Ikea-söndag

Regn. Film i bilen på vägen.
Följa pilar. Springa. Fort.
Fortare.
Klättra på soffbord.
Snurra på stolar.
Titta på kartan.

Köttbullar. Fri påfyllning på dricka.

Röja runt bland leksaker. Hoppa i sängar.
Hoppa längdhopp bredvis stekpannorna.
Gömma sig bland massvis med täcken.
Lukta på ljus.
Springa jäääättefort på lagret.
Mjukglass.


Nöjd sexåring.

Samtal

Jag har alltid tagit chansen, när jag blivit erbjuden samtal.
Spelar ingen roll om det rört sig om kurator,psykolog, präst eller andra samtal.
Har man gett det en chans, så missar man ju inget.

En del har gett otroligt mycket, och andra mest tagit energi och skapat ilska.

I november ska förhoppningsvis en samtalsgrupp hos kyrkan i Karlstad komma igång.
En grupp för föräldrar som mist sin andra hälft.

Jag har tidigare varit på en "leva vidare" grupp hos kyrkan, men det gjorde mig mest förbannad.
Så jag gick inte dit igen.
"Ja, vi gifte oss 1946, och jag minns det väl för att..." Osv. Osv. Osv.
Den yngste, näst mig, var 60-nånting år. Levt tillsammans hela livet. Hela.

Nej. Det där var deras arena. Inte min.

Jag är själv inte troende, men är likväl fortfarande medlem i kyrkan. Så lite nytta av medlemsavgiften lär jag försöka få.
Hörde för övrigt om ännu en småbarnsförälder, som förlorade sin fru i cancer nyss. Inte långt härifrån heller.

Förbannade skitsjukdom.

Mitt i allt

Unga fröken ligger bredvid och sover gott. Febern gav med sig efter att ipren fick gå in och ta över alvedons jobb.
Ny förkylning på uppsegling kanske?
Jacket i hakan, som hon fick efter gårdagens vurpa på dagis, behövde inte någon mer åtgärd än en rejäl tejpning, och har nu fått en snygg mörkröd skorpa.
Hårt liv för liten.

Annars snurrar allt på. I allt för hög fart.
Telefonen piper fram påminnelser om både det ena och det andra, och jag lyder.
Saker som inte kommer fram därigenom, blir inte gjorda. Och tur är väl det. För när skulle tiden finnas?
Både liten och stor har varit på utlåning med övernattning senaste veckan, och nog blir det liiite mindre intensivt här hemma.

Men det är snart dags känner jag.

Jag behöver vara ensam. Bara jag. Och squeezeboxen. Och lurarna. Och sängen.

Inte passa på att... Inte få tid för att göra..

Bara däcka.

Lite skrämmande tanke dock. Kommer jag upp igen sen?

Strålning

När M för första gången skulle besöka strålningsavdelningen, för att mäta ut och markera punkter på kroppen osv, så var hon inte vaken.
Eftersom smärtorna var så intensiva och ångesten ökade med den, så tog drogerna överhanden, och M kunde inte hålla sig vaken.

Strålningen skulle förhoppningsvis krympa svullnaden i ryggen, och därigenom minska smärtorna. Läkaren förklarade att det brukar ha mycket god effekt.
Kruxet med strålningen var att det blev många resor fram och tillbaka till sjukhuset.
M:s syster bodde nära, och där kunde M sova över och därigenom få kortare resor i bil ibland.
Vi bytte bil för att få en där M kunde åka liggandes, för att slippa smärtsamma sittställningar.
Men det var en plåga varje gång vi skulle dit.
Det tog så hårt på M:s ork.
Att komma upp hemma, göra sig färdig och komma till strålningen tog flera timmar.

Även om strålningen gjorde märkbar effekt på smärtan efter ett par veckor, så märktes det en stor förändring i M:s förmåga att röra sig. Allt började gå långsammare, och krävde allt större ansträngning.
Svullnaden i M:s ben ökade, och likaså magen.
Svullnad hade ju hört till ända sedan kortisonet kom med i bilden, men nu var det mer.
Magen blev riktigt jobbig, och M fick läggas in för dränering.

Återigen tillbaka på avdelningen. Hon ville ju verkligen inte vara där. Hon ville hem. Bara hem.

Arbetsförmån

Nu är skogen full av godsaker! Jag höll igen på ätandet till hemfärden, och fick därigenom en stund över till plockning.
Lyxigt värre med lite svart trumpetsvamp, tratt och fina gula kantareller!

Känns som att kvällen blir sen innan allt är rensat och ligger på torknätet...

Tillbaka igen

Skumt vad orken svajar. Jag kan inte riktigt hitta någon annan anledning än skoj.
Om jag lyckas koppla bort, och ha kul om så bara för en stund, så finns det hur mycket ork som helst ett tag igen.
Jag fick 3 timmar helt för mig själv i lördags, och tillbringade dessa på en födelsedagsfest.
Och jag grät. Av skratt. Kinderna värkte, och så pigg var det länge sedan jag var vid 10 på kvällen.
Sedan dess så går det lättare.

Det var skönt att släppa fokus en stund. Att hamna i ett sammanhang som inte bjöd på tillfälle att tänka för mycket.
Oväntat kul!

Vakuum

Det är nog en bra beskrivning av mitt energiförråd.
Kaffekvarnen går varm, och jämnar ut lite av ljudmattan som juniorerna skapar.
Storebror är på övernattning och fredagsutflykt, så det är "bara" de yngsta hemma.

Sjuklediga.

Ja, sjuka är dom ju. Det rinner ju obeskrivligheter ur alla öppningar i huvudet, men så värst påverkade i övrigt, det är de ju inte.

Morgonens lek skulle nog med en åklagares ögon beskrivas som allmänfarlig ödeläggelse.
Totalt hämningslöst.
Och den som ska styra upp rebellerna, och få dom på mindre destruktiva spår, det är jag.

Jag.
Han som shottar starkt kaffe bara för att hålla sig vaken förbi bollibompa, så att barnen slipper somna i en hög bredvid i soffan.
Han som måste peppa sig själv stenhårt, för att orka plocka ur diskmaskinen.
Han som helt plötsligt har helskägg, för att han inte orkat plocka fram laddaren till apparaten på en vecka.
Han som aldrig förr har känt sig så tom på energi som nu.

Känns hoppfullt va?

Jag känner mig som en sådan där pling-plong plastleksak som legat ute i regnet, och nu spelar alla klämkäcka melodier jääättelååångsamt och ostämt.
Ge. Mig. Batteri.
Nu.