Ensam förälder

Det funkar ganska bra. Kanske ska betona GANSKA lite extra.
Oftast så löser vi det mesta tillsammans, jag och barnen.
Visst kräver det sitt att hålla reda på vildarna, men det går ju.

Men i vissa lägen räcker jag inte till.

Febriga, snoriga, hostande barn som vaknar om varandra hela natten. Som alla vill ligga nära, eller helst på, för att få ro att sova en stund.
Som efter en omgång febernedsättande vill passa på att leka så mycket det bara går, inte med varandra, utan med mig. Exklusivt.
De kräver alla sitt, och inte sällan samtidigt.

Jag vet ju att det går. Det är ingen kris.
De kommer att klara sig fint.

Men det sliter i mig, att inte räcka till.

Det finns inte det där utrymmet för var och en, som individer, i tillräcklig omfattning.
Visst, dagar, stunder, ögonblick, dom finns ju där.
Men jag känner väldigt ofta precis så här.

Jag önskar så, att jag kunde ge er mer.

Kortet 2

Saker får fötter här hemma.
Lillfrökens nya strumpor återfanns i kaminen.
Brödrosten var häromdagen fylld med lego, och fjärren till tv:n är trots idogt letande borta sedan en vecka.
Den unga duon gillar att flytta, gömma och slänga saker.

När jag skulle läsa för äldstebror härom kvällen, så stod kortet på honom och hans mamma bakochfram på tavellisten.
Det har det gjort ett antal gånger förut, och inte har jag tyckt det var någonting konstigt med det. Även det kortet är ute på vift med jämna mellanrum, så jag har tagit för givet att det har varit småsyskon som har vänt på det.
Men när jag vände rätt kortet, så kom det ett "Nej..." ifrån sängen bakom mig.

"Jag orkar inte tänka hela tiden.Jag blir bara arg..."

Lille vännen.

Så nu står det där bakofram. Han vill ha det kvar. Just där. Bara det är bakofram.