Eftersom M:s cytbehandling hade fungerat bra, och även lyckats krympa ett par tumörer, så tyckte Onk.läkaren att det var dags för ett alternativ till i behandlingsväg.
Antikroppar.
Denna ganska så nya behandling skulle ges i kombination med "grundcytostatikan".
Det var en dyr, men väldigt effektiv antikroppsbehandling som fungerat bra i de allra flesta fall. Kroppen skulle inte få lika mycket "stryk" som av den tuffa cyt. behandlingen heller.
M:s sår hade inte hunnit läka helt och hållet, men vänta vågade vi inte heller göra, så behandling kördes igång.
Planer inför sommaren gjorde att det fanns något att ta sikte på för M. Hon skulle iväg.
Hon skulle ta med sina grabbar till Kolmården. Det var målet.
Ett annat mål, var att få ner nivån på smärtpumpen så pass, att den skulle kunna ersättas med tabletter igen.
Att bli fri slangen. Kunna bada.
Lilla E växte stadigt. M och lilla fröken fann varandra rejält, och slappnade av tillsammans.
Långa sovstunder. Tillsammans. Tätt ihop.
Hur M orkade allt som hon gjorde, de där dagarna i värmen på Kolmården, det är svårt att förstå.
Att kunna uppbringa sådan ork och energi.
Men hon gjorde det. Den viljan övervann alla hinder.
Hej!
SvaraRaderaVad roligt att se att Du skrivit igen :). Måste säga att jag tycker Du är helt fantastisk. Axlar en familj med allt vad det innebär, parallellt med en pågående sorgeprocess. Någonstans ser Din fru Dig och jag är helt övertygad om att Hon tycker Du gör ett fantastiskt jobb.
Jobbigt att tänka tillbaka på allt som hände igen? Eller känns det läkande? Du verkar så otroligt jordnära, med fötterna på jorden. Trots allt. Elr tack vare allt? Kram / Pernilla
SvaraRaderaM är din fru? Mammavilja är starka saker.
SvaraRadera#Anonym: Tack.
SvaraRadera#Pernilla: Jo, det är klart att det är jobbigt att tänka tillbaka, men det känns samtidigt väldigt avlägset. Lite overkligt.
Ibland är det nästan svårt att minnas vad som hände när.
Men det finns ju en mening med att jag skriver.
Osloskånskan: Ja, det stämmer. Otroligt starkt.