En tid av väntan

Beslutet att starta behandling med barn i magen, gjorde att allt plötsligt fick en riktning. Vi var på väg någonstans igen. Någon tydlig destination fanns ju inte, men det kändes som det fanns något att sikta mot.
Vi fick ett tydligt mål. Hopp. På något vis.
Men det var här tiden av väntan började. Orolig väntan. Väntan på svar.
Provsvar, resultat av röntgen, nästa ultraljud. Och nästa. Och nästa.
Så fort man fick svar på något, så dök tankarna upp på hur det skulle vara nästa gång. Nästa besked.
Det var riktigt svårt att hålla undan den där oron.

M påbörjade cyt. behandling, och reagerade förvånansvärt lite på den vad gäller biverkningar. Samtidigt så trillade det in mer resultat om spridningen. Metastaser fanns i lever och i skelett. 5:e ländkotan hade en förändring. Det var det som märktes först. Ryggskottet. Den där dagen.

Samtidigt så pågick en intensiv uppföljning hos spec.mödravården. Ultraljud för att kontrollera utveckling och flöden. Prover och samtal. Planen var att låta graviditeten gå till v.36 innan barnet skulle plockas ut.

Men så blev det inte. I vecka 30 så hade M en rejäl gravidmage. Stor. Tung. Jobbig.
Beslut togs om att försöka låta tiden gå till v.32+0, och sedan snitt pga platsbrist.
Riskerna bedöms mindre för barnet om man kommer till v.32. Och det gjorde vi.

Eftersom den här födseln inte hör till de vanligare, så var intresset stort bland personalen. Ingen visste heller vilken påverkan som skulle kunna finnas hos barnet. Eller vad som orsakade platsbristen.
I operationssalen var det många människor. Kirurg, gynläkare, narkosläkare, och sköterskor runt omkring.
Eftersom vi redan innan var förberedda på att det skulle bli en förlossning/operation som inte riktigt gick att förutsäga vad gäller händelseförlopp, så fick jag efter att M blivit sövd, gå in i slussen bredvid och vänta på barnets ankomst. Där var det om möjligt ännu mer människor. Alla dessa gröna kläder och munskydd. Barnläkare och sköterskor från Neonatalavdelningen. Varför var dom så många?
Det gick verkligen att känna den där nervositeten i luften där inne. Alla stod och väntade. Redo.
Lite nervösa presentationer. Jag har inte en aning om vad för namn som sades. Nånting barnläkare.
En sköterska stod och kikade in genom det lilla fönstret till operationssalen. Det blev tyst.
Bara ett par sekunder. Som om det kändes.
"Nu kommer dom!" ropade sköterskan vid fönstret.
Där kom hon. En liten människa. En kladdig arg liten människa. Hon var stor. Jag hade föreställt mig något mycket mindre. Dom kollade och började mäta. Jag försökte kolla om hon hade alla tår.
"Verkar allt bra?"
"Har du sett? Hon andas själv. Ofta kan dom behöva lite andningshjälp direkt så här men..."

E.
Nu var hon här.