torsdag 1 december 2011

Ett år

Det hör ju inte till vardagen att sitta i soffan och läsa böcker om Dumpe dumpers, och avstyra konflikter över plasttraktorer.
Det är mer av en helgsyssla.
Men efter lillasysters hastiga kontakt med mormors köksgolv igår, så sitter vi här och väntar på att få åka till tandläkaren för att få skadan kollad.
Det ser inte ut att vara någon fara, men det är bäst att kolla upp.

Tack vare morgonens huvudsakliga informationskälla, Bollibompa, så slog det mig att det är den första December idag.
Det har gått ett år. Ett helt år.


Efter M:s bortgång, så ville vi få till begravningen så fort som möjligt.
Det fanns ett behov hos oss alla som stod nära, att få det gjort. Komma förbi.

En hel del av cermonin hade M planerat, och låtit oss ta del av.
Resten föll sig ganska naturligt, utan konflikter om hur och varför.
Tack vare en mycket lyhörd präst, och en bra begravningsentreprenör, så blev det väldigt fint. Och rätt.

Hemskt just då och där, men såhär i efterhand ändå fint.

Kapellet där begravningscermonin ägde rum blev den där platsen för mig.
Platsen där vi skildes åt.

Eftersom hennes aska blev spridd för vågorna så finns det ingen specifik minnesplats.
Ingen gravsten. Ingen minneslund.
Jag vet att hennes syster har ordnat en plats vid deras stuga nära vattnet, men för mig är det ändå kapellet som blivit platsen.

Platsen där jag får kontakt.

Idag är det ett helt år sedan vi samlades där.
Isande minusgrader. Overkligt.
Som någonting påhittat.

Helt koncentrerad på hur 5-årige C skulle reagera.
Vansinnigt fokuserad och samtidigt knappt närvarande.
Den overkliga känslan jag hade där och då, sitter kvar än idag.

Trots förberedelserna veckorna innan med visning, kapellbesök med orgelspelande 5-åring och all planering runtomkring, så var jag helt borta när dagen väl kom.

Jag minns det mesta, men det är så avlägset att det känns som om jag bara sett det, utan att vara på plats.

5 kommentarer:

  1. Visst är det konstigt - alla förberedelser, all detaljplanering, musiken, den osammanhängande beskrivningen till en mycket lyhörd präst - coh det enda jag kan komma ihåg från "min" begravning är den där lysande blå kistan.....

    SvaraRadera
  2. Kan inte beskriva det bättre själv.......fullt sjå att hålla sig upprätt i den hårda bänken.
    Fint att du har ett ställe där du känner någon form av närvaro. Har inte det med Ante, men med Tilda blir det en fin sten.

    Varm kram till dig o barnen

    SvaraRadera
  3. Förstår att denna dag blir en dag full av minnen...
    styrkekram

    SvaraRadera
  4. Du skriver himla fint. Levande. Helt ofattbart att det där har hänt. Tankar till dig och dom små!

    SvaraRadera
  5. Sv: Tack för tipset om kamera, skall köpa sen efter jul tänkte jag. Vill egentligen köpa NU men har dessvärre inte råd så det får vänta lite.
    Hoppas du/ni får en fin lördag.

    SvaraRadera