torsdag 13 oktober 2011

Slutet

Vi kom aldrig att prata om det.
Vi levde bägge två med vår fruktan och sorg, fast var för sig.
Sida vid sida. Men inte tillsammans.

Det fanns stunder när det rann över för M, där allt kom ut.
Allt på en gång.
All smärta, oro och ilska.
Inte sällan, var det jag som fick vara den som fick ta "smällen" när det kom.
Även om jag vet mycket väl vad grunden till allt var, så sitter en del av de där orden hårt kvar i minnet.
Den där sjukdomen orsakade så otroligt mycket ångest.
Så mycket smärta.
Den förändrade så mycket.





När kallelsen till träff med onkologen kom, så sa M på en gång att hon inte ville åka dit.
Hon ville inte höra något mer. "Åk dit du, om du vill."

Och det gjorde jag. Jag och M:s syster.
Vi kände det vi med, och kom att prata om det i bilen på vägen dit.
Läkaren bekräftade det vi trodde. Det var inte länge kvar.

När vi kom hem igen, så pratade vi inte om vad som sagts hos läkaren.
M var otroligt trött, och orkade inte stanna uppe.
Ingen kvällsfika, som hade varit hennes stund på dagen senaste månaderna.
Så hon gick med hjälp upp till sängen och lade sig.
Och gick aldrig upp igen.

M sov tungt och hade korta stunder av vakenhet.
Utanför föll vinterns första snö.
Även om hon inte tittade, så log hon när jag berättade om snöflingorna.
Stora och långsamma.

Efter 3 dagars vakande drog M sina sista andetag.
Hemma.
Med sina nära intill. Tillsammans.

15 kommentarer:

  1. Åh, det är en j-vla skitsjukdom.
    Vad skönt ändå att få lämna hemma, nära sina kära.

    SvaraRadera
  2. Du skriver så vackert och värdigt, fyllt med kärlek. Det är verkligen en skitsjukdom och fruktansvärt orättvist vem det än drabbar. Du är modig som vågar skriva och dela med dig av din/ert liv. Tänker på dig och sänder en styrkekram full med energi! //Karin

    SvaraRadera
  3. Haj Björn,
    Läser med tårar i ögonen. Du skriver så vackert. Så känslosamt.
    Jag sänder dig och dina barn massor med styrkekramar. Tänker på er.
    Tali, (ensam mamma med bröstcancer)

    SvaraRadera
  4. Jag menade HEJ så klart. Har fått svårt med stavning och läsning pga cellgifter. Sorry

    SvaraRadera
  5. du skriver fint å berörande - styrkekramar

    SvaraRadera
  6. Så sorgligt... och så skönt att få andas färdigt hemma!

    Tårar i ögonvrån.
    Varma kramar till er alla!

    SvaraRadera
  7. Trodde bara att det var jag som levde med smärtan om att vi aldrig orkade prata runt de onda tankarna. In tills Ralf blev medvetslös pratade vi aldrig om vad som skulle ske. Så skönt att höra någon mer - tror hela tiden att jag var en dålig hustru som inte orkade ta hand om den dödsångest vi båda visste fanns men inte orkade dela. Vi har ju delat allting annat! Tack för att du delar med dig

    SvaraRadera
  8. Så orättvist det är, hur kan livet få vara så här?
    Du är stark som kan skriva om det, berätta din historia. Det kommer säkert att hjälpa dig på vägen och garanterat många andra som läser...

    Kämpa på, ta vara på den fina tiden du får med dina barn och andra nära som finns vid din sida...

    Kramar!

    SvaraRadera
  9. Allt kommer upp igen. Känslor, dofter. Håll i och häng kvar! Du skriver otroligt vackert! Kramar i miljarder!

    SvaraRadera
  10. Hej, och tack för alla fina kommentarer. Det värmer.

    SvaraRadera
  11. Du skriver gripande, fångande, med värme... Kraft och styrka till dig!! //Pernilla

    SvaraRadera
  12. Jag kan nog inte förstå riktigt hur otroligt smärtsamt det var för dig och hur man orkar gå vidare men....Man måste och särskilt när man har små barn i livet. Så otroligt starkt skrivet och jag tror att du är en riktig kämpe.
    Massvis med kramar

    SvaraRadera
  13. Du Björn, och så många med dig....tack för att ni delar med er av det ni har upplevt!

    Sen undrar jag, om det är någon fler än jag, som ser likheter mellan din lilla bloggbild och ditt namn och snickaren Björn i Äntligen Hemma!?

    En liten fråga till din bloggvän också...!? Är den bloggen helt nerlagd, eller kommer Anna tillbaka?

    SvaraRadera
  14. Ännu en gång, stort tack för alla fina kommentarer och oerhört kloka ord. Det betyder mycket.

    Annica:
    Jag heter Björn. Snickrar. Har hund. Gillar att karva trä med motorsåg. Skäggväxt. Vad mer jag har gemensamt med tv4-profilen återstår att utreda!
    Du, jag och fler med oss vill givetvis läsa mer av det Anna skriver, men av förståeliga skäl så är bloggen lagd på is för tillfället.

    SvaraRadera
  15. du berör verkligen med dina ord och texter! när man liksom vill läsa men ändå inte... tung text att ta till sig men så otroligt sann... man försöker förstå, hjärtat och hjärna tycker det är jobbigt av bara tanken, men samtidigt så vaknar man till och inser verkligheten... en orättvis verklighen!

    SvaraRadera