En sak som jag och M älskade att göra tillsammans, var utflykterna till svampskogen. Att upptäcka de där ställena som fullkommligen kryllade av gula och bruna hattar i mossan.
Under en av våra turer i skogen tillsammans med smågrabbarna C&J, då nästan 4 samt drygt 1 år unga, så fick M ryggskott. Hon böjde sig ner och så högg det till i ryggen. Obehagligt smärtsamt.
Värken blev något bättre, för att igen bli värre. Efter kontakt med sjukgymnast, så konstaterades det där att smärtorna troligtvis kom från musklerna. Träningsövningar och smärtstillande ordinerades.
Men smärtorna gav inte med sig. M beskrev det som om smärtan kom innifrån benet. Inte musklerna.
Eftersom M vid den här tidpunkten var gravid, så föreslog även sjukgymnasten någon yoga för gravida.
Jävla sjukgymnast. Eller inte.
Smärtorna försvann inte helt men gav med sig en hel del.
Efter några veckor kom det nya smärtor. Inte ifrån samma ställe precis, utan mera åt sidan strax ovanför höften. Huggande smärta.
Akuten. Smärtan la sig under tiden som vi väntade på läkare, och barnmorska. Ultraljud togs för att se så det stod rätt till med det lilla livet där inne. Hemgång.
Ett par veckor senare hände samma sak igen. Likadan smärta. Fast mer. Övergående i någon slags krampaktig, ihållande smärta. Ultraljud tas igen för att kolla barnet. Allt ok. Smärtan ger med sig en del, men kirurgen lägger in henne på avdelning. Sent på kvällen görs ett ultraljud på höger sida av buken. Levern.
Dagen efter kom beskedet. De hade hittet två fläckar på levern.
Läkaren kunde inte säga vad fläckarna var först, utan mer provtagning. Alternativen var någon form av knutor? som tydligen kunde bildas av sig själv. Ofarligt. Eller så kunde det vara något annat.
"Vadå annat?" Jaa.. Vi utgår från att det är knutor? först och främst.
Olidlig väntan. Oron. Cancer? Vi hade ju ingen aning om hur sånt betedde sig. Väntan.
Besked. Metastaser. Cancer.
Ingen kunde svara på vad för cancer. Bara att den inte kom från levern.
Första åtgärd var redan planerad.
Abort.
Allt föll. Bottenlöst.
Det kom en massa människor och pratade. Läkare. At-läkare. Läkare från kvinnokliniken. Kurator.
Och det var tur att det var hon. Just hon. Den där kuratorn.
Henne har jag att tacka för så mycket nu.
Det var med henne allt tog en otrolig vändning.
Jobbiga besked! Kram.
SvaraRaderaOj, hela den berättelsen känns så bekant. Jag blir alldeles tagen. Det är bara detaljer som skiljer. Som att det var på Borås Djurpark som min mammas smärta blev outhärdlig. Att hennes cancer inte kom från varken ryggmärgen eller lungorna. Att hennes tre barn var mer eller mindre vuxna när hon dog 7 mars 2010.
SvaraRaderaHar du några tips på var man vänder sig om man vill ha någon att prata med men inte är gjord av pengar?
Hej Jonna.
SvaraRaderaJag är ledsen att höra om din mamma.
Ja, prata med. Det beror lite på vad du är ute efter. Att söka samtalskontakt genom vården, utan att "ha foten inne" på lämpligt ställe kan ju ta ganska lång tid. Vad som erbjuds varierar rätt kraftigt det med. Du har inte haft någon kontakt genom onkologen?
Annars så kan man få samtalskontakt genom ex. kyrkan, om man är medlem. Jag har själv pratat med flera olika kontakter, på olika ställen, och det som är mest avgörande är att man hittar rätt person.
Någon som det funkar med.
Spelar inte så stor roll om det är en präst, psykolog eller kurator. Bara det funkar.
Funkar det inte, börja om med någon annan.
Det annordnas även en del anhörigrupper, både inom kyrkan och i privat regi, om det skulle kunna vara något.
Kolla med cancerfondens stödlinje om de har bra tips där du bor. Lycka till!
Hej!
SvaraRaderaÄr själv "nybliven" canceränka (min man dog för två veckor sedan), har 2 barn på 1,5 och 4,5 år och hittade hit via hopp och kärlek. "Skönt" att läsa om ngn som gått igenom liknande.. Fast synd att det finns flera av oss.
Hur känns allt nu tycker du, har det "bleknat" lite eller känns det fortfarande som om du är mitt uppe i allt..?
Vilket under att ni fick ert tredje barn, ser fram emot att läsa mer.
Hälsningar Malin i Gbg
Det är just det där "utan att ha foten inne" som gjort att jag dragit mig för att söka kontakt den vägen. Nej, jag har inte haft kontakt med någon genom onkologen, det slog mig aldrig att jag skulle söka någon då och såhär i efterhand känns det så konstigt att komma släntrande.
SvaraRaderaMen jag ska kolla upp cancerfondens stödlinje, det låter som ett säkert kort. Tack!
Hej Malin!
SvaraRaderaLedsen att höra om din man.
Förstår precis hur du menar med "skönt" att läsa. Har haft svårt att förklara det där själv, när jag kontaktat andra i liknande situation. Hur det känns nu?
Nu har allt det där intensiva lagt sig. Det finns inte så mycket som måste fixas längre. Jag har börjat jobba igen. Vardagarna ser lite mer "normala" ut. Men det är nu saknaden är svårare. För min del handlar det inte så mycket om sorg, som just saknad. Det är tomt. Mitt i allt liv och rörelse, så kan det kännas helt tomt.
Hör av dig om du tror att jag kan vara till hjälp på något vis.