torsdag 8 september 2011

Strålning

När M för första gången skulle besöka strålningsavdelningen, för att mäta ut och markera punkter på kroppen osv, så var hon inte vaken.
Eftersom smärtorna var så intensiva och ångesten ökade med den, så tog drogerna överhanden, och M kunde inte hålla sig vaken.

Strålningen skulle förhoppningsvis krympa svullnaden i ryggen, och därigenom minska smärtorna. Läkaren förklarade att det brukar ha mycket god effekt.
Kruxet med strålningen var att det blev många resor fram och tillbaka till sjukhuset.
M:s syster bodde nära, och där kunde M sova över och därigenom få kortare resor i bil ibland.
Vi bytte bil för att få en där M kunde åka liggandes, för att slippa smärtsamma sittställningar.
Men det var en plåga varje gång vi skulle dit.
Det tog så hårt på M:s ork.
Att komma upp hemma, göra sig färdig och komma till strålningen tog flera timmar.

Även om strålningen gjorde märkbar effekt på smärtan efter ett par veckor, så märktes det en stor förändring i M:s förmåga att röra sig. Allt började gå långsammare, och krävde allt större ansträngning.
Svullnaden i M:s ben ökade, och likaså magen.
Svullnad hade ju hört till ända sedan kortisonet kom med i bilden, men nu var det mer.
Magen blev riktigt jobbig, och M fick läggas in för dränering.

Återigen tillbaka på avdelningen. Hon ville ju verkligen inte vara där. Hon ville hem. Bara hem.

6 kommentarer:

  1. Har en liten dotter som visade samma sak idag. Hon ville inte till Sjukhuset men hon var bara tvungen. Hon ville bara vara hemma. - Mamma varför kan jag inte bara få vara hemma när jag har feber, det får ju andra barn :-((

    SvaraRadera
  2. Har försåkt att lämna en kommentar flera gånger nu men den bara försvinner :( Gör ett nytt försök igen... Vill säga att du kämpar på så bra. Är så imponerad av hur du klarar av vardagen med tre barn, kämpar med sorgen trots hopplöshet och trötthet.. Jag vet ju att man måste att man inte har något val men du gör det bra!
    Kämpa på, styrkekramar!

    SvaraRadera
  3. Jag följer "Hopp och kärlek":s blogg och hon länkar till din... idag kollade jag igenom hennes länkar och hamnar här. Jag konstaterar snart att M är min f.d. arbetskamrat! Känns lite overkligt måste jag säga. Pratade då och då med M under hennes sjukdomstid. Hon är saknad både hos mig personligen och på sin arbetsplats. M var alltid glad, pigg och positiv! När vi pratar om M på jobbet är det i dessa ordalag! Jag har ofta tänkt på er i familjen, hur ni har det nu och blir glad av det jag läser. Även om jag förstår att dagarna går upp och ner så verkar ni ha hittat en ganska väl fungerande vardag. Mycket fin och välformulerad blogg! //Annelie

    SvaraRadera
  4. "Annelie": Ja fy.. Nu får det vara nog! Hoppas det är bättre med dig nu.

    "Malin": Hej! Tack. Känns inte som det går att göra tillräckligt, någon gång. Ibland går det fantastiskt bra, och ibland är allt totalt ohanterbart!

    "Annelie 2": Hej! Kul att du hittade hit! Jag har ju inte träffat dig, men ditt namn har både nämts och funnits i telefonlistor, kalendrar osv.
    Hur allt fortsätter att fungera, det vet jag inte. Men det måste ju.

    SvaraRadera
  5. Ja världen är onekligen väldigt liten! Framtiden kan ingen sia om, den kommer vare sig vi vill eller inte och på något vis lyckas vi hantera både glädje och sorg på ett vis eller annat. Som du skriver finns det ju inga andra alternativ, livet rullar på och vi finner vägar för att få det att fungera. Jag tror vi alla borde utgå mer ifrån här och nu, det är det enda vi vet och kan planera kring. Imorgon är något annat, förhoppningsvis något bra! Kram!

    Som du skriver måste det fungera, och det är jag övertygad om att det kommer att göra på ett vis eller annat. Svackor kommer

    SvaraRadera
  6. Ja världen är onekligen väldigt liten! Framtiden kan ingen sia om, den kommer vare sig vi vill eller inte och på något vis lyckas vi hantera både glädje och sorg på ett vis eller annat. Som du skriver finns det ju inga andra alternativ, livet rullar på och vi finner vägar för att få det att fungera. Jag tror vi alla borde utgå mer ifrån här och nu, det är det enda vi vet och kan planera kring. Imorgon är något annat, förhoppningsvis något bra! Kram!

    SvaraRadera