3 år

Tänk, det har gått 3 år sedan den där nervösa, uppspelta kvällen innan.
Att förlossningen av barn nr. 2 skulle ske genom snitt var planerat. Länge.
Långvarig kontakt med viktoriagruppen, som ett resultat av förlossningen av C, gjorde valet genomförbart. Inte en sådan mardrömsupplevelse till för M.
Allt gick som planerat. Inga komplikationer.

Vi visste redan när vi första gången såg honom, att något var annorlunda.
Någonting stämde inte. M såg ögonen, jag såg öronen. Men ingen av oss sa någonting.
Diagnosmisstanken kom efter bara något dygn. Downs syndrom.
M rasade samman totalt. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag kunde ju inte göra detsamma. Då.

Just då kändes det som hela livet, det där livet man stakat ut framför sig, sopades bort totalt.
Vad skulle det här innebära för oss? Skulle han dö vid tidig ålder? Hela hans potensiella livsbana gicks igenom från slut till början.
Tankarna var många och kunskapen liten.
Kuratorn från Viktoriagruppen kom förbi på kvällen, efter arbetstid. Och hon satte perspektiv på saker.
Hos oss bägge. Fantastiska människa.

Den första tiden innehöll en hel massa provtagning. Massvis. Hans små fötter blev tömda på det ena röret efter det andra. Hjärtundersökning. Undersökning av höftleder.
Men han var frisk.

Det tog flera månader efter att J föddes innan vi var "tillbaka på banan". I den här processen fanns hela tiden kurator K från Hab. med. Och finns än idag. En klippa att ta tag i när det stormar. Tack.
Ena stunden var det M som inte orkade, nästa var det jag. Men vi kom tillbaka. Lärde oss. Förstod. Utvecklades.

J.

Jösses, vad han har lärt oss mycket om livet. Om oss själva.
.

Och imorgon älskade J, så är det din födelsedag.