Fasen vad svårt det är.
Jag försöker hitta ett nytt sätt att att leva.
Ett sätt att komma vidare, utan att tappa det som varit.
Som om jag skulle kunna starta om på nytt, utan att egentligen förändra någonting.
Eller jo, förändrar gör jag. I det lilla.
Möblerar om. Köper nytt. Provar annorlunda.
Men det är svårt att gå vidare.
Att inte längre vara vi.
Att lära mig leva som jag.
Härom dagen tog jag av den.
Markeringen av vi. Ringen.
Jag vet inte om det hjälper mig.
Jag är mest rädd för att glömma.
Tappa taget.
Men just då och där, så kändes det rätt.
Dina inlägg får mig ofta att gråta. Det är nog delvis innehållet så klart men också nåt med ditt sätt att skriva som berör så att något går sönder lite i mig.
SvaraRaderaObs! Det är alltså en bra grej, typ menat som en komplimang :)
Och bandet har du så klart kvar både inom dig och runt omkring dig i form av barnen, med eller utan ring, men kanske blir det lättare att försöka se framåt..
Så som livet är antagligen, en en lång räcka av famlanden; vad är rätt, vad är fel, hur känns det nu, hur blev det så här.... Och med din historia måste detta famlande vara mångfaldigt svårare.... Styrkekramar till dig! //Pernilla
SvaraRaderaJag tog av min sambo ringen på sjukhuset då han låg i koma. Min egen tog jag av mig samma dag han dog, den 20/2 2011. Sedan har jag haft dem båda i ett halsband till strax för jul. Nu ligger allt i låda. Har tänkt göra något smycke kanske i framtiden. Små steg framåt försöker jag ta tillsammans med min dotter på 6 år. Precis som du vill jag minnas, men ändå måste livet vidare på något konstigt sätt. jag hoppas på att nästa år blir ett mycket bättre år än de två föregående. Hela 2010 var min sambo sjuk i sin lungcancer.
SvaraRaderaGOTT NYTT 2012 önskar Yvonne i Luleå
Käre Björn, Oj vad tungt. Jag försöker sätta mig i din situation. Jag kan känna bara smärta men inte vad jag skulle ha gjort. Det du gör är det som känns rätt och bäst för dig. Glömma - det gör du aldrig, men tiden kommer att hjälpa dig att hantera din stora sorg. Ge dig själv den tid du behöver.
SvaraRaderaMånga styrkekramar och Nyårskramar
Tror inte att du kommer glömma, men vissa saker förändras och justeras med tiden. Tiden brukar vara skoningsam och jag hoppas och tror att du kommer kunna följa förändringens våg utan att den kommer ge dig alltför mycket smärta......lite,lite i taget.....
SvaraRaderaKram
Andra har redan skrivit så bra så jag nöjer med med att instämma. Vill även skicka en nyårshälsning inför det nya året. Många styrkekramar!
SvaraRaderaDet är märkligt hur svårt det kan kännas med dessa små förändringar. I botten obetydliga men i hjärtat desto större. Det är symbolvärde som väger. Känslan av att förlora det sista "vi" som man så krampaktigt försöker hålla kvar.
SvaraRaderaSjälv har jag hans ring i ett halsband. Vi var varken gifta eller förlovade men han hade en ring som var väldigt speciell för honom som jag burit i halsbandet sedan den togs av på sjukhuset.
Kvar har jag också hans telefonnummer i telefonen. Jag kan bara inte förmå mig att ta bort den. Jag vet inte ens själv varför jag vill hålla den kvar.
Att frigöra sig från dessa symboliska föreningskedjor känns som att lämna honom bakom mig. Det känner jag mig inte helt redo för ännu. Jag tror att man känner när man är klar att bryta dom banden. Då blir det inte så traumatiskt och svårt.
Ett riktigt Gott Nytt År till dig.
Kram,
Lisen
Jag känner inte dig, men dina ord berör mig. Mycket.
SvaraRaderaKram
Jag sparade min brors nummer i telefonen flera år efter hans bortgång men en dag så kände jag att jag var mogen att radera den. Att släppa taget och gå vidare måste få ha sin tid, fundera inte utan följ ditt hjärta.
SvaraRaderaKram från mig.
Hittade till din blogg idag och har nu läst alla inlägg. Skönt, då fick jag gråtit en skvätt. Du skriver fantastiskt bra och berör verkligen med dina ord. Mina tankar går till dig och din familj. Stora kramar.
SvaraRaderaHej. Tack snälla för era kommentarer! Jag skulle gärna svara oftare och individuellt, men just nu blir det inte av.
SvaraRadera