Uppåt

Jag har haft en period med mycket tankar på livet som kunde ha varit. Ibland känns det helt hopplöst.
Vi var ju på väg. Det var så självklart. Drömmar slog in, och vardagen var sådär underbart....vi.
Hon saknas mig.


Jag läser en hel del om andra som har förlorat sin första hälft, och får mycket tillbaka av det. De flesta verkar hitta vägar att ta sig vidare. Att leva.
Även om de flesta dagar fungerar skapligt, så finns det ändå en gnagande känsla i kroppen. Oro.
Jag saknar känslan av lycka.

Men idag hände det något. Mitt i skogen. Det varade bara ett ögonblick, men ändå.
Norrvinden bjöd på sval frisk luft, solen sken och det var sådär ostört tyst. Jag kunde inte låta bli att stanna upp och ta ett riktigt stort andetag. Luft. Som om jag inte kunnat andas på riktigt innan. Som om kroppen saknat syre.
Nästan berusande.
Öppnade ögonen igen.
Och där var den. Mitt i produktionsskogen.

Just där. Underbart.