bilden, men nu var det mer.
Magen blev riktigt jobbig, och M fick läggas in för dränering.
Återigen tillbaka på avdelningen. Hon ville ju verkligen inte vara där. Hon ville hem. Bara hem.
Eftersom smärtorna var så intensiva och ångesten ökade med den, så tog drogerna överhanden, och M kunde inte hålla sig vaken.
Strålningen skulle förhoppningsvis krympa svullnaden i ryggen, och därigenom minska smärtorna. Läkaren förklarade att det brukar ha mycket god effekt.
Kruxet med strålningen var att det blev många resor fram och tillbaka till sjukhuset.
M:s syster bodde nära, och där kunde M sova över och därigenom få kortare resor i bil ibland.
Vi bytte bil för att få en där M kunde åka liggandes, för att slippa smärtsamma sittställningar.
Men det var en plåga varje gång vi skulle dit.
Det tog så hårt på M:s ork.
Att komma upp hemma, göra sig färdig och komma till strålningen tog flera timmar.
Även om strålningen gjorde märkbar effekt på smärtan efter ett par veckor, så märktes det en stor förändring i M:s förmåga att röra sig. Allt började gå långsammare, och krävde allt större ansträngning.
Svullnaden i M:s ben ökade, och likaså magen.
Svullnad hade ju hört till ända sedan kortisonet kom med i bilden, men nu var det mer.
Magen blev riktigt jobbig, och M fick läggas in för dränering.
Återigen tillbaka på avdelningen. Hon ville ju verkligen inte vara där. Hon ville hem. Bara hem.
Arbetsförmån
Nu är skogen full av godsaker! Jag höll igen på ätandet till hemfärden, och fick därigenom en stund över till plockning.
Lyxigt värre med lite svart trumpetsvamp, tratt och fina gula kantareller!
Känns som att kvällen blir sen innan allt är rensat och ligger på torknätet...
Lyxigt värre med lite svart trumpetsvamp, tratt och fina gula kantareller!
Känns som att kvällen blir sen innan allt är rensat och ligger på torknätet...
måndag 5 september 2011
Tillbaka igen
Skumt vad orken svajar. Jag kan inte riktigt hitta någon annan anledning än skoj.
Om jag lyckas koppla bort, och ha kul om så bara för en stund, så finns det hur mycket ork som helst ett tag igen.
Jag fick 3 timmar helt för mig själv i lördags, och tillbringade dessa på en födelsedagsfest.
Och jag grät. Av skratt. Kinderna värkte, och så pigg var det länge sedan jag var vid 10 på kvällen.
Sedan dess så går det lättare.
Det var skönt att släppa fokus en stund. Att hamna i ett sammanhang som inte bjöd på tillfälle att tänka för mycket.
Oväntat kul!
Om jag lyckas koppla bort, och ha kul om så bara för en stund, så finns det hur mycket ork som helst ett tag igen.
Jag fick 3 timmar helt för mig själv i lördags, och tillbringade dessa på en födelsedagsfest.
Och jag grät. Av skratt. Kinderna värkte, och så pigg var det länge sedan jag var vid 10 på kvällen.
Sedan dess så går det lättare.
Det var skönt att släppa fokus en stund. Att hamna i ett sammanhang som inte bjöd på tillfälle att tänka för mycket.
Oväntat kul!
fredag 2 september 2011
Vakuum
Det är nog en bra beskrivning av mitt energiförråd.
Kaffekvarnen går varm, och jämnar ut lite av ljudmattan som juniorerna skapar.
Storebror är på övernattning och fredagsutflykt, så det är "bara" de yngsta hemma.
Sjuklediga.
Ja, sjuka är dom ju. Det rinner ju obeskrivligheter ur alla öppningar i huvudet, men så värst påverkade i övrigt, det är de ju inte.
Morgonens lek skulle nog med en åklagares ögon beskrivas som allmänfarlig ödeläggelse.
Totalt hämningslöst.
Och den som ska styra upp rebellerna, och få dom på mindre destruktiva spår, det är jag.
Jag.
Han som shottar starkt kaffe bara för att hålla sig vaken förbi bollibompa, så att barnen slipper somna i en hög bredvid i soffan.
Han som måste peppa sig själv stenhårt, för att orka plocka ur diskmaskinen.
Han som helt plötsligt har helskägg, för att han inte orkat plocka fram laddaren till apparaten på en vecka.
Han som aldrig förr har känt sig så tom på energi som nu.
Känns hoppfullt va?
Jag känner mig som en sådan där pling-plong plastleksak som legat ute i regnet, och nu spelar alla klämkäcka melodier jääättelååångsamt och ostämt.
Ge. Mig. Batteri.
Nu.
Kaffekvarnen går varm, och jämnar ut lite av ljudmattan som juniorerna skapar.
Storebror är på övernattning och fredagsutflykt, så det är "bara" de yngsta hemma.
Sjuklediga.
Ja, sjuka är dom ju. Det rinner ju obeskrivligheter ur alla öppningar i huvudet, men så värst påverkade i övrigt, det är de ju inte.
Morgonens lek skulle nog med en åklagares ögon beskrivas som allmänfarlig ödeläggelse.
Totalt hämningslöst.
Och den som ska styra upp rebellerna, och få dom på mindre destruktiva spår, det är jag.
Jag.
Han som shottar starkt kaffe bara för att hålla sig vaken förbi bollibompa, så att barnen slipper somna i en hög bredvid i soffan.
Han som måste peppa sig själv stenhårt, för att orka plocka ur diskmaskinen.
Han som helt plötsligt har helskägg, för att han inte orkat plocka fram laddaren till apparaten på en vecka.
Han som aldrig förr har känt sig så tom på energi som nu.
Känns hoppfullt va?
Jag känner mig som en sådan där pling-plong plastleksak som legat ute i regnet, och nu spelar alla klämkäcka melodier jääättelååångsamt och ostämt.
Ge. Mig. Batteri.
Nu.
måndag 29 augusti 2011
Sommar blev höst
Behandlingsperioden med antikroppar följdes upp precis som tidigare behandling, med röntgen prover och utvärdering.
Samtalen hos läkaren var det värsta M visste.
Det spelade ingen roll att hon visste om sitt kommande öde. Hon ville inte höra det från någon annan.
Dessa läkare som gett henne besked, som slitit henne mellan hopp och förtvivlan allt för många gånger.
Rädslan.
Den gången var det inte "vår" ordinarie läkare som skulle gå igenom resultat. Den ordinarie med den sorgsna blicken var på semester.
Den inhoppande drivne realisten berättade att röntgen inte visade på någon förändring gentemot tidigare gång. Varken mer eller mindre. Proverna som var tagna var inte klara. Inte allihop i vartfall.
Men den sammanvägda bilden av röntgen och prover visade på att det stod still.
En ny behandlingsomgång, med en annan typ av cytostatika, skulle nu köras igång.
Den varianten som gör att man tappar håret.
Peruk beställdes, och tid för utprovning bokades, men den fick ställas in.
Samtidigt som M fick tillbaka smärtorna i ryggen igen, så fick vi reda på att de nu fullständiga provsvaren visade att cancern åter var på frammarsch.
Metastaserna i ryggkotorna hade börjat växa in i spinalkanalen.
Smärtor som inte går att få bukt med genom morfinbaserade läkemedel.
Smärtlindring kom tillslut, efter smärtteamets insättning av någon avlagd blodtrycksmedicin som blockerade signalerna.
Fokus sattes på att få ner svullnaden i ryggraden. Operation i Uppsala var det ena budet, strålning det andra.
Operation var det bästa alternativet, men oron för en komplicerad och utdragen läkning, gjorde att det till slut blev strålning. Man ville inte riskera att få vänta för länge innan nya behandlingen kunde köras igång.
Även om ingen av läkarna sa något, så såg man det. Det var här hoppet om att kunna göra något försvann.
Samtalen hos läkaren var det värsta M visste.
Det spelade ingen roll att hon visste om sitt kommande öde. Hon ville inte höra det från någon annan.
Dessa läkare som gett henne besked, som slitit henne mellan hopp och förtvivlan allt för många gånger.
Rädslan.
Den gången var det inte "vår" ordinarie läkare som skulle gå igenom resultat. Den ordinarie med den sorgsna blicken var på semester.
Den inhoppande drivne realisten berättade att röntgen inte visade på någon förändring gentemot tidigare gång. Varken mer eller mindre. Proverna som var tagna var inte klara. Inte allihop i vartfall.
Men den sammanvägda bilden av röntgen och prover visade på att det stod still.
En ny behandlingsomgång, med en annan typ av cytostatika, skulle nu köras igång.
Den varianten som gör att man tappar håret.
Peruk beställdes, och tid för utprovning bokades, men den fick ställas in.
Samtidigt som M fick tillbaka smärtorna i ryggen igen, så fick vi reda på att de nu fullständiga provsvaren visade att cancern åter var på frammarsch.
Metastaserna i ryggkotorna hade börjat växa in i spinalkanalen.
Smärtor som inte går att få bukt med genom morfinbaserade läkemedel.
Smärtlindring kom tillslut, efter smärtteamets insättning av någon avlagd blodtrycksmedicin som blockerade signalerna.
Fokus sattes på att få ner svullnaden i ryggraden. Operation i Uppsala var det ena budet, strålning det andra.
Operation var det bästa alternativet, men oron för en komplicerad och utdragen läkning, gjorde att det till slut blev strålning. Man ville inte riskera att få vänta för länge innan nya behandlingen kunde köras igång.
Även om ingen av läkarna sa något, så såg man det. Det var här hoppet om att kunna göra något försvann.
Bakteriebytarhuset
Vad härligt egentligen.
Jag hade helt glömt bort att det blir så här när skolan börjar. Barnen har varit friska så länge i en följd nu, så jag inte ens har tänkt på hur det kan vara.
Men... Nu är det dags igen. Lillfisan har feber, snorar och hostar, så det får bli hemmaplan idag med.
Mellanbror snorar han med. Han är för övrigt hos sin moster, där han har korttidsboende.
I vintras så var de sjuka växelvis och om varandra i 3månader. Lite mindre i år vore ju önskvärt!
Ska nog gå igenom hemapoteket idag och se så det finns allt som behövs. För när småfolket här i huset får feber, så är det inte LITE feber som gäller. Det gäller ju att få till febernedsättande så det dricks, äts och sovs tillräckligt.
Jodå, nu är den här. Snorets årstid.
Jag hade helt glömt bort att det blir så här när skolan börjar. Barnen har varit friska så länge i en följd nu, så jag inte ens har tänkt på hur det kan vara.
Men... Nu är det dags igen. Lillfisan har feber, snorar och hostar, så det får bli hemmaplan idag med.
Mellanbror snorar han med. Han är för övrigt hos sin moster, där han har korttidsboende.
I vintras så var de sjuka växelvis och om varandra i 3månader. Lite mindre i år vore ju önskvärt!
Ska nog gå igenom hemapoteket idag och se så det finns allt som behövs. För när småfolket här i huset får feber, så är det inte LITE feber som gäller. Det gäller ju att få till febernedsättande så det dricks, äts och sovs tillräckligt.
Jodå, nu är den här. Snorets årstid.
söndag 28 augusti 2011
Gjutjärnspannan
Gårdagens tur i svampskogen, resulterade inte i så värst mycket svamp. 11 trattkantareller.
Mer är på gång, så om någon vecka blir det en ny tur.
Mysigt äventyr för barnen blev det i vart fall!
Fika med nybakade muffins, ökar ju välmåendet lite till.
Eftersom dagen bjuder på ihärdigt regnande, så har det blivit en förmiddag inomhus. Barnen sprider leksaker, skor och annan lös inredning omkring sig, och på spisen står traktörpannan och puttrar.
Vad som puttrar?
Som äldstesonens osvikliga luktsinne tidigt i processen avslöjade: "Det luktar köttfärssås!"
Det är det som är skönt med helgerna. Att saker får puttra. Det får ta tid.
Mer är på gång, så om någon vecka blir det en ny tur.
Mysigt äventyr för barnen blev det i vart fall!
Fika med nybakade muffins, ökar ju välmåendet lite till.
Eftersom dagen bjuder på ihärdigt regnande, så har det blivit en förmiddag inomhus. Barnen sprider leksaker, skor och annan lös inredning omkring sig, och på spisen står traktörpannan och puttrar.
Vad som puttrar?
Som äldstesonens osvikliga luktsinne tidigt i processen avslöjade: "Det luktar köttfärssås!"
Det är det som är skönt med helgerna. Att saker får puttra. Det får ta tid.
lördag 27 augusti 2011
Ut i skogen
Inte trodde jag att det skulle gå så här bra. Att sluta snusa alltså.
Ja, jag har varit stirrig och glömsk.
Ja, jag har vaknat 02:30 och bara måste äta knäckebröd med cognacsmedwurst.
Ja, jag har slagit en tall hårt och länge med en stor gren, för att jag snubblat alldeles bredvid.
Men jag har inte snusat. Och det är inte så värst svårt att låta bli heller.
Jag vill ju inte.
Trött är jag med. Vet inte om det har något samband med avvänjningen.
Jag går och lägger mig så fort jag fått barnen att sova, så jag ska få "sova ikapp", men det hjälper inte.
Idag är det en alldeles vanlig lördag utan planer, så jag ska ta med småfolket ut i skogen för att plocka en av årstidens stora skatter.
Trattkantarellen.
Hittade ett gäng som gömde sig bland mossan igår. Visserligen små, och förvisso i Östergötaland, men nog borde det ha ploppat upp på våra ställen i Värmlandsskogarna med.
Lite fikakorg och tåliga kläder, så blir det i vart fall lite äventyr för små.
Ja, jag har varit stirrig och glömsk.
Ja, jag har vaknat 02:30 och bara måste äta knäckebröd med cognacsmedwurst.
Ja, jag har slagit en tall hårt och länge med en stor gren, för att jag snubblat alldeles bredvid.
Men jag har inte snusat. Och det är inte så värst svårt att låta bli heller.
Jag vill ju inte.
Trött är jag med. Vet inte om det har något samband med avvänjningen.
Jag går och lägger mig så fort jag fått barnen att sova, så jag ska få "sova ikapp", men det hjälper inte.
Idag är det en alldeles vanlig lördag utan planer, så jag ska ta med småfolket ut i skogen för att plocka en av årstidens stora skatter.
Trattkantarellen.
Hittade ett gäng som gömde sig bland mossan igår. Visserligen små, och förvisso i Östergötaland, men nog borde det ha ploppat upp på våra ställen i Värmlandsskogarna med.
Lite fikakorg och tåliga kläder, så blir det i vart fall lite äventyr för små.
onsdag 24 augusti 2011
Nya metoder.
Eftersom M:s cytbehandling hade fungerat bra, och även lyckats krympa ett par tumörer, så tyckte Onk.läkaren att det var dags för ett alternativ till i behandlingsväg.
Antikroppar.
Denna ganska så nya behandling skulle ges i kombination med "grundcytostatikan".
Det var en dyr, men väldigt effektiv antikroppsbehandling som fungerat bra i de allra flesta fall. Kroppen skulle inte få lika mycket "stryk" som av den tuffa cyt. behandlingen heller.
M:s sår hade inte hunnit läka helt och hållet, men vänta vågade vi inte heller göra, så behandling kördes igång.
Planer inför sommaren gjorde att det fanns något att ta sikte på för M. Hon skulle iväg.
Hon skulle ta med sina grabbar till Kolmården. Det var målet.
Ett annat mål, var att få ner nivån på smärtpumpen så pass, att den skulle kunna ersättas med tabletter igen.
Att bli fri slangen. Kunna bada.
Lilla E växte stadigt. M och lilla fröken fann varandra rejält, och slappnade av tillsammans.
Långa sovstunder. Tillsammans. Tätt ihop.
Hur M orkade allt som hon gjorde, de där dagarna i värmen på Kolmården, det är svårt att förstå.
Att kunna uppbringa sådan ork och energi.
Men hon gjorde det. Den viljan övervann alla hinder.
Antikroppar.
Denna ganska så nya behandling skulle ges i kombination med "grundcytostatikan".
Det var en dyr, men väldigt effektiv antikroppsbehandling som fungerat bra i de allra flesta fall. Kroppen skulle inte få lika mycket "stryk" som av den tuffa cyt. behandlingen heller.
M:s sår hade inte hunnit läka helt och hållet, men vänta vågade vi inte heller göra, så behandling kördes igång.
Planer inför sommaren gjorde att det fanns något att ta sikte på för M. Hon skulle iväg.
Hon skulle ta med sina grabbar till Kolmården. Det var målet.
Ett annat mål, var att få ner nivån på smärtpumpen så pass, att den skulle kunna ersättas med tabletter igen.
Att bli fri slangen. Kunna bada.
Lilla E växte stadigt. M och lilla fröken fann varandra rejält, och slappnade av tillsammans.
Långa sovstunder. Tillsammans. Tätt ihop.
Hur M orkade allt som hon gjorde, de där dagarna i värmen på Kolmården, det är svårt att förstå.
Att kunna uppbringa sådan ork och energi.
Men hon gjorde det. Den viljan övervann alla hinder.
tisdag 23 augusti 2011
Var det smart?
Till slut så fick jag det där berömda rycket, och bestämde mig för att det var dags. Jag ska sluta snusa. Igen.
Förra gången så gick det ju riktigt bra, sånär som på abstinensutlöst slagsmål med en skogsmaskin och en abnorm konsumtion av äpplen.
Den här gången så har snuset fungerat som en lugnande faktor av stora mått. Anledningen till att jag började igen, var ju i någon form av självmedicineringssyfte, och det fungerade bra.
Att mitt infall sammanföll med dagen då Murphy's lag rådde här i huset, gjorde inte starten lättare.
06:17. Barnen står i hallen, påklädda och klara för första dagen på en ny vecka. Mina kängor då?
Ja,just det. I källaren. Nedför trappen, och där är det en sjö...
Översvämning.
Det satte standarden för den måndagen.
Men nu kör jag.Jag har nu varit utan snus under läppen i mer än ett dygn.
Eftersom jag vet att abstinensproblematiken är ganska så rejäl i mitt fall, så har jag börjat ett nedtrappningsschema med hjälp av sugtabletter.
Att bryta med vanan att stoppa något under läppen, måste jag göra omedelbart.
Det kommer att ersättas av något annat. Frågan är bara vad? Jag ska ta en tur bland fruktdiskarna på stora affären imorgon och försöka hitta lite alternativ...
Jag blev varnad, av den vänliga kvinnan som hjälpte mig på apoteket, för att trappa ner för mycket och för fort eftersom det oftare leder till återfall.
Hm.
Jag blev rekomenderad sugtabletter av den starkare varianten, för att få "tillräckligt" då jag snusat en hel del innan.
Men inte är det tillräckligt.
Jag har idag satt i mig nästa maxdos av dessa slemmiga flourtabletter, och jag är inte direkt avspänd kan jag säga.
Sååå jag räknade efter lite.. Maxdos sugtabletter: 15x2mg= 30mg nikotin.
Tidigare snusmängd: c:a 65gram x 8mg= 520mg nikotin. Eeeeh..
Det var ju det där med nedtrappningen då ja.
Men det är klart det kommer gå vägen. Det är bara en fråga om hur pass omgivningen ska få lida.
Och hur mycket jag kommer äta. Och vad.
Förra gången så gick det ju riktigt bra, sånär som på abstinensutlöst slagsmål med en skogsmaskin och en abnorm konsumtion av äpplen.
Den här gången så har snuset fungerat som en lugnande faktor av stora mått. Anledningen till att jag började igen, var ju i någon form av självmedicineringssyfte, och det fungerade bra.
Att mitt infall sammanföll med dagen då Murphy's lag rådde här i huset, gjorde inte starten lättare.
06:17. Barnen står i hallen, påklädda och klara för första dagen på en ny vecka. Mina kängor då?
Ja,just det. I källaren. Nedför trappen, och där är det en sjö...
Översvämning.
Det satte standarden för den måndagen.
Men nu kör jag.Jag har nu varit utan snus under läppen i mer än ett dygn.
Eftersom jag vet att abstinensproblematiken är ganska så rejäl i mitt fall, så har jag börjat ett nedtrappningsschema med hjälp av sugtabletter.
Att bryta med vanan att stoppa något under läppen, måste jag göra omedelbart.
Det kommer att ersättas av något annat. Frågan är bara vad? Jag ska ta en tur bland fruktdiskarna på stora affären imorgon och försöka hitta lite alternativ...
Jag blev varnad, av den vänliga kvinnan som hjälpte mig på apoteket, för att trappa ner för mycket och för fort eftersom det oftare leder till återfall.
Hm.
Jag blev rekomenderad sugtabletter av den starkare varianten, för att få "tillräckligt" då jag snusat en hel del innan.
Men inte är det tillräckligt.
Jag har idag satt i mig nästa maxdos av dessa slemmiga flourtabletter, och jag är inte direkt avspänd kan jag säga.
Sååå jag räknade efter lite.. Maxdos sugtabletter: 15x2mg= 30mg nikotin.
Tidigare snusmängd: c:a 65gram x 8mg= 520mg nikotin. Eeeeh..
Det var ju det där med nedtrappningen då ja.
Men det är klart det kommer gå vägen. Det är bara en fråga om hur pass omgivningen ska få lida.
Och hur mycket jag kommer äta. Och vad.
tisdag 16 augusti 2011
UC
Det var länge sedan nu. En kreditupplysning.
När det köptes hus och tokrenoverades som bäst, så trillade kuverten från UC i brevlådan var och varannan vecka kändes det som.
Men idag var det dags. Öppnade, läste.
Civilstånd: Änkling
Jag förstod först inte inte vad jag läste, bara att det kändes som det var något fel. Vänta nu. Änkling?
En änkling är ju en gammal man. En som förlorat den han levt sitt liv med.
En man som levt hela livet tillsammans med någon.
Ibland slår det hårt. Riktigt hårt.
När det köptes hus och tokrenoverades som bäst, så trillade kuverten från UC i brevlådan var och varannan vecka kändes det som.
Men idag var det dags. Öppnade, läste.
Civilstånd: Änkling
Jag förstod först inte inte vad jag läste, bara att det kändes som det var något fel. Vänta nu. Änkling?
En änkling är ju en gammal man. En som förlorat den han levt sitt liv med.
En man som levt hela livet tillsammans med någon.
Ibland slår det hårt. Riktigt hårt.
torsdag 11 augusti 2011
Uppåt
Jag har haft en period med mycket tankar på livet som kunde ha varit. Ibland känns det helt hopplöst.
Vi var ju på väg. Det var så självklart. Drömmar slog in, och vardagen var sådär underbart....vi.
Hon saknas mig.
Jag läser en hel del om andra som har förlorat sin första hälft, och får mycket tillbaka av det. De flesta verkar hitta vägar att ta sig vidare. Att leva.
Även om de flesta dagar fungerar skapligt, så finns det ändå en gnagande känsla i kroppen. Oro.
Jag saknar känslan av lycka.
Men idag hände det något. Mitt i skogen. Det varade bara ett ögonblick, men ändå.
Norrvinden bjöd på sval frisk luft, solen sken och det var sådär ostört tyst. Jag kunde inte låta bli att stanna upp och ta ett riktigt stort andetag. Luft. Som om jag inte kunnat andas på riktigt innan. Som om kroppen saknat syre.
Nästan berusande.
Öppnade ögonen igen.
Och där var den. Mitt i produktionsskogen.
Just där. Underbart.
Vi var ju på väg. Det var så självklart. Drömmar slog in, och vardagen var sådär underbart....vi.
Hon saknas mig.
Jag läser en hel del om andra som har förlorat sin första hälft, och får mycket tillbaka av det. De flesta verkar hitta vägar att ta sig vidare. Att leva.
Även om de flesta dagar fungerar skapligt, så finns det ändå en gnagande känsla i kroppen. Oro.
Jag saknar känslan av lycka.
Men idag hände det något. Mitt i skogen. Det varade bara ett ögonblick, men ändå.
Norrvinden bjöd på sval frisk luft, solen sken och det var sådär ostört tyst. Jag kunde inte låta bli att stanna upp och ta ett riktigt stort andetag. Luft. Som om jag inte kunnat andas på riktigt innan. Som om kroppen saknat syre.
Nästan berusande.
Öppnade ögonen igen.
Och där var den. Mitt i produktionsskogen.
Just där. Underbart.
Lönsamt?
Ibland funderar man ju. Hur mycket kostade hanteringen av det här ärendet tro? Automatiserat till max säkert, men ändå. Vad blir nettointäkten? 
onsdag 10 augusti 2011
Älgflugor & Parkeringsligister
Eftersom jag tydligen inte ska sova nu, så finns det tid för ett inlägg. Vaknade för en timme sedan med ett sådant där "har jag försovit mig? ryck", som sätter skapligt fart i kroppen. Men, nej. Det hade jag ju inte...
Så nu är det lögn att somna om igen.
Nu har jag och barnen kommit igång efter semestern. De små leker som aldrig för på dagis, den "stora" killen har börjat på fritids, jag jobbar på för att skyffla undan en del av högen som ska göras och labradoren dyker glatt i leriga maskinspår.
Hösten börjar göra sitt intåg, och det är skönt. Riktigt skönt.
Sånär som på dom där älgflugornas invation i skogen då.
Annars är det nog favoritårstiden för min del. Luften, färgerna, skörde och jakttid.
Härligt. Avkopplande.
Som resultat av att det tydligen har pågått en "dängatillbjörnsbil" kampanj de senaste veckorna, så fick jag idag lämna den på verkstad för att bedömma skadorna inför reparation.
Eftersom de tre tidigare medmänniskorna som kastat upp dörrar och kört på bilen inte har orsakat några större skador, och dessutom tyckt det har varit en bra ide att smita, så har det inte blivit av tidigare.
Men nu senast så var det en skönt ärlig människa som snällt lämnade en lapp under torkarbladet, och ursäktade att hon bucklat till min nummerplåt.
Och tur var väl det, för "nummerplåten" bedömdes kosta c:a 10000:- i material och ta 3 dagar att reparera....
Så nu är det lögn att somna om igen.
Nu har jag och barnen kommit igång efter semestern. De små leker som aldrig för på dagis, den "stora" killen har börjat på fritids, jag jobbar på för att skyffla undan en del av högen som ska göras och labradoren dyker glatt i leriga maskinspår.
Hösten börjar göra sitt intåg, och det är skönt. Riktigt skönt.
Sånär som på dom där älgflugornas invation i skogen då.
Annars är det nog favoritårstiden för min del. Luften, färgerna, skörde och jakttid.
Härligt. Avkopplande.
Som resultat av att det tydligen har pågått en "dängatillbjörnsbil" kampanj de senaste veckorna, så fick jag idag lämna den på verkstad för att bedömma skadorna inför reparation.
Eftersom de tre tidigare medmänniskorna som kastat upp dörrar och kört på bilen inte har orsakat några större skador, och dessutom tyckt det har varit en bra ide att smita, så har det inte blivit av tidigare.
Men nu senast så var det en skönt ärlig människa som snällt lämnade en lapp under torkarbladet, och ursäktade att hon bucklat till min nummerplåt.
Och tur var väl det, för "nummerplåten" bedömdes kosta c:a 10000:- i material och ta 3 dagar att reparera....
söndag 31 juli 2011
Jag ska sova!
Uuunderbart!
Jag och fröken E ska inviga nya sovrummet med riiktigt god sömn. Det är inte färdigt ännu, men beboeligt, även för småfolk. Som jag har längtat. Vi bor i HELA huset!
Sömn har det inte blivit mycket med för min del de senaste dagarna. Barnen har varit på äventyr och sovit över på olika håll två nätter nu, så jag har jobbat hårt för att få rummet nästintill klart.
Skönt att ha dom hemma igen. Nu. Nu är det dags!
Jag och fröken E ska inviga nya sovrummet med riiktigt god sömn. Det är inte färdigt ännu, men beboeligt, även för småfolk. Som jag har längtat. Vi bor i HELA huset!
Sömn har det inte blivit mycket med för min del de senaste dagarna. Barnen har varit på äventyr och sovit över på olika håll två nätter nu, så jag har jobbat hårt för att få rummet nästintill klart.
Skönt att ha dom hemma igen. Nu. Nu är det dags!
tisdag 26 juli 2011
Svart och smygande
Han rör sig som en skugga. Smyger långsamt och ljudlöst, för att undkomma upptäckt.
I vanliga fall så ser jag bara spåren av dig på det nya soffövereraget. Hårspår.
Men jag såg dig. Idag tog jag dig på bar gärning.
Sofflabrador.
Som du skämdes.
måndag 25 juli 2011
Bör ej användas på ytor som barn kan slicka eller suga på..
Udda varningstext kanske, men lika bra, så ingen målar om leksakerna med Falu rödfärg.
Ännu en dag fylld av snickeri och målande blev det. Sovrummet blev begåvat med ett nytt spröjsat fönster, som förhoppningsvis står emot kyla lite bättre.
Barnen har lekt med farmor här hemma idag med. Läsning, promenad, hallonplockning och tv-spel.
Känns bra att både mor och farföräldrar får lite mer egentid med barnen, och samma för barnen givetvis.
Morgondagen bjuder på shopping av stora mått. Gips, panel, spackel, golv.......mm.
Någon därute med goda erfarenheter av fototapet förresten? Är skapligt sugen på att pröva en vägg.
Gäller ju att det blir ett motiv som man inte tröttnar på för fort bara.
Något att klura på!
Ännu en dag fylld av snickeri och målande blev det. Sovrummet blev begåvat med ett nytt spröjsat fönster, som förhoppningsvis står emot kyla lite bättre.
Barnen har lekt med farmor här hemma idag med. Läsning, promenad, hallonplockning och tv-spel.
Känns bra att både mor och farföräldrar får lite mer egentid med barnen, och samma för barnen givetvis.
Morgondagen bjuder på shopping av stora mått. Gips, panel, spackel, golv.......mm.
Någon därute med goda erfarenheter av fototapet förresten? Är skapligt sugen på att pröva en vägg.
Gäller ju att det blir ett motiv som man inte tröttnar på för fort bara.
Något att klura på!
söndag 24 juli 2011
Isolering
Jag har nog nämnt att det sker en del renovering här i huset.
M och jag letade hus under ett par års tid, och det var nära affär någon gång innan, men det var inte förrän vi tog C i babyskyddet och tog en kvällstur i bilen förbi det här huset, som det sa klick.
Med ett barn på under året, så känns det så här i efterhand lite tveksamt att ge sig på att konvertera ett sommarhus till åretruntboende. Det kräver ju en del. Inget vatten, avlopp, badrum osv. Köket från -48 var inte direkt bruksskick det heller. Taket sjöng på sista versen och källaren behövde dräneras.
Men det var något med det här stället. Läget, tomten. Här skulle vi bo.
Nu, fem år senare, så håller jag på att isolera det sista rummet på övervåningen. I vinter kommer vi kunna använda hela huset.
Till slut. Vår dröm.
Nu ska jag och C svänga ihop lite chokladkolakakor innan barnens farmor kommer för att leka. Baka is the shizzisell för en 6-åring! Det leder ju dessutom till något gott...
M och jag letade hus under ett par års tid, och det var nära affär någon gång innan, men det var inte förrän vi tog C i babyskyddet och tog en kvällstur i bilen förbi det här huset, som det sa klick.
Med ett barn på under året, så känns det så här i efterhand lite tveksamt att ge sig på att konvertera ett sommarhus till åretruntboende. Det kräver ju en del. Inget vatten, avlopp, badrum osv. Köket från -48 var inte direkt bruksskick det heller. Taket sjöng på sista versen och källaren behövde dräneras.
Men det var något med det här stället. Läget, tomten. Här skulle vi bo.
Nu, fem år senare, så håller jag på att isolera det sista rummet på övervåningen. I vinter kommer vi kunna använda hela huset.
Till slut. Vår dröm.
Nu ska jag och C svänga ihop lite chokladkolakakor innan barnens farmor kommer för att leka. Baka is the shizzisell för en 6-åring! Det leder ju dessutom till något gott...
fredag 22 juli 2011
Troll & Ostbågar
Tänk, vad de tycker om den där stunden.
J stod på en stol i hallen för att se veckoschemat lite bättre. Jag hade ju som vanligt glömt att flytta "idag" skylten till rätt dag, och gjorde därför det när jag såg att han tittade.
"Idag är det fredag. Vad händer då?" Längst ner på fredagen är en bild på chips och ostbågar.
J började dansa där uppe på stolen, och fingrade sig under hakan. Tecknet för mys.
Jepp. Även den här familjen är en del av fredagsmysrörelsen.
Det är sällan barnen sitter så stilla, så länge, och faktiskt tar det lugnt. Varje gång.
Idag hyrde jag film, och faktiskt inte Scooby-do eller liknande, utan en film för mig. Det var ett tag sedan.
Så när ostbågedoftande, festissockrade barn hade fått nog av Blixten Mcqueen och däckat, så blev det norska thrillern "Trolljägaren" som drog igång.
Helt ok film, men inget som kommer dröja sig kvar i tankarna direkt. Underhållning för stunden var det dock.
J stod på en stol i hallen för att se veckoschemat lite bättre. Jag hade ju som vanligt glömt att flytta "idag" skylten till rätt dag, och gjorde därför det när jag såg att han tittade.
"Idag är det fredag. Vad händer då?" Längst ner på fredagen är en bild på chips och ostbågar.
J började dansa där uppe på stolen, och fingrade sig under hakan. Tecknet för mys.
Jepp. Även den här familjen är en del av fredagsmysrörelsen.
Det är sällan barnen sitter så stilla, så länge, och faktiskt tar det lugnt. Varje gång.
Idag hyrde jag film, och faktiskt inte Scooby-do eller liknande, utan en film för mig. Det var ett tag sedan.
Så när ostbågedoftande, festissockrade barn hade fått nog av Blixten Mcqueen och däckat, så blev det norska thrillern "Trolljägaren" som drog igång.
Helt ok film, men inget som kommer dröja sig kvar i tankarna direkt. Underhållning för stunden var det dock.
Teknikens under
Om jag ska nämna en sak som gör mig irriterad, så är det teknik som strular, havererat eller bara inte fungerar som den är tänkt att göra. Jag gör nu ett tredje försök att posta ett inlägg från en mobil enhet, och funkar inte den här varianten så går jag åter till den strulande laptopen.
Man blir lagom road när bloggerappen inte bara misslyckas att sända, utan även bestämmer sig för att äta upp halva inlägget och göra resten obegripligt! Stort problem? Nej, knappast. Men en nagel i ögat? Ja!
Så...fingrarna korsade och...
Man blir lagom road när bloggerappen inte bara misslyckas att sända, utan även bestämmer sig för att äta upp halva inlägget och göra resten obegripligt! Stort problem? Nej, knappast. Men en nagel i ögat? Ja!
Så...fingrarna korsade och...
torsdag 21 juli 2011
Sommar i p1
Idag fick jag ett lyssningstips i en kommentar av "Fröken Märkvärdig" . Monika Nyströms program som sommarpratare i p1. Hon har förlorat sin man till cancern, och berättar om sin resa genom allt som hänt.
Jag lyssnade på musik för att hålla ångan uppe med golvläggningen, när kommentaren plingade fram i telefonen.
" hm. Det där borde jag kanske lyssna på."
Ner med Spotify och upp med webradion. Och inte blev det så högt tempo på golvläggandet där en stund.
Men jösses. Hon kunde verkligen sätta ord på saker som JAG själv känner, men inte har kunnat uttrycka.
Helt otroligt.
Sätt att tänka och förhålla sig, som är en direkt spegelbild av mig själv.
Givetvis inte helt och hållet, men väldigt mycket.
Deras sätt vara med varandra, vad de gjorde och inte gjorde.
Barnens funderingar och frågor.
Men hon har kommit längre på sin resa än jag.
Att leva, inte överleva.
Det är en vacker tanke, men långt ifrån en känsla för mig.
Men tanken tar jag med mig. Hennes inställning.
Den gav styrka kände jag.
Så där sätt jag med ett måttband i handen, på en trave golvplankor, och lyssnade.
Det var bra. Riktigt bra.
Av henne. För mig.
Och av tipsaren förstås.
Tack.
Den som vill höra programet, hittar det samma här:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2071&artikel=4548825
Jag lyssnade på musik för att hålla ångan uppe med golvläggningen, när kommentaren plingade fram i telefonen.
" hm. Det där borde jag kanske lyssna på."
Ner med Spotify och upp med webradion. Och inte blev det så högt tempo på golvläggandet där en stund.
Men jösses. Hon kunde verkligen sätta ord på saker som JAG själv känner, men inte har kunnat uttrycka.
Helt otroligt.
Sätt att tänka och förhålla sig, som är en direkt spegelbild av mig själv.
Givetvis inte helt och hållet, men väldigt mycket.
Deras sätt vara med varandra, vad de gjorde och inte gjorde.
Barnens funderingar och frågor.
Men hon har kommit längre på sin resa än jag.
Att leva, inte överleva.
Det är en vacker tanke, men långt ifrån en känsla för mig.
Men tanken tar jag med mig. Hennes inställning.
Den gav styrka kände jag.
Så där sätt jag med ett måttband i handen, på en trave golvplankor, och lyssnade.
Det var bra. Riktigt bra.
Av henne. För mig.
Och av tipsaren förstås.
Tack.
Den som vill höra programet, hittar det samma här:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2071&artikel=4548825
söndag 17 juli 2011
Ordning & reda
Jag snusar. Som tusan. Jag har slutat med det en gång, och det gick ju jättebra. Att snusa när man ska bli förälder för första gången, det går ju inte. Så jag slutade. Bara sådär. Slängde ut dosan genom fönstret på väg till jobbet en morgon, och sen var det slut.
Ja, jag vet. Inte skräpa ner. Men just då var det motiverat på något vis. Det fick inte bli någon tvekan där.
Tiden efter åt jag äpplen. En jävla massa äpplen. Blev något av en expert på Royal Gala tror jag.
Men det gick. Bra.
När cancern drabbade familjen, så fick jag mitt återfall. Efter 5 år. Den där belöningskänslan, lugnet.
Jag tyckte inte det var så jättefarligt att ta till snuset direkt. Det kunde ju vara värre.
Men det är ju inte bra. Jag har dessutom lovat C att jag ska sluta innan han blir 6år i höst.
Jag har gradvis dragit ner en del sista tiden, och det går INTE bra. Jag mår inte helt ok direkt, så när orken och känslorna svajar blir det inte bättre av att ta bort det där som får allt att gå liiite lättare.
Men det måste ju gå på något vis. Jag får prova med slutarökapryttlar som de har på apoteket kanske.
Idag har jag fått hjälp med barnen här hemma av deras mormor o morfar. Gräs har klippts(igen), ved har burits och tvätt har plockats.
Det är skönt att få ordning. Riktigt skönt. Eftersom det inte finns jättemånga timmar att fixa allt när barnen sover. och jag dessutom ska ha ork, så är det skönt att få jobba ikapp någon dag ibland.
Allt känns ju bättre om man inte har en gräsmatta som skrattar förnöjt bakom sitt långa skägg, eller en full tvättkorg som hånler med locket när man badar barnen.
Men har man väl börjat så är det svårt att sluta. Kontoret har fått sig en genomkörare med.
En massa "kanske bra att spara på papper" ifrån strax efter millenieskiftet fick flytta till pannrummet. De skulle bara veta vad som väntar.
Sen fick barnfilmerna sig en genomgång. Har inte kollat själv i de lådorna på ett tag, och det var en smärre chock. Två filmer i sina fodral. Två. Resten var en hög av hela och trasiga fodral, papper, lego och lösa skivor. Det såg dessutom ut som om ett par skivor använts som jordnötssmörsslevar........Ajax.
Lego ja. Jag har pratat med herr snart 6-åring om att försöka hålla koll på bitarna lite bättre, men jag tror inte det går så bra. han får dessutom god hjälp av sina yngre kumpaner som gärna lägger saker på lite udda ställen.
Exempel på platser där man kan hitta lego här hemma? Javisst! Mellan madrassen och lakanet, I toaletten, i kylskåpet, bakom böckerna i bokhyllan och sist men inte minst, min personliga favorit; i pappas arbetskängor.
Ja, jag vet. Inte skräpa ner. Men just då var det motiverat på något vis. Det fick inte bli någon tvekan där.
Tiden efter åt jag äpplen. En jävla massa äpplen. Blev något av en expert på Royal Gala tror jag.
Men det gick. Bra.
När cancern drabbade familjen, så fick jag mitt återfall. Efter 5 år. Den där belöningskänslan, lugnet.
Jag tyckte inte det var så jättefarligt att ta till snuset direkt. Det kunde ju vara värre.
Men det är ju inte bra. Jag har dessutom lovat C att jag ska sluta innan han blir 6år i höst.
Jag har gradvis dragit ner en del sista tiden, och det går INTE bra. Jag mår inte helt ok direkt, så när orken och känslorna svajar blir det inte bättre av att ta bort det där som får allt att gå liiite lättare.
Men det måste ju gå på något vis. Jag får prova med slutarökapryttlar som de har på apoteket kanske.
Idag har jag fått hjälp med barnen här hemma av deras mormor o morfar. Gräs har klippts(igen), ved har burits och tvätt har plockats.
Det är skönt att få ordning. Riktigt skönt. Eftersom det inte finns jättemånga timmar att fixa allt när barnen sover. och jag dessutom ska ha ork, så är det skönt att få jobba ikapp någon dag ibland.
Allt känns ju bättre om man inte har en gräsmatta som skrattar förnöjt bakom sitt långa skägg, eller en full tvättkorg som hånler med locket när man badar barnen.
Men har man väl börjat så är det svårt att sluta. Kontoret har fått sig en genomkörare med.
En massa "kanske bra att spara på papper" ifrån strax efter millenieskiftet fick flytta till pannrummet. De skulle bara veta vad som väntar.
Sen fick barnfilmerna sig en genomgång. Har inte kollat själv i de lådorna på ett tag, och det var en smärre chock. Två filmer i sina fodral. Två. Resten var en hög av hela och trasiga fodral, papper, lego och lösa skivor. Det såg dessutom ut som om ett par skivor använts som jordnötssmörsslevar........Ajax.
Lego ja. Jag har pratat med herr snart 6-åring om att försöka hålla koll på bitarna lite bättre, men jag tror inte det går så bra. han får dessutom god hjälp av sina yngre kumpaner som gärna lägger saker på lite udda ställen.
Exempel på platser där man kan hitta lego här hemma? Javisst! Mellan madrassen och lakanet, I toaletten, i kylskåpet, bakom böckerna i bokhyllan och sist men inte minst, min personliga favorit; i pappas arbetskängor.
onsdag 13 juli 2011
Energisvängningen
Ahh.. Nu sover de middag. E och J alltså. C spelar Lego I.J. Det är ju speldag enligt schemat.
Vissa dagar så kan barnen vara intensiva(re). Idag är en sådan dag. Vilja, vilja, vilja.
Fullt slagsmål mellan 3-åring och 1,5-åring om vem som ska ta makten över barbapappaboken. Eller traktorn. Eller pappas ena sko. Eller..
Rivas, puttas, bitas. Min, min, min.
Ibland kvittar det hur jag försöker att distrahera, aktivera och gå emellan. Det är maktkamp.
Jag gillar verkligen att mina barn har mycket vilja. Det är bra att ha drivkraft, så länge som man använder den rätt. Så länge som den inte blir bestraffad och tillbakatryckt, utan istället guidad och kanaliserad.
De flesta barn med mycket "go", är ju till besvär och störande för andra har jag märkt.
Så jag hoppas att jag kan hjälpa mina små att använda sin vilja, så den inte ska bli ett "problem" som ska arbetas bort.
Det är inte lätt.
Jag har fått en mer svängande energitillgång på sistone. Ena dagen så räcker inte timmarna till för att göra allt som man vill, och nästa så förstår jag inte hur jag ska klara mig tills barnen somnar för kvällen.
Vardagliga grejer som att plocka ur diskmaskinen eller dammsuga kan kännas fullkommligen omöjliga att orka med. Nästa dag så har jag svårt att sitta still, och bara måste fixa grejer som inte har blivit gjorda.
Det känns inte ok.
Barnen är ju inte sena att märka av vad det är för en dag heller, och så kommer deras reaktion på det.
Men här hemma fungerar det inte idag. Konflikterna hopar sig.
Det enda är att byta miljö helt och hållet.
Så efter lite återhämtning för små(och pappa), så blir det en tur till stan för lite affär, och sedan glass i lekparken.
Där kan man röja lite rejälare när man är liten!
Vissa dagar så kan barnen vara intensiva(re). Idag är en sådan dag. Vilja, vilja, vilja.
Fullt slagsmål mellan 3-åring och 1,5-åring om vem som ska ta makten över barbapappaboken. Eller traktorn. Eller pappas ena sko. Eller..
Rivas, puttas, bitas. Min, min, min.
Ibland kvittar det hur jag försöker att distrahera, aktivera och gå emellan. Det är maktkamp.
Jag gillar verkligen att mina barn har mycket vilja. Det är bra att ha drivkraft, så länge som man använder den rätt. Så länge som den inte blir bestraffad och tillbakatryckt, utan istället guidad och kanaliserad.
De flesta barn med mycket "go", är ju till besvär och störande för andra har jag märkt.
Så jag hoppas att jag kan hjälpa mina små att använda sin vilja, så den inte ska bli ett "problem" som ska arbetas bort.
Det är inte lätt.
Jag har fått en mer svängande energitillgång på sistone. Ena dagen så räcker inte timmarna till för att göra allt som man vill, och nästa så förstår jag inte hur jag ska klara mig tills barnen somnar för kvällen.
Vardagliga grejer som att plocka ur diskmaskinen eller dammsuga kan kännas fullkommligen omöjliga att orka med. Nästa dag så har jag svårt att sitta still, och bara måste fixa grejer som inte har blivit gjorda.
Det känns inte ok.
Barnen är ju inte sena att märka av vad det är för en dag heller, och så kommer deras reaktion på det.
Men här hemma fungerar det inte idag. Konflikterna hopar sig.
Det enda är att byta miljö helt och hållet.
Så efter lite återhämtning för små(och pappa), så blir det en tur till stan för lite affär, och sedan glass i lekparken.
Där kan man röja lite rejälare när man är liten!
måndag 11 juli 2011
Delfinfrossa
I fredags morse så for vi mot Kolmården. Jag, barnen, deras moster/morbror samt far och morföräldrar.
Det kändes riktigt bra att kunna samla ihop alla, och komma iväg tillsammans.
Det blev en tvådagarsvistelse med övernattning på vildmarkshotellet, och som väntat en intensiv upplevelse.
Delfiner, linbana, hinderbanor, apor, tigrar och alldeles för mycket dricka och glass.
Höjdpunkten för min del var helt klart mötet med delfinen Ariel. Overkligt. C satt alldeles bredvid, men tyckte det var skapligt tråkigt. Han var mer sugen på ett sådant där svärd som piraterna i showen har.
Så det har vi nu. Ett till oss var.
J fick däremot en vink tillbaka när han vinkade hejdå till delfinerna. Lycka!
E gick igång rejält när hon fick syn på det exotiska djuret... Ko. Det var hennes höjdare.
På det hela taget en riktigt bra utflykt.
Det kändes riktigt bra att kunna samla ihop alla, och komma iväg tillsammans.
Det blev en tvådagarsvistelse med övernattning på vildmarkshotellet, och som väntat en intensiv upplevelse.
Delfiner, linbana, hinderbanor, apor, tigrar och alldeles för mycket dricka och glass.
Höjdpunkten för min del var helt klart mötet med delfinen Ariel. Overkligt. C satt alldeles bredvid, men tyckte det var skapligt tråkigt. Han var mer sugen på ett sådant där svärd som piraterna i showen har.
Så det har vi nu. Ett till oss var.
J fick däremot en vink tillbaka när han vinkade hejdå till delfinerna. Lycka!
E gick igång rejält när hon fick syn på det exotiska djuret... Ko. Det var hennes höjdare.
På det hela taget en riktigt bra utflykt.
tisdag 5 juli 2011
Vaniljglass och smultron
Efter en morgon/förmiddags sömn på dryga 6h, så var det dags att komma tillbaka till verkligheten igen.
Jag funkar bäst med den där mängden sömn. De få gånger jag sover längre, så mår jag riktigt mysko dagen efter.
Barnen hade haft det bra hos mormor och morfar som vanligt. De har alltid funnits nära, och ett tag under M:s sjukdomstid, så bodde vi under samma tak allihop.
Det är skönt. Jag vet inte hur allt skulle ha fungerat om det inte hade varit för alla nära runt omkring.
På eftermiddagen tog jag och barnen en tur till mor och far(farmor och farfar), för att hämta upp den fyrbente tonåringen i familjen. Där bjöds det på mat följd av promenad förbi närmaste kohage.
Lilla E tecknade ko frenetiskt och sa: "Hooo, Hooo!". Hon älskar verkligen djur av alla de slag.
Teckna har hon blivit riktigt bra på, och det gynnar ju storebror J som gärna ska visa lillasyrran hur saker ska gå till. Utmaningen.
Efter närkontakt av 3:e graden med mjölkproducenterna, så blev det glass med färska bär.
Jordgubbar är inte dumt, men det är ju något magiskt med smultron.
Imorgon ska jag fortsätta min jakt på en lämplig syskonvagn, för att underlätta lite när vi ska ut på äventyr.
Det verkar som om de flesta vagnar är inriktade på kombinationen bebis/max 3åring el 15kg, så det är inte helt lätt att hitta någon bra. Någon därute med erfarenheter kanske?
Jag funkar bäst med den där mängden sömn. De få gånger jag sover längre, så mår jag riktigt mysko dagen efter.
Barnen hade haft det bra hos mormor och morfar som vanligt. De har alltid funnits nära, och ett tag under M:s sjukdomstid, så bodde vi under samma tak allihop.
Det är skönt. Jag vet inte hur allt skulle ha fungerat om det inte hade varit för alla nära runt omkring.
På eftermiddagen tog jag och barnen en tur till mor och far(farmor och farfar), för att hämta upp den fyrbente tonåringen i familjen. Där bjöds det på mat följd av promenad förbi närmaste kohage.
Lilla E tecknade ko frenetiskt och sa: "Hooo, Hooo!". Hon älskar verkligen djur av alla de slag.
Teckna har hon blivit riktigt bra på, och det gynnar ju storebror J som gärna ska visa lillasyrran hur saker ska gå till. Utmaningen.
Efter närkontakt av 3:e graden med mjölkproducenterna, så blev det glass med färska bär.
Jordgubbar är inte dumt, men det är ju något magiskt med smultron.
Imorgon ska jag fortsätta min jakt på en lämplig syskonvagn, för att underlätta lite när vi ska ut på äventyr.
Det verkar som om de flesta vagnar är inriktade på kombinationen bebis/max 3åring el 15kg, så det är inte helt lätt att hitta någon bra. Någon därute med erfarenheter kanske?
måndag 4 juli 2011
Blogga skulle jag ju göra
Hoppsan, nu var det ett tag sedan.
Det har blivit en hel del nya grejer att försöka hinna med, så det blir att prioritera ibland.
Just nu sitter jag här i soffan med smått pipande öron, efter gårdagens/dagens besök på The Big Four.
Konsert. Igen. Jag har nu varit iväg på två utflykter på egen hand, utan barn, på bara ett par veckor.
Först den helt otroliga Foo Fighters spelningen på Stadion, och igår den den tokintensiva Metallica upplevelsen på Ullevi. Vansinnigt kul! Energigivande. Uttröttande.
Det både ger och tar krafter att ta sig iväg.
Sedan några timmar tillbaka är även semestern påbörjad. Denna ska fyllas med mest barnskoj, men även lite nyttogöra här hemma. Tänkte göra ett ryck för att få sista sovrummet färdigbyggt, så jag kan få chans att sova under lite mer ordnade former.
Men först ska det bli stora familjeutflykten. Nu på fredag styr vi kosan mot Kolmården igen. Grabbarna tyckte det var en höjdare förra året, så vi får hoppas på en repris.
I år så ska de dessutom få träffa delfiner på riktigt när håll.(om det vågas)
I fredags gjorde C sin sista dag på dagis, och till hösten ska han börja förskoleklass. Stora killen!
Det har bara hänt. Helt plötsligt blev han stor. Den lille killen som dansade runt på vardagsrumsgolvet iförd bara blöja, och knappt kunde hålla balansen, ska börja förskoleklass. Hjälp, vad det går FORT!
Nej, nu ska jag sova lite innan barnen ska hämtas igen.
Jag lovar att rycka tag i min egen bloggkrage, och spotta ur mig innehåll av värde redan imorgon!
Eller idag. Ja, ni vet.
Det har blivit en hel del nya grejer att försöka hinna med, så det blir att prioritera ibland.
Just nu sitter jag här i soffan med smått pipande öron, efter gårdagens/dagens besök på The Big Four.
Konsert. Igen. Jag har nu varit iväg på två utflykter på egen hand, utan barn, på bara ett par veckor.
Först den helt otroliga Foo Fighters spelningen på Stadion, och igår den den tokintensiva Metallica upplevelsen på Ullevi. Vansinnigt kul! Energigivande. Uttröttande.
Det både ger och tar krafter att ta sig iväg.
Sedan några timmar tillbaka är även semestern påbörjad. Denna ska fyllas med mest barnskoj, men även lite nyttogöra här hemma. Tänkte göra ett ryck för att få sista sovrummet färdigbyggt, så jag kan få chans att sova under lite mer ordnade former.
Men först ska det bli stora familjeutflykten. Nu på fredag styr vi kosan mot Kolmården igen. Grabbarna tyckte det var en höjdare förra året, så vi får hoppas på en repris.
I år så ska de dessutom få träffa delfiner på riktigt när håll.(om det vågas)
I fredags gjorde C sin sista dag på dagis, och till hösten ska han börja förskoleklass. Stora killen!
Det har bara hänt. Helt plötsligt blev han stor. Den lille killen som dansade runt på vardagsrumsgolvet iförd bara blöja, och knappt kunde hålla balansen, ska börja förskoleklass. Hjälp, vad det går FORT!
Nej, nu ska jag sova lite innan barnen ska hämtas igen.
Jag lovar att rycka tag i min egen bloggkrage, och spotta ur mig innehåll av värde redan imorgon!
Eller idag. Ja, ni vet.
måndag 20 juni 2011
Det är såå tyst
Det enda som hörs är fläkten i laptopen. Inga små andningsljud bredvid, eller sparkade fötter mot väggen i nästa rum. Det här är ju helskumt.
Inga barn hemma.
I vanliga fall så är det någon eller ett par av barnen som sover över hos mormor och morfar, eller hos moster, men idag sover de borta allihop. Samtidigt.
Det känns helskumt. Känns som om jag hela tiden har glömt något. Greppar babyvakten när jag ska gå ner i källaren. Smyger på "rätt" sida i trappen, så det inte knirrar till så där, så E vaknar...
Nej. Just det.
Efter att ha lämnat barnen, åkte jag hem för att ta tag i alla de där "måstena" som inte går helt smidigt med barn runt benen(bokstavligt talat).
Först mat, sen ut och köra hårt så det blir något gjort.
Soffan i matsalen är riktigt behaglig den med.
Vaknade tre timmar senare med skaplig huvudvärk, och kunde inte riktigt få grepp på vad som hänt.
Somnat? Hur då? Jag skulle ju gå ut och fixa med....
Det känns som om den där tröttheten börjar på att ta över nu.
Men efter sömn, Ibumetin och osannolika mängder koffein, så blev pannan sotad, veden inkörd, häcken klippt, tvätten fixad och allt skräp i källaren utburet till släpet. Skönt.
Det finns fortfarande en hel massa kvar att ta tag i, men det får bli en annan dag.
Nu på onsdag ska jag göra något som jag sett fram emot länge. Jag ska på Foo Fighters på stadion.
Känns overkligt. Riktigt kul, samtidigt som det gnager i mig att "släppa" barnen över natten för att åka iväg bara för mitt eget nöjes skull. De sover ju borta nu med, men det var ju så illa tvunget.
Men visst, jag tror på att göra saker för att må bra själv. Det gynnar ju barnen. Men ändå.
Inte helt enkelt.
Inga barn hemma.
I vanliga fall så är det någon eller ett par av barnen som sover över hos mormor och morfar, eller hos moster, men idag sover de borta allihop. Samtidigt.
Det känns helskumt. Känns som om jag hela tiden har glömt något. Greppar babyvakten när jag ska gå ner i källaren. Smyger på "rätt" sida i trappen, så det inte knirrar till så där, så E vaknar...
Nej. Just det.
Efter att ha lämnat barnen, åkte jag hem för att ta tag i alla de där "måstena" som inte går helt smidigt med barn runt benen(bokstavligt talat).
Först mat, sen ut och köra hårt så det blir något gjort.
Soffan i matsalen är riktigt behaglig den med.
Vaknade tre timmar senare med skaplig huvudvärk, och kunde inte riktigt få grepp på vad som hänt.
Somnat? Hur då? Jag skulle ju gå ut och fixa med....
Det känns som om den där tröttheten börjar på att ta över nu.
Men efter sömn, Ibumetin och osannolika mängder koffein, så blev pannan sotad, veden inkörd, häcken klippt, tvätten fixad och allt skräp i källaren utburet till släpet. Skönt.
Det finns fortfarande en hel massa kvar att ta tag i, men det får bli en annan dag.
Nu på onsdag ska jag göra något som jag sett fram emot länge. Jag ska på Foo Fighters på stadion.
Känns overkligt. Riktigt kul, samtidigt som det gnager i mig att "släppa" barnen över natten för att åka iväg bara för mitt eget nöjes skull. De sover ju borta nu med, men det var ju så illa tvunget.
Men visst, jag tror på att göra saker för att må bra själv. Det gynnar ju barnen. Men ändå.
Inte helt enkelt.
fredag 17 juni 2011
Examen
Idag var det dags. Mina studiekamrater tog sin examen. Eller ja, de som lyckats få till exjobb som var klara tog sin examen. Resten får sitta hemma på kammaren och nöta ett tag till innan beviset ligger på bordet.
Jag då?
Jo, jag ska ta tag i resten av min utbildning när nästa kurs kommer igång i höst. Ett par kurser under år ett och heltid år två.
Det är planen. Om det sen blir så, det får nog tiden visa.
Nej, nu har jag inte så mycket vettigt att få ur mig märker jag. Skriver, raderar, skriver igen. Rörigt.
Det får bli tvättstugan istället .
Jag då?
Jo, jag ska ta tag i resten av min utbildning när nästa kurs kommer igång i höst. Ett par kurser under år ett och heltid år två.
Det är planen. Om det sen blir så, det får nog tiden visa.
Nej, nu har jag inte så mycket vettigt att få ur mig märker jag. Skriver, raderar, skriver igen. Rörigt.
Det får bli tvättstugan istället .
tisdag 14 juni 2011
Att räcka till
Med en nyfödd på Neo, en nyopererad M på avdelning och småbarn hemma var det svårt att känna sig närvarande någonstans.
Jag visste att personalen på Neo. hade koll på E. Bättre än vad jag själv kunde ha. M var på en avdelning där personalen var fantastisk och väldigt kompetent. Grabbarna var hemma hos mormor och morfar, där de trivs jättebra. Men jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Familjen var överallt, och det var inte jag.
Känslan av att inte kunna finnas till för någon, helt och hållet, slet i mig.
E klarade första tiden väldigt bra. Det fanns en förberedelse för uttrappning av morfin, då hon indirekt fått det i systemet in längre tid, men bedömningarna av abstinensnivån gjorde att inget tillägg behövdes.
Till en början blev det sondmatning, men det dröjde inte länge innan lilla fröken fick smak på det där med mat.
Allt eftersom M återhämtade sig mer ,så blev det fler och längre besök på Neo. Skönt. E fick ligga och sova hos mamma. Närmare.
E utvecklades som hon skulle, och blev utskriven efter fyra veckor.
Samtalet med läkaren efter förlossningen/operationen gav svar på vad som orsakade den tidiga utrymmesbristen. En cysta. En förändring. Utgångspunkten var ena äggstocken.
Läkaren måttade med händerna och sa: "Stor som en femmans fotboll.."
Men de fick bort hela. I övrigt hade det sett bra ut i buken.
Jösses. Inte undra på att det blev trångt.
Sårläkningen gick inte som den skulle för M. Infektion. Antibiotika. Såroperation och sårpump.
Det var riktigt jobbigt för M, men den där sårpumpen(plastikkirurggrej) gjorde susen. Läkningen påskyndades och M fick komma hem med pumpen brevid. Hemsjukvården kom och fixade omläggningar mm.
Nästa stora utmaning var att få något att arbeta för igen. M hade ju haft ett mål. Att få E till världen.
Nu då? Hon hade lyckats. Det var klart.
Behandla för att bli frisk visste ju M inte var ett alternativ. Ingen med hennes diagnos hade blivit friskförklarad, eller för den delen levt någon längre tid.
Det var dags att skapa nya saker att se fram emot. Utflykter, resemål, upplevelser för barnen.
Någonting annat att sätta tankarna på emellanåt. Men det var svårt att hålla hoppet uppe.
Att finnas bredvid, när det svänger mellan panikartad dödsångest med dess yttringar och dagar då det känns ganska ok, är nog det svåraste jag gjort. Att försöka hålla sig stabil när allt annat svänger och snurrar runtomkring. Att bara finnas där. Oavsett.
Att räcka till.
Jag visste att personalen på Neo. hade koll på E. Bättre än vad jag själv kunde ha. M var på en avdelning där personalen var fantastisk och väldigt kompetent. Grabbarna var hemma hos mormor och morfar, där de trivs jättebra. Men jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Familjen var överallt, och det var inte jag.
Känslan av att inte kunna finnas till för någon, helt och hållet, slet i mig.
E klarade första tiden väldigt bra. Det fanns en förberedelse för uttrappning av morfin, då hon indirekt fått det i systemet in längre tid, men bedömningarna av abstinensnivån gjorde att inget tillägg behövdes.
Till en början blev det sondmatning, men det dröjde inte länge innan lilla fröken fick smak på det där med mat.
Allt eftersom M återhämtade sig mer ,så blev det fler och längre besök på Neo. Skönt. E fick ligga och sova hos mamma. Närmare.
E utvecklades som hon skulle, och blev utskriven efter fyra veckor.
Samtalet med läkaren efter förlossningen/operationen gav svar på vad som orsakade den tidiga utrymmesbristen. En cysta. En förändring. Utgångspunkten var ena äggstocken.
Läkaren måttade med händerna och sa: "Stor som en femmans fotboll.."
Men de fick bort hela. I övrigt hade det sett bra ut i buken.
Jösses. Inte undra på att det blev trångt.
Sårläkningen gick inte som den skulle för M. Infektion. Antibiotika. Såroperation och sårpump.
Det var riktigt jobbigt för M, men den där sårpumpen(plastikkirurggrej) gjorde susen. Läkningen påskyndades och M fick komma hem med pumpen brevid. Hemsjukvården kom och fixade omläggningar mm.
Nästa stora utmaning var att få något att arbeta för igen. M hade ju haft ett mål. Att få E till världen.
Nu då? Hon hade lyckats. Det var klart.
Behandla för att bli frisk visste ju M inte var ett alternativ. Ingen med hennes diagnos hade blivit friskförklarad, eller för den delen levt någon längre tid.
Det var dags att skapa nya saker att se fram emot. Utflykter, resemål, upplevelser för barnen.
Någonting annat att sätta tankarna på emellanåt. Men det var svårt att hålla hoppet uppe.
Att finnas bredvid, när det svänger mellan panikartad dödsångest med dess yttringar och dagar då det känns ganska ok, är nog det svåraste jag gjort. Att försöka hålla sig stabil när allt annat svänger och snurrar runtomkring. Att bara finnas där. Oavsett.
Att räcka till.
söndag 12 juni 2011
3 år
Tänk, det har gått 3 år sedan den där nervösa, uppspelta kvällen innan.
Att förlossningen av barn nr. 2 skulle ske genom snitt var planerat. Länge.
Långvarig kontakt med viktoriagruppen, som ett resultat av förlossningen av C, gjorde valet genomförbart. Inte en sådan mardrömsupplevelse till för M.
Allt gick som planerat. Inga komplikationer.
Vi visste redan när vi första gången såg honom, att något var annorlunda.
Någonting stämde inte. M såg ögonen, jag såg öronen. Men ingen av oss sa någonting.
Diagnosmisstanken kom efter bara något dygn. Downs syndrom.
M rasade samman totalt. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag kunde ju inte göra detsamma. Då.
Just då kändes det som hela livet, det där livet man stakat ut framför sig, sopades bort totalt.
Vad skulle det här innebära för oss? Skulle han dö vid tidig ålder? Hela hans potensiella livsbana gicks igenom från slut till början.
Tankarna var många och kunskapen liten.
Kuratorn från Viktoriagruppen kom förbi på kvällen, efter arbetstid. Och hon satte perspektiv på saker.
Hos oss bägge. Fantastiska människa.
Den första tiden innehöll en hel massa provtagning. Massvis. Hans små fötter blev tömda på det ena röret efter det andra. Hjärtundersökning. Undersökning av höftleder.
Men han var frisk.
Det tog flera månader efter att J föddes innan vi var "tillbaka på banan". I den här processen fanns hela tiden kurator K från Hab. med. Och finns än idag. En klippa att ta tag i när det stormar. Tack.
Ena stunden var det M som inte orkade, nästa var det jag. Men vi kom tillbaka. Lärde oss. Förstod. Utvecklades.
J.
Jösses, vad han har lärt oss mycket om livet. Om oss själva.
.
Och imorgon älskade J, så är det din födelsedag.
Att förlossningen av barn nr. 2 skulle ske genom snitt var planerat. Länge.
Långvarig kontakt med viktoriagruppen, som ett resultat av förlossningen av C, gjorde valet genomförbart. Inte en sådan mardrömsupplevelse till för M.
Allt gick som planerat. Inga komplikationer.
Vi visste redan när vi första gången såg honom, att något var annorlunda.
Någonting stämde inte. M såg ögonen, jag såg öronen. Men ingen av oss sa någonting.
Diagnosmisstanken kom efter bara något dygn. Downs syndrom.
M rasade samman totalt. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag kunde ju inte göra detsamma. Då.
Just då kändes det som hela livet, det där livet man stakat ut framför sig, sopades bort totalt.
Vad skulle det här innebära för oss? Skulle han dö vid tidig ålder? Hela hans potensiella livsbana gicks igenom från slut till början.
Tankarna var många och kunskapen liten.
Kuratorn från Viktoriagruppen kom förbi på kvällen, efter arbetstid. Och hon satte perspektiv på saker.
Hos oss bägge. Fantastiska människa.
Den första tiden innehöll en hel massa provtagning. Massvis. Hans små fötter blev tömda på det ena röret efter det andra. Hjärtundersökning. Undersökning av höftleder.
Men han var frisk.
Det tog flera månader efter att J föddes innan vi var "tillbaka på banan". I den här processen fanns hela tiden kurator K från Hab. med. Och finns än idag. En klippa att ta tag i när det stormar. Tack.
Ena stunden var det M som inte orkade, nästa var det jag. Men vi kom tillbaka. Lärde oss. Förstod. Utvecklades.
J.
Jösses, vad han har lärt oss mycket om livet. Om oss själva.
.
Och imorgon älskade J, så är det din födelsedag.
fredag 10 juni 2011
En tid av väntan
Beslutet att starta behandling med barn i magen, gjorde att allt plötsligt fick en riktning. Vi var på väg någonstans igen. Någon tydlig destination fanns ju inte, men det kändes som det fanns något att sikta mot.
Vi fick ett tydligt mål. Hopp. På något vis.
Men det var här tiden av väntan började. Orolig väntan. Väntan på svar.
Provsvar, resultat av röntgen, nästa ultraljud. Och nästa. Och nästa.
Så fort man fick svar på något, så dök tankarna upp på hur det skulle vara nästa gång. Nästa besked.
Det var riktigt svårt att hålla undan den där oron.
M påbörjade cyt. behandling, och reagerade förvånansvärt lite på den vad gäller biverkningar. Samtidigt så trillade det in mer resultat om spridningen. Metastaser fanns i lever och i skelett. 5:e ländkotan hade en förändring. Det var det som märktes först. Ryggskottet. Den där dagen.
Samtidigt så pågick en intensiv uppföljning hos spec.mödravården. Ultraljud för att kontrollera utveckling och flöden. Prover och samtal. Planen var att låta graviditeten gå till v.36 innan barnet skulle plockas ut.
Men så blev det inte. I vecka 30 så hade M en rejäl gravidmage. Stor. Tung. Jobbig.
Beslut togs om att försöka låta tiden gå till v.32+0, och sedan snitt pga platsbrist.
Riskerna bedöms mindre för barnet om man kommer till v.32. Och det gjorde vi.
Eftersom den här födseln inte hör till de vanligare, så var intresset stort bland personalen. Ingen visste heller vilken påverkan som skulle kunna finnas hos barnet. Eller vad som orsakade platsbristen.
I operationssalen var det många människor. Kirurg, gynläkare, narkosläkare, och sköterskor runt omkring.
Eftersom vi redan innan var förberedda på att det skulle bli en förlossning/operation som inte riktigt gick att förutsäga vad gäller händelseförlopp, så fick jag efter att M blivit sövd, gå in i slussen bredvid och vänta på barnets ankomst. Där var det om möjligt ännu mer människor. Alla dessa gröna kläder och munskydd. Barnläkare och sköterskor från Neonatalavdelningen. Varför var dom så många?
Det gick verkligen att känna den där nervositeten i luften där inne. Alla stod och väntade. Redo.
Lite nervösa presentationer. Jag har inte en aning om vad för namn som sades. Nånting barnläkare.
En sköterska stod och kikade in genom det lilla fönstret till operationssalen. Det blev tyst.
Bara ett par sekunder. Som om det kändes.
"Nu kommer dom!" ropade sköterskan vid fönstret.
Där kom hon. En liten människa. En kladdig arg liten människa. Hon var stor. Jag hade föreställt mig något mycket mindre. Dom kollade och började mäta. Jag försökte kolla om hon hade alla tår.
"Verkar allt bra?"
"Har du sett? Hon andas själv. Ofta kan dom behöva lite andningshjälp direkt så här men..."
E.
Nu var hon här.
Vi fick ett tydligt mål. Hopp. På något vis.
Men det var här tiden av väntan började. Orolig väntan. Väntan på svar.
Provsvar, resultat av röntgen, nästa ultraljud. Och nästa. Och nästa.
Så fort man fick svar på något, så dök tankarna upp på hur det skulle vara nästa gång. Nästa besked.
Det var riktigt svårt att hålla undan den där oron.
M påbörjade cyt. behandling, och reagerade förvånansvärt lite på den vad gäller biverkningar. Samtidigt så trillade det in mer resultat om spridningen. Metastaser fanns i lever och i skelett. 5:e ländkotan hade en förändring. Det var det som märktes först. Ryggskottet. Den där dagen.
Samtidigt så pågick en intensiv uppföljning hos spec.mödravården. Ultraljud för att kontrollera utveckling och flöden. Prover och samtal. Planen var att låta graviditeten gå till v.36 innan barnet skulle plockas ut.
Men så blev det inte. I vecka 30 så hade M en rejäl gravidmage. Stor. Tung. Jobbig.
Beslut togs om att försöka låta tiden gå till v.32+0, och sedan snitt pga platsbrist.
Riskerna bedöms mindre för barnet om man kommer till v.32. Och det gjorde vi.
Eftersom den här födseln inte hör till de vanligare, så var intresset stort bland personalen. Ingen visste heller vilken påverkan som skulle kunna finnas hos barnet. Eller vad som orsakade platsbristen.
I operationssalen var det många människor. Kirurg, gynläkare, narkosläkare, och sköterskor runt omkring.
Eftersom vi redan innan var förberedda på att det skulle bli en förlossning/operation som inte riktigt gick att förutsäga vad gäller händelseförlopp, så fick jag efter att M blivit sövd, gå in i slussen bredvid och vänta på barnets ankomst. Där var det om möjligt ännu mer människor. Alla dessa gröna kläder och munskydd. Barnläkare och sköterskor från Neonatalavdelningen. Varför var dom så många?
Det gick verkligen att känna den där nervositeten i luften där inne. Alla stod och väntade. Redo.
Lite nervösa presentationer. Jag har inte en aning om vad för namn som sades. Nånting barnläkare.
En sköterska stod och kikade in genom det lilla fönstret till operationssalen. Det blev tyst.
Bara ett par sekunder. Som om det kändes.
"Nu kommer dom!" ropade sköterskan vid fönstret.
Där kom hon. En liten människa. En kladdig arg liten människa. Hon var stor. Jag hade föreställt mig något mycket mindre. Dom kollade och började mäta. Jag försökte kolla om hon hade alla tår.
"Verkar allt bra?"
"Har du sett? Hon andas själv. Ofta kan dom behöva lite andningshjälp direkt så här men..."
E.
Nu var hon här.
torsdag 9 juni 2011
Blött ute. Och inne.
Mörk himmel, åska, blixtar och hällregn utanför. Innanför panoramafönstret låg C och jag och guppade i den där alldeles underbart varma barnbassängen. Badhusdag. Den där stunden i veckan som det bara är vi. Exklusivt.
Jag har tänkt mycket på det där som Anna"Hopp och kärlek" skrev för ett tag sen, om att få uppleva när ens barn gör "det där" för första gången. Pieter som fick se stora tjejens glädje av att simma för första gången.
Det är stort.
Idag var det dags för C. Puffar på. Två steg nedför trappan. "Nämen..du vet..det är ju inte så djupt här så.."
Puffar av. I vattnet, och några simtag. "Såg du?!" "Såg du??!!" Jag simmade utan!!
Det gjorde han. Han simmade. Bara så där. Igen. Och igen.
En stolt och trött kille firade med en isglass på vägen hem. Välförtjänt.
Jag har tänkt mycket på det där som Anna"Hopp och kärlek" skrev för ett tag sen, om att få uppleva när ens barn gör "det där" för första gången. Pieter som fick se stora tjejens glädje av att simma för första gången.
Det är stort.
Idag var det dags för C. Puffar på. Två steg nedför trappan. "Nämen..du vet..det är ju inte så djupt här så.."
Puffar av. I vattnet, och några simtag. "Såg du?!" "Såg du??!!" Jag simmade utan!!
Det gjorde han. Han simmade. Bara så där. Igen. Och igen.
En stolt och trött kille firade med en isglass på vägen hem. Välförtjänt.
onsdag 8 juni 2011
Den där kuratorn.
Tänk att en del människor verkligen kan se andra människor "på riktigt". Att ha den där empatiska förmågan, förståelsen och kanske framförallt lugnet i mötet med andra. Jag har träffat ett par sådana.
Den där kuratorn från kvinnokliniken, som blev inkopplad efter beskedet om cancermetastaserna och den snart föreliggande aborten, hon var en utav dem.
Eftersom graviditeten var så långt gången som vecka 19, så krävdes ansökan till socialstyrelsen om sen abort. Det här låg på kuratorns bord att informera om och att hjälpa till med.
Hon såg sorgen i oss. Den där paniken.
Det gjorde inte läkaren. Först bort med hindret, sen fokusera på sjukdomen. Att vänta ut graviditeten innan behandling var inte aktuellt. Behandling med barn i magen går inte.
Eftersom alla besked kom strax innan helgen, så beslutades det att ansökan skulle fyllas i och skickas direkt, så skulle svar komma efter helgen. Vi fick förklarat för oss att ansökan i det här sammanhanget var en ren formallitet, och att ett svar inte var nödvändigt att få innan om det var bråttom. Återigen läkarens ord.
Men kuratorn konstaterade efter att ha kollat, att det var inte bråttom. Prover skulle tas, fler ultraljudsundersökningar skulle göras. Ingen panik.
Eftersom teorierna kretsade runt primär gyncancer, samt att M var gravid, så flyttades hon över till kvinnokliniken. Samma våning. Bara en avdelning emellan. Första kontakten med läkare där skedde efter helgen. Där ville man ta prover på metastaserna, för att få en vägledning till vart de kom ifrån.
Efter det provet samt kolonskopi, kom diagnosen. Coloncancer.
Spridd coloncancer. Jag läste febrilt på allt vad jag kunde hitta, och det var ingen vidare läsning.
Spridd? Hur spridd? Kan det finnas på fler ställen? Undersökningarna visade att det fanns förändringar i buken med.
Mitt i allt så kom den där vändningen. Det där oväntade. Vi hade sörjt vårt ännu ofödda barn i flera dagar.
Då förklarar kvinnokliniksläkaren att vi har ett val att göra. Ett beslut att fatta.
Genomföra en abort och därefter påbörja cellgiftsbehandling.
Eller.
Behålla barnet, och påbörja cellgiftsbehandling ändå.
Va? Kan man det?
Läkemedelsföretaget som tillverkar cellgiftet som var aktuellt, hade information om tre stycken tidigare fall där kvinnor genomgått samma behandling under graviditet. Tre. Totalt. I världen. I de tre fallen hade det gått bra för barnen. Inga kända skador. Men tre. Ingen vidare statistisk grund direkt. De kunde inte lämna några garantier. Den risken fick vi själva ta.
Sen var det dags för sjukdomsprognosen. M ville inte veta. Ville inte. Hon fick veta att det inte finns chans till bot.
Jag ville veta. Läkaren ville också att jag skulle få veta. Så i ett rum tvärs över korridoren berättar han för mig att skillnaden, beroende på vilket beslut vi fattar, kommer inte påverka M:s överlevnadtid. Om allt går bra så kommer skillnaden vara att jag antingen är tvåbarnsförälder eller trebarnsförälder, ensamförälder, om max 2-2,5 år. "Jag kände att du behöver veta vad det vi pratar om kommer innebära för dig"
Vart skulle jag ta vägen?
Vad skulle vi göra?
Familjeråd.
Barnens mormor och morfar och M:s syster fick ta ställning de med. Efter att fått veta det vi fått veta.
OM det går vägen, kommer ni orka finnas med och hjälpa till med en nyfödd? OM vi ska göra det här, så måste det finnas hjälp.
Ingen tvekan.
Vi bestämde oss för att fortsätta MED barn i magen. Det skulle ju inte gå annars. Efterlängtade barn. Hoppet.
50 meter bort i samma hus, omöjligt.
Nu. Möjligt.
Den där kuratorn från kvinnokliniken, som blev inkopplad efter beskedet om cancermetastaserna och den snart föreliggande aborten, hon var en utav dem.
Eftersom graviditeten var så långt gången som vecka 19, så krävdes ansökan till socialstyrelsen om sen abort. Det här låg på kuratorns bord att informera om och att hjälpa till med.
Hon såg sorgen i oss. Den där paniken.
Det gjorde inte läkaren. Först bort med hindret, sen fokusera på sjukdomen. Att vänta ut graviditeten innan behandling var inte aktuellt. Behandling med barn i magen går inte.
Eftersom alla besked kom strax innan helgen, så beslutades det att ansökan skulle fyllas i och skickas direkt, så skulle svar komma efter helgen. Vi fick förklarat för oss att ansökan i det här sammanhanget var en ren formallitet, och att ett svar inte var nödvändigt att få innan om det var bråttom. Återigen läkarens ord.
Men kuratorn konstaterade efter att ha kollat, att det var inte bråttom. Prover skulle tas, fler ultraljudsundersökningar skulle göras. Ingen panik.
Eftersom teorierna kretsade runt primär gyncancer, samt att M var gravid, så flyttades hon över till kvinnokliniken. Samma våning. Bara en avdelning emellan. Första kontakten med läkare där skedde efter helgen. Där ville man ta prover på metastaserna, för att få en vägledning till vart de kom ifrån.
Efter det provet samt kolonskopi, kom diagnosen. Coloncancer.
Spridd coloncancer. Jag läste febrilt på allt vad jag kunde hitta, och det var ingen vidare läsning.
Spridd? Hur spridd? Kan det finnas på fler ställen? Undersökningarna visade att det fanns förändringar i buken med.
Mitt i allt så kom den där vändningen. Det där oväntade. Vi hade sörjt vårt ännu ofödda barn i flera dagar.
Då förklarar kvinnokliniksläkaren att vi har ett val att göra. Ett beslut att fatta.
Genomföra en abort och därefter påbörja cellgiftsbehandling.
Eller.
Behålla barnet, och påbörja cellgiftsbehandling ändå.
Va? Kan man det?
Läkemedelsföretaget som tillverkar cellgiftet som var aktuellt, hade information om tre stycken tidigare fall där kvinnor genomgått samma behandling under graviditet. Tre. Totalt. I världen. I de tre fallen hade det gått bra för barnen. Inga kända skador. Men tre. Ingen vidare statistisk grund direkt. De kunde inte lämna några garantier. Den risken fick vi själva ta.
Sen var det dags för sjukdomsprognosen. M ville inte veta. Ville inte. Hon fick veta att det inte finns chans till bot.
Jag ville veta. Läkaren ville också att jag skulle få veta. Så i ett rum tvärs över korridoren berättar han för mig att skillnaden, beroende på vilket beslut vi fattar, kommer inte påverka M:s överlevnadtid. Om allt går bra så kommer skillnaden vara att jag antingen är tvåbarnsförälder eller trebarnsförälder, ensamförälder, om max 2-2,5 år. "Jag kände att du behöver veta vad det vi pratar om kommer innebära för dig"
Vart skulle jag ta vägen?
Vad skulle vi göra?
Familjeråd.
Barnens mormor och morfar och M:s syster fick ta ställning de med. Efter att fått veta det vi fått veta.
OM det går vägen, kommer ni orka finnas med och hjälpa till med en nyfödd? OM vi ska göra det här, så måste det finnas hjälp.
Ingen tvekan.
Vi bestämde oss för att fortsätta MED barn i magen. Det skulle ju inte gå annars. Efterlängtade barn. Hoppet.
50 meter bort i samma hus, omöjligt.
Nu. Möjligt.
Skog ljuva skog.
Det är något speciellt därute. Dofterna, lugnet,djurlivet,växtkraften.
En glänta full med Skogsstjärna. Att vandra fram genom ett hav av Hultbräken.
En gigantisk asp som sträcker sig långt, långt över den underliggande granskogen.
En tjädertupp som lyfter från en talltopp bara ett par meter bredvid.
Helt otroligt.
"Just another day at the office" Eller vad säger man?
Energi.
Jag har ett litet projekt att få in lite fler trädslag i trädgården hemma. Närmast kommer Oxeln att få göra sitt intåg. Hoppas på att få pris på 2st nu i veckan så man kan beställa.
Ska även försöka fixa konflikten mella Asken och uppstickaren Eken, som pågår. Ska bli riktigt spännande.
Det blir första gången jag ska försöka plantera om något som är högre än 4 meter...
En glänta full med Skogsstjärna. Att vandra fram genom ett hav av Hultbräken.
En gigantisk asp som sträcker sig långt, långt över den underliggande granskogen.
En tjädertupp som lyfter från en talltopp bara ett par meter bredvid.
Helt otroligt.
"Just another day at the office" Eller vad säger man?
Energi.
Jag har ett litet projekt att få in lite fler trädslag i trädgården hemma. Närmast kommer Oxeln att få göra sitt intåg. Hoppas på att få pris på 2st nu i veckan så man kan beställa.
Ska även försöka fixa konflikten mella Asken och uppstickaren Eken, som pågår. Ska bli riktigt spännande.
Det blir första gången jag ska försöka plantera om något som är högre än 4 meter...
 |
| Asken & Eken & Katten |
tisdag 7 juni 2011
Den där dagen.
En sak som jag och M älskade att göra tillsammans, var utflykterna till svampskogen. Att upptäcka de där ställena som fullkommligen kryllade av gula och bruna hattar i mossan.
Under en av våra turer i skogen tillsammans med smågrabbarna C&J, då nästan 4 samt drygt 1 år unga, så fick M ryggskott. Hon böjde sig ner och så högg det till i ryggen. Obehagligt smärtsamt.
Värken blev något bättre, för att igen bli värre. Efter kontakt med sjukgymnast, så konstaterades det där att smärtorna troligtvis kom från musklerna. Träningsövningar och smärtstillande ordinerades.
Men smärtorna gav inte med sig. M beskrev det som om smärtan kom innifrån benet. Inte musklerna.
Eftersom M vid den här tidpunkten var gravid, så föreslog även sjukgymnasten någon yoga för gravida.
Jävla sjukgymnast. Eller inte.
Smärtorna försvann inte helt men gav med sig en hel del.
Efter några veckor kom det nya smärtor. Inte ifrån samma ställe precis, utan mera åt sidan strax ovanför höften. Huggande smärta.
Akuten. Smärtan la sig under tiden som vi väntade på läkare, och barnmorska. Ultraljud togs för att se så det stod rätt till med det lilla livet där inne. Hemgång.
Ett par veckor senare hände samma sak igen. Likadan smärta. Fast mer. Övergående i någon slags krampaktig, ihållande smärta. Ultraljud tas igen för att kolla barnet. Allt ok. Smärtan ger med sig en del, men kirurgen lägger in henne på avdelning. Sent på kvällen görs ett ultraljud på höger sida av buken. Levern.
Dagen efter kom beskedet. De hade hittet två fläckar på levern.
Läkaren kunde inte säga vad fläckarna var först, utan mer provtagning. Alternativen var någon form av knutor? som tydligen kunde bildas av sig själv. Ofarligt. Eller så kunde det vara något annat.
"Vadå annat?" Jaa.. Vi utgår från att det är knutor? först och främst.
Olidlig väntan. Oron. Cancer? Vi hade ju ingen aning om hur sånt betedde sig. Väntan.
Besked. Metastaser. Cancer.
Ingen kunde svara på vad för cancer. Bara att den inte kom från levern.
Första åtgärd var redan planerad.
Abort.
Allt föll. Bottenlöst.
Det kom en massa människor och pratade. Läkare. At-läkare. Läkare från kvinnokliniken. Kurator.
Och det var tur att det var hon. Just hon. Den där kuratorn.
Henne har jag att tacka för så mycket nu.
Det var med henne allt tog en otrolig vändning.
Under en av våra turer i skogen tillsammans med smågrabbarna C&J, då nästan 4 samt drygt 1 år unga, så fick M ryggskott. Hon böjde sig ner och så högg det till i ryggen. Obehagligt smärtsamt.
Värken blev något bättre, för att igen bli värre. Efter kontakt med sjukgymnast, så konstaterades det där att smärtorna troligtvis kom från musklerna. Träningsövningar och smärtstillande ordinerades.
Men smärtorna gav inte med sig. M beskrev det som om smärtan kom innifrån benet. Inte musklerna.
Eftersom M vid den här tidpunkten var gravid, så föreslog även sjukgymnasten någon yoga för gravida.
Jävla sjukgymnast. Eller inte.
Smärtorna försvann inte helt men gav med sig en hel del.
Efter några veckor kom det nya smärtor. Inte ifrån samma ställe precis, utan mera åt sidan strax ovanför höften. Huggande smärta.
Akuten. Smärtan la sig under tiden som vi väntade på läkare, och barnmorska. Ultraljud togs för att se så det stod rätt till med det lilla livet där inne. Hemgång.
Ett par veckor senare hände samma sak igen. Likadan smärta. Fast mer. Övergående i någon slags krampaktig, ihållande smärta. Ultraljud tas igen för att kolla barnet. Allt ok. Smärtan ger med sig en del, men kirurgen lägger in henne på avdelning. Sent på kvällen görs ett ultraljud på höger sida av buken. Levern.
Dagen efter kom beskedet. De hade hittet två fläckar på levern.
Läkaren kunde inte säga vad fläckarna var först, utan mer provtagning. Alternativen var någon form av knutor? som tydligen kunde bildas av sig själv. Ofarligt. Eller så kunde det vara något annat.
"Vadå annat?" Jaa.. Vi utgår från att det är knutor? först och främst.
Olidlig väntan. Oron. Cancer? Vi hade ju ingen aning om hur sånt betedde sig. Väntan.
Besked. Metastaser. Cancer.
Ingen kunde svara på vad för cancer. Bara att den inte kom från levern.
Första åtgärd var redan planerad.
Abort.
Allt föll. Bottenlöst.
Det kom en massa människor och pratade. Läkare. At-läkare. Läkare från kvinnokliniken. Kurator.
Och det var tur att det var hon. Just hon. Den där kuratorn.
Henne har jag att tacka för så mycket nu.
Det var med henne allt tog en otrolig vändning.
När det bara funkar!
Livet med småbarn är inte alltid helt friktionsfritt. Det ska provas, testas, utmanas och trotsas. På något vis så har vi lyckats att skaffa barn, med just rätt åldersavstånd, för att trotsperioderna nu ska matcha varandra perfekt.. MEN. Idag var det en sådan där dag när det bara fungerade helt enkelt. Barn som leker glatt medans maten fixas, äter utan att kasta mat på varandra eller mig, badar utan att bråka så någon gråter, och går och lägger sig utan protester, med nöjda leenden och trötta ögon. UNDERBART!
Visst. Första dagen på veckan för de små på dagis. Så dom var trötta. För min egen del så var jag och hävde av mig ett lass hos min samtalskontakt i förmiddags. Så saker känns lättare för mig, och det märker ju barnen av. Men ändå. Så skönt.
Visst. Första dagen på veckan för de små på dagis. Så dom var trötta. För min egen del så var jag och hävde av mig ett lass hos min samtalskontakt i förmiddags. Så saker känns lättare för mig, och det märker ju barnen av. Men ändå. Så skönt.
söndag 5 juni 2011
Trädgårdssöndag
Idag var det hög tid att göra något åt den där gröna djungeln som omgärdat huset ett par veckor. Men att klippa gräset med tre stycken minst sagt aktiva barn under 6år springandes fritt, känns ju inte som någon bra idé direkt. Som tur är så finns barnens mormor och morfar samt farmor och farfar på nära håll, så passning gick att lösa både här och där.
Det är så skönt att få röja upp och snygga till lite, och dessutom blir det lättare för småfötter på korta ben att ta sig fram i jakt på flyende bollar och intet ont anande djurliv.
Dessutom så är det skönt att få släppa den där konstanta kollen på barnen, och bara fokusera på något annat.
För ett par veckor sedan så började jag jobba igen. Nytt jobb. Riktigt kul, och en bra chans att få fokusera på något annat än familjebubblan som jag gått runt i ett bra tag nu.
Missförstå mig rätt nu. Jag tycker det är helt underbart att få göra allt runt hemmet och barnen så bra som möjligt. Det har liksom varit ett stort mål. Att fixa det. Men allt eftersom tiden går och läget känns skapligt under kontroll så dyker behovet av annat upp. Att jobba innebär i mitt fall även en hel del motion, både för mig och hunden, och det behövs verkligen.
Barnen är inskolade och går på samma dagis, så det känns helt ok att lämna dem där under tiden jag jobbar. De trivs bra och får betydligt mer stimulans än vad jag kan erbjuda hemma. Speciellt viktigt med förskolan är det för J, som får en hel del individuell träning där. Det kan vara rejält svårt att träna tecken och matchningsövningar hemma, när syskonen försöker att brottas med honom samtidigt....
Den 11 november 2010 tog min fru M sitt sista andetag. Det var då den rekordlånga vintern började. 4 månader av snö och kyla.
Jag tänkte skriva en del om vad som hänt sedan den där gången i trattkantarellskogen, när M fick "ryggskot".
Det var mycket upp och ner.
Att jag idag har en dotter på 17 månader, är något av ett mirakel.
Men, mer om det nästa gång.
Telefonen larmade nyss. Idag är det faktiskt något som jag SKA se på tv! Foofighters på Tv6 kl. 23.
Inte missa..
Det är så skönt att få röja upp och snygga till lite, och dessutom blir det lättare för småfötter på korta ben att ta sig fram i jakt på flyende bollar och intet ont anande djurliv.
Dessutom så är det skönt att få släppa den där konstanta kollen på barnen, och bara fokusera på något annat.
För ett par veckor sedan så började jag jobba igen. Nytt jobb. Riktigt kul, och en bra chans att få fokusera på något annat än familjebubblan som jag gått runt i ett bra tag nu.
Missförstå mig rätt nu. Jag tycker det är helt underbart att få göra allt runt hemmet och barnen så bra som möjligt. Det har liksom varit ett stort mål. Att fixa det. Men allt eftersom tiden går och läget känns skapligt under kontroll så dyker behovet av annat upp. Att jobba innebär i mitt fall även en hel del motion, både för mig och hunden, och det behövs verkligen.
Barnen är inskolade och går på samma dagis, så det känns helt ok att lämna dem där under tiden jag jobbar. De trivs bra och får betydligt mer stimulans än vad jag kan erbjuda hemma. Speciellt viktigt med förskolan är det för J, som får en hel del individuell träning där. Det kan vara rejält svårt att träna tecken och matchningsövningar hemma, när syskonen försöker att brottas med honom samtidigt....
Den 11 november 2010 tog min fru M sitt sista andetag. Det var då den rekordlånga vintern började. 4 månader av snö och kyla.
Jag tänkte skriva en del om vad som hänt sedan den där gången i trattkantarellskogen, när M fick "ryggskot".
Det var mycket upp och ner.
Att jag idag har en dotter på 17 månader, är något av ett mirakel.
Men, mer om det nästa gång.
Telefonen larmade nyss. Idag är det faktiskt något som jag SKA se på tv! Foofighters på Tv6 kl. 23.
Inte missa..
fredag 3 juni 2011
Ensamheten
Barnen sover. Tv:n står på. Talang. Tittar jag på talang? Hm. Jag skulle ju kunna byta kanal, om jag kan hitta fjärrkontrollen igen. Den fick fötter åt något håll under den där övertrötthetsfestivalen kallad fredagsmys.
Men det spelar inte så stor roll vad som låter på tv.n. Bara det låter. Det är den här tiden på dygnet som ensamheten gör sig påmind på ett riktigt obehagligt sätt. Så det är skönt om det låter. Något som pratar.
Jag saknar verkligen det där vuxenpratet vi hade när barnen somnat. Dricka kaffe bara för sakens skull.
Det var ju inte så här det skulle vara.
Men det spelar inte så stor roll vad som låter på tv.n. Bara det låter. Det är den här tiden på dygnet som ensamheten gör sig påmind på ett riktigt obehagligt sätt. Så det är skönt om det låter. Något som pratar.
Jag saknar verkligen det där vuxenpratet vi hade när barnen somnat. Dricka kaffe bara för sakens skull.
Det var ju inte så här det skulle vara.
torsdag 2 juni 2011
Vardagsglimten.
Lilla E 17 månader tröttnade på att försöka klättra upp från soffan till fönstret, efter att pappa superelak inte tillät det för 30:e gången den här förmiddagen, och somnade därför under snyftprotest i samma soffa.
Varför inte få klättra dit? Man kan ju se allt jättebra däruppe! Och dessutom så kan man slå på fönstret så det låter jättehögt!
Dax att möblera om kanske.
Från övervåningen kommer 5-årige C nedsladdandes för trappan iförd endast födelsedagskostymen, med händerna fulla med Lego. " Vetu!? Anakin fightades med en droidekas som rullade fram och hade två pistoler och som sköt på han så han studsade tillbaka skotten så han gick sönder och sen sprängdes fast byggdes ihop igen till flera droider som fortsatte att..."
Helt otroligt hur länge en 5-åring kan sysselsätta sig med Lego, och för den delen berätta om vad varje starwars figur har gjort senaste timmen.. Tack Lego.
Idag blev det sovmorgon, vilket inte hör till vardagen direkt. Vanligtvis så går vi upp vid strax före 5 varje morgon. På vardagar för att komma i tid till dagis med barnen, för att sedan komma i tid till jobbet för min del. På helgerna däremot, så är det mellanbrorsan J som står för väckningen. Han har som en magisk inbyggd väckarklocka som nästintill alltid ringer vid 04-05 på morgonen. Oavsett vilken tid han lägger sig dagen innan.
Inatt sov dock inte J hemma, utan hos Mormor och Morfar. Därav sovmorgon.
Resten av dagen kommer att ägnas åt växelvis tvättstuga, bakning(barnfavorit) och lite lek och plock i trädgården. Till kvällen blir det badhuset med C. Torsdagsaktiviteten.
Efter att i flera månader ha planerat och pratat om att få upp det där veckoschemat på väggen, så sitter det nu där. Färgglatt och fint. Där kan man se vad det är för dag, om man ska till dagis, om det är speldag(tv-spel för 5-åring), badhusdag, ledigt, fredagsmys, lördagsgodis osv.. Meningen är att alla barnen ska få sina blädderscheman med morgonrutin och kvällsrutin också, men det är inte klart ännu. Men det kommer.
Allt går så mycket lättare och smidigare när de små har koll på vad som ska hända!
Idag är det bara en bild på badhuset. Ska bli riktigt skönt!
Varför inte få klättra dit? Man kan ju se allt jättebra däruppe! Och dessutom så kan man slå på fönstret så det låter jättehögt!
Dax att möblera om kanske.
Från övervåningen kommer 5-årige C nedsladdandes för trappan iförd endast födelsedagskostymen, med händerna fulla med Lego. " Vetu!? Anakin fightades med en droidekas som rullade fram och hade två pistoler och som sköt på han så han studsade tillbaka skotten så han gick sönder och sen sprängdes fast byggdes ihop igen till flera droider som fortsatte att..."
Helt otroligt hur länge en 5-åring kan sysselsätta sig med Lego, och för den delen berätta om vad varje starwars figur har gjort senaste timmen.. Tack Lego.
Idag blev det sovmorgon, vilket inte hör till vardagen direkt. Vanligtvis så går vi upp vid strax före 5 varje morgon. På vardagar för att komma i tid till dagis med barnen, för att sedan komma i tid till jobbet för min del. På helgerna däremot, så är det mellanbrorsan J som står för väckningen. Han har som en magisk inbyggd väckarklocka som nästintill alltid ringer vid 04-05 på morgonen. Oavsett vilken tid han lägger sig dagen innan.
Inatt sov dock inte J hemma, utan hos Mormor och Morfar. Därav sovmorgon.
Resten av dagen kommer att ägnas åt växelvis tvättstuga, bakning(barnfavorit) och lite lek och plock i trädgården. Till kvällen blir det badhuset med C. Torsdagsaktiviteten.
Efter att i flera månader ha planerat och pratat om att få upp det där veckoschemat på väggen, så sitter det nu där. Färgglatt och fint. Där kan man se vad det är för dag, om man ska till dagis, om det är speldag(tv-spel för 5-åring), badhusdag, ledigt, fredagsmys, lördagsgodis osv.. Meningen är att alla barnen ska få sina blädderscheman med morgonrutin och kvällsrutin också, men det är inte klart ännu. Men det kommer.
Allt går så mycket lättare och smidigare när de små har koll på vad som ska hända!
Idag är det bara en bild på badhuset. Ska bli riktigt skönt!
Att blogga?
Ja, nu sitter jag här. Och varför?
Livet tar inte riktigt de svängar som man vill ibland. För min del så har det tagit många oväntade vändningar de senaste åren, och det som har varit en stor hjälp för mig är alla dessa bloggar. Människor som har varit med om otroligt omtumlande upplevelser, fasansfulla livsöden, olyckor, sjukdomar och händelser som gjort att livet inte ser ut alls som det var tänkt. Igenkännandet.
Men på något vis så försätter allt. Tröst.
Vare sig man tror att man ska orka, eller är övertygad om att man inte ska göra det.
Så här kommer det. Min vardag, varvad med historien om varför den ser ut som den gör.
Att vara ensam kvar. Att vara förälder till ett barn med funktionshinder. Att räcka till. Att orka?
Välkommen.
Livet tar inte riktigt de svängar som man vill ibland. För min del så har det tagit många oväntade vändningar de senaste åren, och det som har varit en stor hjälp för mig är alla dessa bloggar. Människor som har varit med om otroligt omtumlande upplevelser, fasansfulla livsöden, olyckor, sjukdomar och händelser som gjort att livet inte ser ut alls som det var tänkt. Igenkännandet.
Men på något vis så försätter allt. Tröst.
Vare sig man tror att man ska orka, eller är övertygad om att man inte ska göra det.
Så här kommer det. Min vardag, varvad med historien om varför den ser ut som den gör.
Att vara ensam kvar. Att vara förälder till ett barn med funktionshinder. Att räcka till. Att orka?
Välkommen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)