Julafton i musik

Ungefär så här var det. Julafton 2012
Och nej, dubbletterna är inte av misstag. Tro mig.:-)

Föräldraskapet

Det är ju inte det praktiska som är kruxet med att vara ensam. Egentligen.
Alltså, jag blir ju fullkomligen gråhårig och är så trött så jag knappt vet hur jag ska få ihop det ibland, men det funkar. Det finns alltid ett sätt.
Det är inget socialt rikt liv. Det finns inte utrymme för det. Allt är väldigt inrutat för att fungera. Bra rent praktiskt, men även för att jag har barn som kräver kantiga svängar.
Planering, planering.

Men att ensam vara den som ska ansvara för beslut, problem som dyker upp, uppfostran. Hela föräldraansvaret. Det är fasen inte lätt.

Man har sina egna vinklar.
Men jag vet ju hur det är. Lätt att fastna i egna banor. Stånga sig blodig i sätt som säkerligen skulle kunna lösas annorlunda.

Men det finns ju faktiskt hjälp. Och då pratar jag inte om nära och kära, utan riktig ofärgad hjälp.
Jag har haft kontakt med en familjecoach som kommunen har anställd. Som vanligt, så tvekar jag inte att prova kontakter. Man kan springa på guldkorn precis vart som helst.
Och den här var precis ett sånt.
Allt från samtal, till observation i vardagsmiljö har det varit hittills, och mer kommer det bli.
Så skönt att få bolla tankar och funderingar med någon som har varit med om en del. Någon som kan komma med nya vinklar, utan att ha någon egen agenda. Någon som inte har en direkt relation till barnen.
Men även för att få lite "kvitto" på att man gjort en del rätt med.
Ett stöd.

Att få lov

Idag gjorde de små sin sista dagen på förskolan för det här året. Storebror gör sista dagen i skolan imorgon, sen är det lov!
För min egen del så är det faktiskt lov med. Varken skola eller jobb.
Sen är det väl knappast så att det blir lugnare för att alla är hemma och lediga någon längre tid..
Det brukar inte ta många dagar att inse att all energi ska göras av med på något annat vis.

Men jag ska försöka få till någon dag helt på egen hand i mellandagarna.
Det var ett tag sedan.
De fåtal gånger som jag lyckas ordna barnvakt till allihop, har någon specifik anledning. Någon aktivitet som kräver långdag eller övernattning.
Men jag ska faktiskt försöka åka iväg en heldag själv. Bara jag.
Ett par lurar och en bräda.
Jag har inte åkt utför sedan....ja, jag hade faktiskt inga barn då..
Så lite blåslagen kommer jag nog bli.
Men skönt vore det. Bara koppla bort en stund.

I år firas det julafton här hemma.
Skönt. Slippa åka.
Barnen kan jazza runt i myskläder och förhoppningsvis bara njuta hela dagen.
Gott om släktingar att kräva uppmärksamhet av, kommer det finnas här med.

Men det är en väldigt vemodig tid.
Tomrummet blir så otroligt tydligt nu.
Det här var hennes tid. Julen.
Som givetvis förbereddes halva hösten. Bara för att få ta ut lite av känslan i förskott. Länge.

Men den där entusiasmen lever kvar. Det är det som är så skönt.
Man kan riktigt se hur det glittrar i ögonen på dom. Alla tre.
Det där som gör det till ett firande.

Nu är det jul.

Natt

När de flesta knutar är lösta och de där måstena har fått jobbas igenom, så borde man ju slappna av lite. Dessutom så var det en lugn lördagskväll med bara två av tre hemma.

Men jag kan inte sova.
Jag kan ärligt talat inte minnas när det här inträffade senast.
I vanliga fall så är jag precis färdig när barnen somnat för kvällen.
Med en god planering av koffeinintaget, så blir det nödvändiga gjort innan huvudet landar.
Men inte så mycket mer.

Efter en massa bloggläsande, spontanshoppande och allmänt slentriansurfande så är jag nu rastlös.
Rastlös. Det måste ju ändå vara bra?
Tankarna snurrar. Det växlar mellan tomheten och hopp.

Nej, nu får det bli mer bläddrande i låtlistor.
Tänkte bjuda på ännu en Foo Fighters låt, som har någon form av koppling till hur läget är.

Romans

Jag trodde verkligen att jag hade tappat förmågan att känna på det viset. Det fanns inte med i tanken alls.
Även om det var en kortvarig resa, så var det fantastiskt att upptäcka en sida som jag trodde var förlorad.
Den gjorde mig dock högst medveten om hur otroligt instabil vardagen kan bli när saker förändras. Livet vi lever här, jag och mina små, bygger på struktur. Rutiner.
Allt har byggts upp och ökar i omfång allt efter som tiden går. Mer får plats, mer kan prövas. Men stegen är små.
Jag har verkligen inte kommit så långt att jag kan släppa in. Inte än.
Jag har alldeles för mycket att riskera. Och har inte råd med det.

Det är ensamt, men lugnt.

Julstämningen

Det är en rätt jobbig tid på året det här. Den där overklighetskänslan som fanns där efter begravningen, kommer så lätt tillbaka.

Den här kylan, snön.

Det är vintrigt. Vackert. Sådär som det ska vara innan jul.
Barnen har ätit mysfrukost. Tända ljus. Belysningen som lyser upp de snötäckta träden. Julkalendrar som öppnas med spända små fingrar.
Du hade gillat det här.

Det är fint. Faktiskt riktigt bra. Men det är tomt.

Drömmen är precis här. Nu.

Som jag saknar dig.