Det var länge sedan nu. En kreditupplysning.
När det köptes hus och tokrenoverades som bäst, så trillade kuverten från UC i brevlådan var och varannan vecka kändes det som.
Men idag var det dags. Öppnade, läste.
Civilstånd: Änkling
Jag förstod först inte inte vad jag läste, bara att det kändes som det var något fel. Vänta nu. Änkling?
En änkling är ju en gammal man. En som förlorat den han levt sitt liv med.
En man som levt hela livet tillsammans med någon.
Ibland slår det hårt. Riktigt hårt.
Fy fan säger jag bara. Ord betyder så mycket. Otäcka ord! Kram till dig!
SvaraRaderaÅh. Jag förstår att det är tungt.
SvaraRaderaTrillade in på din blogg idag via "Hopp och Kärlek". Du skriver så fint. Det finns så oerhört många människoöden... öden man kanske inte hade vetat om på samma sätt om man inte själv sållat sig till den statistiken. Just ditt öde berör mig djupt, precis som "Hopp och Kärlek". Via bloggvärlden har jag också stött på så många fantastiska, starka och trots allt levnadsglada människor. Du är en av dem.
SvaraRaderaStyrkekramar i vardagen kommer här!
....eller en lagom tjock man i sina bästa år som levt med en fantastisk människa på det allra bästa sätt som livet ska levas och nu har många år kvar att leva...?Visst låter det gammalt o utnött, änkling... Lite "farbrormedgråtthårochhatt", styrka till dig!:-) kram Pernilla
SvaraRaderaWow! Tack för skönt upplyftande kommentarer!
SvaraRaderaVilken fantastisk man och pappa du verkar vara. Lägger din blogg som favorit nu :)
SvaraRaderaHej! Kan tänka mig att det inte är kul med all post, papper osv efteråt. Och att en del ord och titlar känns så fåniga och gamla. Du är en ung man och pappa i dina bästa år. Trevlig söndag önskar Mahlin
SvaraRaderaHej Björn!
SvaraRaderaHittade din blogg via Hopp & Kärlek.
Jag förlorade även jag min äkta hälft och barnens pappa i november 2010. Min man dog i bukspottkörtelcancer efter 1,5 års kämpande. Vi fick samma besked som ni, dvs att det inte går att bota cancern och att det var väldigt kort tid kvar.
Min man var som din M, han ville inte veta saker om sjukdomen, medan jag ville veta ALLT. Han framställde sig oxå som friskare än han var och många visste inte att han inte kunde bli frisk.
Jag känner som dig, sorgen är inte det värsta, utan saknaden och ensamheten. Ni har tur som har både mor- och farföräldrar nära. Enda släkten jag har här är barnens farmor. Har också en stödfamilj till mina barn, där de är en helg i månaden. Den helgen blir min egentid till återhämtning. Men oftast blir det, som du vet, ingen vila då, utan man vill hinna med sånt man inte hinner när barnen är hemma.
Har läst hela bloggen och väntar på fortsättningen av vad som hände under din frus sjukdomstid.
Min man bloggade förresten på ratty.blogg.se.
Kram Nina
Det tog 383 dagar att bli änka. Ja, jag hade ju tränat alla dessa dagar. Men det gick inget vidare. För hjärnan och hjärtat ville inte samarbeta. Hjärtat vägrade acceptera att han inte längre fanns. För om man accepterade så var det ju kört. Det var det ju ändå. Det insåg jag. Men det tog 383 dagar.
SvaraRaderaDen dagen var jag inte längre i ett förhållande på FB utan den änka jag varit de senaste 383 dagarna. Det var den tid det tog för hjärtat att lyda hjärnan. Accepterat har jag dock fortfarande inte gjort.
Men märkligt nog går livet vidare fast man ibland inte orkar tro det. Plötsligt kommer den där känslan som ger en tro på framtiden. Man ler och förvånar sig över att man sitter här. Fortfarande. Efter allt.
Min räddning har till stor del varit min blogg där jag fått skriva av mig allt. Skrika ut min förtvivlan. Sätta ord på det som inte går att förklara. Det, som ingen annan än den som varit där, kan ha en aning om.
Jag tillönskar dig en riktigt underbar fortsättning på hösten med frisk luft att fylla dina lungor med och kärlek att fylla ditt hjärta med. Från dina närmaste, dina barn, från dem du älskar.
Kram
Lisen, fortfarande på vandring på den långa vägen.