Sommar blev höst

Behandlingsperioden med antikroppar följdes upp precis som tidigare behandling, med röntgen prover och utvärdering.
Samtalen hos läkaren var det värsta M visste.
Det spelade ingen roll att hon visste om sitt kommande öde. Hon ville inte höra det från någon annan.
Dessa läkare som gett henne besked, som slitit henne mellan hopp och förtvivlan allt för många gånger.

Rädslan.

Den gången var det inte "vår" ordinarie läkare som skulle gå igenom resultat. Den ordinarie med den sorgsna blicken var på semester.
Den inhoppande drivne realisten berättade att röntgen inte visade på någon förändring gentemot tidigare gång. Varken mer eller mindre. Proverna som var tagna var inte klara. Inte allihop i vartfall.
Men den sammanvägda bilden av röntgen och prover visade på att det stod still.
En ny behandlingsomgång, med en annan typ av cytostatika, skulle nu köras igång.
Den varianten som gör att man tappar håret.

Peruk beställdes, och tid för utprovning bokades, men den fick ställas in.

Samtidigt som M fick tillbaka smärtorna i ryggen igen, så fick vi reda på att de nu fullständiga provsvaren visade att cancern åter var på frammarsch.

Metastaserna i ryggkotorna hade börjat växa in i spinalkanalen.
Smärtor som inte går att få bukt med genom morfinbaserade läkemedel.
Smärtlindring kom tillslut, efter smärtteamets insättning av någon avlagd blodtrycksmedicin som blockerade signalerna.

Fokus sattes på att få ner svullnaden i ryggraden. Operation i Uppsala var det ena budet, strålning det andra.
Operation var det bästa alternativet, men oron för en komplicerad och utdragen läkning, gjorde att det till slut blev strålning. Man ville inte riskera att få vänta för länge innan nya behandlingen kunde köras igång.

Även om ingen av läkarna sa något, så såg man det. Det var här hoppet om att kunna göra något försvann.