Unga fröken ligger bredvid och sover gott. Febern gav med sig efter att ipren fick gå in och ta över alvedons jobb.
Ny förkylning på uppsegling kanske?
Jacket i hakan, som hon fick efter gårdagens vurpa på dagis, behövde inte någon mer åtgärd än en rejäl tejpning, och har nu fått en snygg mörkröd skorpa.
Hårt liv för liten.
Annars snurrar allt på. I allt för hög fart.
Telefonen piper fram påminnelser om både det ena och det andra, och jag lyder.
Saker som inte kommer fram därigenom, blir inte gjorda. Och tur är väl det. För när skulle tiden finnas?
Både liten och stor har varit på utlåning med övernattning senaste veckan, och nog blir det liiite mindre intensivt här hemma.
Men det är snart dags känner jag.
Jag behöver vara ensam. Bara jag. Och squeezeboxen. Och lurarna. Och sängen.
Inte passa på att... Inte få tid för att göra..
Bara däcka.
Lite skrämmande tanke dock. Kommer jag upp igen sen?
Känner igen det där att vara ifred!!
SvaraRadera-Lås in mig i ett kloster eller nåt. Jag begär inte mycket, en säng, musik, en eller ett tjog böcker och LUGN O RO......
Finns det att köpa tro?
Kram<3 och många tankar till dig... //Pernilla
SvaraRaderaDina barn har tur som har en så fantastisk pappa...
SvaraRaderaFina du, hittade din blogg idag och har tittat igenom den från första början. Du skriver så bra och har berättat om din jobbiga situation på ett fantastiskt sätt. Dina inlägg är fulla av kärlek till livet och till dina barn. Jag vill fortsätta att ta del av din vardag och kommer att läsa varje inlägg du bjuder på.
SvaraRaderaKram
/Åsa