Julafton i musik

Ungefär så här var det. Julafton 2012
Och nej, dubbletterna är inte av misstag. Tro mig.:-)

Föräldraskapet

Det är ju inte det praktiska som är kruxet med att vara ensam. Egentligen.
Alltså, jag blir ju fullkomligen gråhårig och är så trött så jag knappt vet hur jag ska få ihop det ibland, men det funkar. Det finns alltid ett sätt.
Det är inget socialt rikt liv. Det finns inte utrymme för det. Allt är väldigt inrutat för att fungera. Bra rent praktiskt, men även för att jag har barn som kräver kantiga svängar.
Planering, planering.

Men att ensam vara den som ska ansvara för beslut, problem som dyker upp, uppfostran. Hela föräldraansvaret. Det är fasen inte lätt.

Man har sina egna vinklar.
Men jag vet ju hur det är. Lätt att fastna i egna banor. Stånga sig blodig i sätt som säkerligen skulle kunna lösas annorlunda.

Men det finns ju faktiskt hjälp. Och då pratar jag inte om nära och kära, utan riktig ofärgad hjälp.
Jag har haft kontakt med en familjecoach som kommunen har anställd. Som vanligt, så tvekar jag inte att prova kontakter. Man kan springa på guldkorn precis vart som helst.
Och den här var precis ett sånt.
Allt från samtal, till observation i vardagsmiljö har det varit hittills, och mer kommer det bli.
Så skönt att få bolla tankar och funderingar med någon som har varit med om en del. Någon som kan komma med nya vinklar, utan att ha någon egen agenda. Någon som inte har en direkt relation till barnen.
Men även för att få lite "kvitto" på att man gjort en del rätt med.
Ett stöd.

Att få lov

Idag gjorde de små sin sista dagen på förskolan för det här året. Storebror gör sista dagen i skolan imorgon, sen är det lov!
För min egen del så är det faktiskt lov med. Varken skola eller jobb.
Sen är det väl knappast så att det blir lugnare för att alla är hemma och lediga någon längre tid..
Det brukar inte ta många dagar att inse att all energi ska göras av med på något annat vis.

Men jag ska försöka få till någon dag helt på egen hand i mellandagarna.
Det var ett tag sedan.
De fåtal gånger som jag lyckas ordna barnvakt till allihop, har någon specifik anledning. Någon aktivitet som kräver långdag eller övernattning.
Men jag ska faktiskt försöka åka iväg en heldag själv. Bara jag.
Ett par lurar och en bräda.
Jag har inte åkt utför sedan....ja, jag hade faktiskt inga barn då..
Så lite blåslagen kommer jag nog bli.
Men skönt vore det. Bara koppla bort en stund.

I år firas det julafton här hemma.
Skönt. Slippa åka.
Barnen kan jazza runt i myskläder och förhoppningsvis bara njuta hela dagen.
Gott om släktingar att kräva uppmärksamhet av, kommer det finnas här med.

Men det är en väldigt vemodig tid.
Tomrummet blir så otroligt tydligt nu.
Det här var hennes tid. Julen.
Som givetvis förbereddes halva hösten. Bara för att få ta ut lite av känslan i förskott. Länge.

Men den där entusiasmen lever kvar. Det är det som är så skönt.
Man kan riktigt se hur det glittrar i ögonen på dom. Alla tre.
Det där som gör det till ett firande.

Nu är det jul.

Natt

När de flesta knutar är lösta och de där måstena har fått jobbas igenom, så borde man ju slappna av lite. Dessutom så var det en lugn lördagskväll med bara två av tre hemma.

Men jag kan inte sova.
Jag kan ärligt talat inte minnas när det här inträffade senast.
I vanliga fall så är jag precis färdig när barnen somnat för kvällen.
Med en god planering av koffeinintaget, så blir det nödvändiga gjort innan huvudet landar.
Men inte så mycket mer.

Efter en massa bloggläsande, spontanshoppande och allmänt slentriansurfande så är jag nu rastlös.
Rastlös. Det måste ju ändå vara bra?
Tankarna snurrar. Det växlar mellan tomheten och hopp.

Nej, nu får det bli mer bläddrande i låtlistor.
Tänkte bjuda på ännu en Foo Fighters låt, som har någon form av koppling till hur läget är.

Romans

Jag trodde verkligen att jag hade tappat förmågan att känna på det viset. Det fanns inte med i tanken alls.
Även om det var en kortvarig resa, så var det fantastiskt att upptäcka en sida som jag trodde var förlorad.
Den gjorde mig dock högst medveten om hur otroligt instabil vardagen kan bli när saker förändras. Livet vi lever här, jag och mina små, bygger på struktur. Rutiner.
Allt har byggts upp och ökar i omfång allt efter som tiden går. Mer får plats, mer kan prövas. Men stegen är små.
Jag har verkligen inte kommit så långt att jag kan släppa in. Inte än.
Jag har alldeles för mycket att riskera. Och har inte råd med det.

Det är ensamt, men lugnt.

Julstämningen

Det är en rätt jobbig tid på året det här. Den där overklighetskänslan som fanns där efter begravningen, kommer så lätt tillbaka.

Den här kylan, snön.

Det är vintrigt. Vackert. Sådär som det ska vara innan jul.
Barnen har ätit mysfrukost. Tända ljus. Belysningen som lyser upp de snötäckta träden. Julkalendrar som öppnas med spända små fingrar.
Du hade gillat det här.

Det är fint. Faktiskt riktigt bra. Men det är tomt.

Drömmen är precis här. Nu.

Som jag saknar dig.

Uppdatering

Jag har tänkt skriva här ett tag, men har inte riktigt fått orken. Tanken var att skriva det här inlägget för några dagar sedan, men den förlamande tröttheten kickar in precis lagom tills resten av huset tystnar för kvällen.
Jag har haft en rätt tuff höst så här långt. Varken tiden eller energin räcker till mer än det mest nödvändiga. Det går runt, men det blir inte så mycket mer än så.
Vi lever i rutinernas vardag. Mest för att det krävs, för att allt ska funka. Det är inte bara barnen som behöver rutiner och fasta hållpunkter. När orken tryter och jag går över i "limpmode", så går saker på rutin. Lite som autopilot. Saker blir gjort så pass att familjekarusellen snurrar i vart fall.

Hösten har dessutom kantats av en hel massa annat som krävt sin plats. Och med all rätt.
Livet med barn som i vissa lägen kräver mer, kan ibland bli mer än lagom intensivt.
Äldste bror bland barnen fick i slutet av sommaren diagnosen Aspergers syndrom, vilket gav förklaring på en hel del av de anpassningar som krävts kring honom.
Skönt med något handfast att arbeta utifrån. Att få lite mer konkret hjälp med att hitta bra lösningar.
Även om kontakten med BUP utöver Hab-möten, läkarbesök, tandläkare, optiker, höftröntgen, utvecklingssamtal osv. osv motsvarar heltid ibland, så är det otroligt skönt att hjälp och stöd finns att få.

Middagskonversation

-Är maten god E?
Mmm...ja!
-J? Smakar det bra?
*En gaffel flyger genom matsalen*
-Ok..
C: - R körde en pinne genom L:s hand idag. Det gjorde nog ont!
E: - Ja vill ha kokkodiiil!
J: - Neeeeeeej!!!
-Vadå nej?
*tallriken över bordskanten*
C: - Får jag ta mer?
E: -Nej J! Kokkodiiiiiil!!
C: -Pappa!   FÅR    JAG    TA    MER?


Äntligen måndag!

Minnen

Sitter och läser tillbaka här.
Det har ju faktiskt hänt en del på ett år.
Och i vissa hänseenden, inget alls.

Jag hade verkligen inte tippat på att jag skulle sitta här och kvittra som en tonåring till långt in på småtimmarna. Förälskad.

Att det skulle kännas så rätt. Mitt i det som känns så svårt.

Ni är många som varit här och läst. Kommenterat och peppat. Ganska exakt 100000 på det här året faktiskt.
Det är ju helt galet så många gånger mina ord lästs av någon annan.

Stort tack till alla er som varit med mig. Det har gjort skillnad för mig.

Just nu känns det som den här bloggen gjort sitt för mig. Den har fyllt sin funktion.

Så jag lämnar den så här. Precis som den är. För mig och er andra att läsa.
Vet inte om jag kommer plocka upp den igen. Jag låter det vara öppet.


Jag kommer garanterat fortsätta så här. Upp och ner. Men alltid framåt.
Livet fortsätter. Vare sig vi tror det eller ej.
Och just nu, så tänker jag njuta av vad det bjuder på.

Det oförutsedda

Jag har nog skrivit en del förut om hur livet tar sina vändningar.

Den plan och strategi man har knåpat ihop, för att få ordning på det som kallas livet, kan så lätt kullkastas av det där oförutsedda.
Det man inte kan föreställa sig som ett alternativ.

Man försöker ju hitta sin bana, sitt spår, för att få en riktning.
Och fokus hamnar ju på det som man hoppas, vill och drömmer om.
Visst finns oron alltid med i bilden, men den går ju inte att leva tillsammans med. Den kan ju inte få regera.
Det där oförutsedda går ju inte att förbereda sig på.
Det är ju dess grundläggande drag.



Jag har varit med om något på sista tiden.

Det finns faktiskt något som kan kullkasta hela den där planen om livet man har byggt upp.

På ett bra sätt.

Lika fullkomligt överraskande och utan förvarning.
Utan att egentligen finnas som ett tänkbart alternativ i livet.

Har fortfarande svårt att förstå.
Svårt att greppa hur det gick till.
Vad som hände.
Som det klassiska yttrycket; Blixt från klar himmel.


Men lyckan är här.


Och jag hoppas den kommit för att stanna.

Upp

Idag var en bra dag.

Inte bara bra i jämförelse. Utan riktigt, riktigt bra.
Det bästa med att hitta en bit av den där känslan, är att den förstärks så många gånger om.

Jag lever tillsammans med tre små speglar.
Dom visar mig vad jag visar dom, och det lyfter mig. Något enormt.
Och så där fortsätter det.

Jag har hela tiden varit övertygad om att jag varit skyldig dom att hitta dit.
Finna gnistan.
Lugnet.
Lyckan.

Som en trygghet i deras liv.

Jag vet mycket väl att det här var idag.
De andra dagarna kommer komma tillbaka.

Men det här var en dag.

En riktigt bra dag.

Musiken

Den har alltid funnits där.
Oavsett vad som hänt.

Den har hjälp mig att gråta.
Givit mig hopp.
Fört mig till platser jag inte trodde fanns.
Förstärkt det fantastiska.
Hjälpt mig att minnas.
Fått mig att vilja glömma.

Den ger mig så mycket.

Senaste dagarna har varit svajiga.
Det är då den är som viktigast.

Tänkte bjuda på ett av spåren som betyder något för mig.

Borta

Hon är i den där åldern nu lilla fröken.
Det ska hållas reda på vart alla är, och vilka som ska vara med och göra saker.
Äldste bror har sovit över hos mormor och morfar två nätter nu, så lillfröken har funderat och varit bekymrad. "Ä han?" "Hämta han!"
Mellanbrorsan funderar han med, men njuter mer av att kunna norpa storebrors grejer utan att få skäll.

Idag på morgonen så har vi tittat på kort. Många kort.
Bebiskort på de små. På oss allihop.
Så nu letar lillfröken efter ännu en familjemedlem.
"mamman?" "Är den?"

Det är inte lätt att förklara för en tvååring.

Eftersom hon är borta, så måste man ju leta.
Så nyss stod lillfröken i kökssoffan och tittade ut genom fönstret.

Ropandes. "Maamman! Maamman!"

Framtiden

Livet går inte att förutbestämma.
Saker blir ibland inte som man tänkt sig.
Som man drömde det.

Släpp det som har varit.
Det gäller att leva här och nu.

Visst vore det skönt?
Att kunna nollställa och bara leva?
Inte glömma, bara återfå gnistan. På riktigt.

Framtiden då?

Visst måste man drömma. Se sina mål. Möta sin oro.
Planera och leva med ovissheten.

Jag tänker mycket på framtiden.
Hur ska det här gå?
Hur mycket kan jag påverka?
Hur kommer allt det här te sig om 10år?
Kommer jag hitta tillbaka?

Det verkar som de flesta tror att jag har gjort det.
Hittat tillbaka alltså.

Det verkar vara den tiden som har förflutit nu.
Den där mängden tid, som gör att människor utanför inte längre uppfattar M:s bortgång som något som nyss hänt.

Är det den där berömda "alla årstider effekten" kanske?

Jag önskar verkligen att jag kunde få den där kraften som en del av er verkar ha.
Att kunna hitta en naturlig kraft framåt från det som hänt.
Att leva vidare för att hedra det som var.
Att vägra låta vanmakten dominera.

Jag vill verkligen känna sådär.

Jag måste hitta dit.

Ensam förälder

Det funkar ganska bra. Kanske ska betona GANSKA lite extra.
Oftast så löser vi det mesta tillsammans, jag och barnen.
Visst kräver det sitt att hålla reda på vildarna, men det går ju.

Men i vissa lägen räcker jag inte till.

Febriga, snoriga, hostande barn som vaknar om varandra hela natten. Som alla vill ligga nära, eller helst på, för att få ro att sova en stund.
Som efter en omgång febernedsättande vill passa på att leka så mycket det bara går, inte med varandra, utan med mig. Exklusivt.
De kräver alla sitt, och inte sällan samtidigt.

Jag vet ju att det går. Det är ingen kris.
De kommer att klara sig fint.

Men det sliter i mig, att inte räcka till.

Det finns inte det där utrymmet för var och en, som individer, i tillräcklig omfattning.
Visst, dagar, stunder, ögonblick, dom finns ju där.
Men jag känner väldigt ofta precis så här.

Jag önskar så, att jag kunde ge er mer.

Kortet 2

Saker får fötter här hemma.
Lillfrökens nya strumpor återfanns i kaminen.
Brödrosten var häromdagen fylld med lego, och fjärren till tv:n är trots idogt letande borta sedan en vecka.
Den unga duon gillar att flytta, gömma och slänga saker.

När jag skulle läsa för äldstebror härom kvällen, så stod kortet på honom och hans mamma bakochfram på tavellisten.
Det har det gjort ett antal gånger förut, och inte har jag tyckt det var någonting konstigt med det. Även det kortet är ute på vift med jämna mellanrum, så jag har tagit för givet att det har varit småsyskon som har vänt på det.
Men när jag vände rätt kortet, så kom det ett "Nej..." ifrån sängen bakom mig.

"Jag orkar inte tänka hela tiden.Jag blir bara arg..."

Lille vännen.

Så nu står det där bakofram. Han vill ha det kvar. Just där. Bara det är bakofram.

Saknaden

Jag vet hur jag ska tackla saker ibland.
På något vis, så har jag hittat tillbaka till läget där jag kan få saker gjort bara genom att vilja tillräckligt. Att orka.
Och jag får så fantastiskt bra hjälp med barnen.
Skola och förskola kunde inte vara bättre, och övernattningar hos nära varierar vardagen för småfolk.
Att se dom utvecklas är underbart.

Men jag saknar så mycket.

Jag saknar den där blicken som bekräftar det man tänker, eller som på ett ögonblick får en att tänka om.
Handen, som med en strykning över ryggen får allt som tynger tankarna, att försvinna.
Leendet, som gör den finaste av stunder bekräftad.

Tillsammans.

Jag saknar tillsammans.

Balansera på eggen

Jag har sakta men säkert fyllt på med saker att göra i vardagen.

Ja, utöver pysslet med att driva ett hushåll med 3 småbarn och hund då vill säga.

Till stor del handlar det om att sysselsätta mig, för att inte stanna upp igen.

Att inte tappa styrfarten på något vis.

Det var ju himla skönt att börja jobba igen.
Få koncentrera sig på något helt annat, prata med vuxna människor om helt andra saker och få släppa den där intensiva kollen man har när barnen kör för fullt.

Att slippa undan från att leva i efterdyningarna av allt, hela tiden.

Men det slår så lätt över.
Det blir så lätt för mycket.

Jobb som upptar tankarna även när man går därifrån och skolarbete som kräver sitt när småfolk sover gott.,
Allt det andra, där på utsidan, börjar ta energi istället för att ge.

Det blir så tydligt sådana här dagar.

En underbart frisk vintermorgon. -19 grader utanför. Barn som äter rostbröd och dricker varm choklad.
Tända ljus och en sprakande kamin.

Helt fantastiskt mysigt.

Och ändå så sitter jag här och funderar på måndagens jobb.

Så nu, när jag står inför möjligheten att få jobba med det som jag drömt om de senaste 5 åren, så tvekar jag.

Kan jag lyckas hålla balansen?

Kortet

Max lampa. Max blöja. Bamse och det märkliga huset.
Brorsans spöklampa. En sida ur en bamsetidning.

Sen kom hon med kortet på äldstebror och mamma.

"-Ä dää?", frågade hon och satte lilla pekfingret på mammas näsa bakom glaset.

-Mamma.
"Mammma.."

Med ens så fick hon en så allvarlig min.
Hon tittade på mig. Länge.
Som om hon ville ha en förklaring.

Jag fick inte ur mig ett ord.

Hon nickade. Och tuggade på underläppen, sådär intill mungipan.
Precis som hennes mamma brukade göra.

Vände på klacken, och in i brorsornas rum igen.