Att räcka till

Med en nyfödd på Neo, en nyopererad M på avdelning och småbarn hemma var det svårt att känna sig närvarande någonstans.
 Jag visste att personalen på Neo. hade koll på E. Bättre än vad jag själv kunde ha. M var på en avdelning där personalen var fantastisk och väldigt kompetent. Grabbarna var hemma hos mormor och morfar, där de trivs jättebra. Men jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Familjen var överallt, och det var inte jag.
Känslan av att inte kunna finnas till för någon, helt och hållet, slet i mig.

E klarade första tiden väldigt bra. Det fanns en förberedelse för uttrappning av morfin, då hon indirekt fått det i systemet in längre tid, men bedömningarna av abstinensnivån gjorde att inget tillägg behövdes.
Till en början blev det sondmatning, men det dröjde inte länge innan lilla fröken fick smak på det där med mat.
Allt eftersom M återhämtade sig mer ,så blev det fler och längre besök på Neo. Skönt. E fick ligga och sova hos mamma. Närmare.
E utvecklades som hon skulle, och blev utskriven efter fyra veckor.

Samtalet med läkaren efter förlossningen/operationen gav svar på vad som orsakade den tidiga utrymmesbristen. En cysta. En förändring. Utgångspunkten var ena äggstocken.
Läkaren måttade med händerna och sa: "Stor som en femmans fotboll.."
Men de fick bort hela. I övrigt hade det sett bra ut i buken.
Jösses. Inte undra på att det blev trångt.

Sårläkningen gick inte som den skulle för M. Infektion. Antibiotika. Såroperation och sårpump.
Det var riktigt jobbigt för M, men den där sårpumpen(plastikkirurggrej) gjorde susen. Läkningen påskyndades och M fick komma hem med pumpen brevid. Hemsjukvården kom och fixade omläggningar mm.
Nästa stora utmaning var att få något att arbeta för igen. M hade ju haft ett mål. Att få E till världen.
Nu då? Hon hade lyckats. Det var klart.
Behandla för att bli frisk visste ju M inte var ett alternativ. Ingen med hennes diagnos hade blivit friskförklarad, eller för den delen levt någon längre tid.

Det var dags att skapa nya saker att se fram emot. Utflykter, resemål, upplevelser för barnen.
Någonting annat att sätta tankarna på emellanåt. Men det var svårt att hålla hoppet uppe.

Att finnas bredvid, när det svänger mellan panikartad dödsångest med dess yttringar och dagar då det känns ganska ok, är nog det svåraste jag gjort. Att försöka hålla sig stabil när allt annat svänger och snurrar runtomkring. Att bara finnas där. Oavsett.
Att räcka till.