måndag 27 maj 2013

Framtiden

Tänk vad tiden går. Dagarna passerar i en vansinnig takt.
Och det som strävas efter är den där framtiden. När allt löser sig.
När man gjort både det ena och det andra klart. När man äntligen kan...ja, jag vet inte? Sträva efter nästa framtid? För hur mycket man än försöker leva här, nu, så hägrar den där dagen som ska få saker att gå smidigare. Bli lättare. Då man ska kunna stanna upp lite mer.

Man kan ju tycka att livets överraskningar skulle skapa någon egenskap, som gör att man lever mer i nuet.
Och det kanske jag har fått? För nog lever vi.
Det här är ju inte bara en transportsträcka. Vi njuter, bråkar, upplever och skrattar. Det finns stunder som kan få tiden att stanna till. En sådan fantastisk glädjekänsla över att vi har varandra. Att våra barn utvecklas och mår bra. Att den där drömmen om att de skulle ha en stor trädgård på landet att leka i, faktiskt är här.

Dåtidens framtid.

Kanske är det just det som det handlar om. Att drömma om nya mål. Att tro på en ny framtid.
Trots alla överraskningar som livet bjuder på.
Det är nog mest känslan av att det går för fort ibland, som spökar. Att det händer för mycket annat, som ska göra att man missar det som är viktigast. Att slitet och strävan ska ta för mycket fokus.







lördag 27 april 2013

Människor

Man borde kanske ha lärt sig vid det här laget.
För nog har jag blivit förvånad över människor tidigare. Hur en del bara växer fram från ingenstans och bara finns till hands, utan att ha en egen agenda.  En baktanke.
Hur andra helt till synes utan samvete utnyttjar andra, för sin egen vinning.
Och det är ju tur att man stöter på bägge sorter bort emellan. För att upptäcka att en människa ljuger för en, sätter sina spår. Det är inte lätt att släppa andra in på livet, när man insett att förtroende missbrukats. Även om det uppenbarligen handlar om personer som inte mår bra, så kan lögner verkligen förstöra en massa.
Så det är tur att de finns där. De personer som i backspegeln bara funnits med. Vänner.

Och det är väl så det är. Man kan inte tappa hoppet om andra människor. För då skulle man ju missa helt fantastiska kontakter och samtal. Och trollen som lurar i kulissen, gör ju att man uppskattar de genuina än mer.

Men jag kommer nog aldrig upphöra att förvånas. På något vis.

fredag 29 mars 2013

Livet

Tänk. Här sitter hon bredvid.
Enligt flera skulle hon inte ens få chansen att leva.
Och vi satt där med beslutet om att ge henne den chansen, eller inte.

Jag har i den här bloggens sökstatistik sett att en ansenlig mängd människor hittar hit genom att de angett sökord som "fläckar på levern", "sen abort", "gravid cellgifter" och liknande. Och jag hoppas innerligt att historien om vår dotter, och den okunskap som nästan ledde till att hon inte fick leva, leder till att andra får den chansen vi till slut fick.
Att ännu ett litet liv får möjligheten.

För här sitter hon bredvid. Tittar på Bamse med stora ögon. Ler och skrattar.

Lilla livet.

söndag 10 mars 2013

Läget i vårvintern

Samtidigt som vintern är en skön och otroligt vacker årstid, så är det ändå en tid som är kopplad till allt som hänt. Det var den första tiden efter.
En riktigt kall och bister vinter. En lång vinter. Och hur fint jag än tycker att det är ute, så ligger det en mörk slöja över allt. Känslan är närvarande, oavsett om jag tänker på det eller ej.
Det ska faktiskt bli skönt att få lite vår snart igen.

I bästa småbarnsfamiljestil har vi avverkat kräksjuka, influensa och allsköns bakterier sedan nyåret. Men tappra barn repar sig mellan varven och vi får faktiskt komma iväg till våra skolor och förskolor i lite sammanhängande perioder. Själv har jag det ganska så hektiskt med att slutföra det som behövs innan sommarens examen. Det ska bli riktigt skönt att få komma ut i skogen på riktigt igen, när det är färdigt. För ja, jobb har ordnat sig på bästa vis tänkbart!
Jag längtar verkligen efter sensommardagar i skogens skugga. När skogens guld börjar krypa upp ur mossan. Dofterna, tystnaden.

Kan tänka mig att en del hänger ihop med den där känslan av att inte riktigt få någon tid själv. Så fort barnen är i skola/förskola, så är det ju något som ska göras/lösas/läsas/skrivas. Och passning för alla barnen samtidigt, bara för att, vet jag inte riktigt när jag hade senast. Ibland är det svårt att inte få koppla bort helt.
Det går. Och det går för det mesta bra. Men det gäller nog att hitta sina stunder att andas. Fylla kroppen med ny energi.

Jag tror och hoppas att jag har lyckats bli lite flexibel med vad som måste göras i vart fall. Ibland kan de där tankarna om hur saker ska gå till, ställa till det mer än man orkar själv.
Man måste släppa taget om en del göromål om det finns möjlighet. Göra det lätt för sig, på riktigt.
Visst är det skönt att "lyckas" genomföra alla sysslor, men det är ännu skönare när man kan släppa spärren och inse att det ibland får vänta till imorgon. Prestationspressen man lägger på sig själv är ju inte rimlig i vissa fall. Stort som smått. Är det slut på energi, så ta hjälp!(note to self)
Eller helt enkelt skjut på det om det är möjligt. Eller inte göra det alls?
Man måste ju fråga sig själv vad som är möjligt ibland.



tisdag 1 januari 2013

The holiday

Jag hade länge en fascination för skräckfilm och riktigt jobbiga thrillers. Men det hände något när jag blev förälder. Det blev mest jobbigt att titta på. Obehagligt.
Nyheterna blev en pina. Allt lidande. Ack så viktigt att ta del av, men fruktansvärt jobbigt.
Den här känsligheten är tydligen inget ovanligt, utan verkar komma som ett brev på posten för de allra flesta som upplever föräldraskap. Skörheten.
Det blev inte längre ens egen inbillade oövervinnerlighet i centrum, utan det nya liv man skulle skydda och nära.

Så nu för tiden är alla dessa filmer arkiverade i lådor. Blir det läge att se på film så blir det för det mesta något lättsmält sci-fi äventyr eller något roligt/feelgood aktigt. Ja, när nu inte småfolket är vaket då. För då är det animerat som regerar.

Den här tiden runt helgerna, så visas det en hel massa av denna vara. Och eftersom jag mest faktiskt inte har någon lust att göra något alls när barnen somnat, så har det blivet en massa film.
Barn som har "lov" är ju inte helt enkla att aktivera och hålla nöjda på egen hand, så orken är verkligen minimal kvällstid.
Visserligen så har det inte blivit några nyheter i filmväg, men jag har inte sett dem på samma vis som nu. När smög dom in alla änkemän egentligen?

De finns ju där. Love actually, The Holiday, Sleepless in Seattle osv, osv..
Jag har blivit lika förvånad varje gång. Jag har inte sett det tidigare.

Den där känslan av att vara ensam om att hamna i den här situationen, kommer tillbaka om och om igen. Så det är bra med sammanhang där man får känna igen sig.
Oavsett förpackning.

Det här livet, så som det blivit, är något jag måste lära mig att anpassa mig till. Hela tiden.
Och att se andra, andras historier och öden gör att det går att få perspektiv på saker.

Ytterligare ett steg i den processen blev i mellandagarna ett medlemskap i VIMIL.
Jag har tidigare varit där och läst gästboken, hoppat in och ut ur chatten utan att egentligen veta om jag velat prata och bara fått en känsla av igenkänning. Men nu var det dags för nästa steg.
Hoppas det kommer ge ännu mer.

För det är den där känslan av att vara ensam, isolerad som är värst.
Runt omkring har livet nu fortsatt till synes opåverkat. Som om allt är likadant på något vis.
Men här är det inte det. Det kommer det ju inte bli.
Men att veta om att det är så, är ju en sak.
Att verkligen släppa taget, känna att det är ok, komma vidare... Det är inte lätt.
Det är svårt att acceptera ensamheten.

Jag förstår ju själv varför det lätt hamnar i att hitta en ny relation.
Att hitta den där bekräftelsen, gemenskapen. Kärlek.
Det är otroligt verkligen.
Men den måste få plats.
Inte som en ersättning av det som varit, en flyktväg.

Just nu ska vi leva livet här. Jag har kommit långt på väg och jag har verkligen hopp om att det kommer bli ännu bättre.






onsdag 26 december 2012

tisdag 25 december 2012

Föräldraskapet

Det är ju inte det praktiska som är kruxet med att vara ensam. Egentligen.
Alltså, jag blir ju fullkomligen gråhårig och är så trött så jag knappt vet hur jag ska få ihop det ibland, men det funkar. Det finns alltid ett sätt.
Det är inget socialt rikt liv. Det finns inte utrymme för det. Allt är väldigt inrutat för att fungera. Bra rent praktiskt, men även för att jag har barn som kräver kantiga svängar.
Planering, planering.

Men att ensam vara den som ska ansvara för beslut, problem som dyker upp, uppfostran. Hela föräldraansvaret. Det är fasen inte lätt.

Man har sina egna vinklar.
Men jag vet ju hur det är. Lätt att fastna i egna banor. Stånga sig blodig i sätt som säkerligen skulle kunna lösas annorlunda.

Men det finns ju faktiskt hjälp. Och då pratar jag inte om nära och kära, utan riktig ofärgad hjälp.
Jag har haft kontakt med en familjecoach som kommunen har anställd. Som vanligt, så tvekar jag inte att prova kontakter. Man kan springa på guldkorn precis vart som helst.
Och den här var precis ett sånt.
Allt från samtal, till observation i vardagsmiljö har det varit hittills, och mer kommer det bli.
Så skönt att få bolla tankar och funderingar med någon som har varit med om en del. Någon som kan komma med nya vinklar, utan att ha någon egen agenda. Någon som inte har en direkt relation till barnen.
Men även för att få lite "kvitto" på att man gjort en del rätt med.
Ett stöd.