Tänk om

Det är märkligt det här med att skriva.
Jag har aldrig använt skrivande som en kanal för att processa tankar tidigare.
Prata däremot. Det har varit min melodi.


Den här bloggen var ett sätt att se om jag kunde "kasta av" mig en del, och kanske få respons som ger andra perspektiv.
Och visst har det fungerat.
För stunden.
Men när jag läser det jag skrivit, så känner jag inte igen mig själv.
Var det verkligen sådär det kändes?
Det där är inte likt mig..

Jag har svårt att känna igen mig själv.

För några dagar sedan så skrev jag ett inlägg, som jag inte publicerade.
Som om jag hade på känn att jag skulle läsa det efter ett tag, och rynka pannan igen.

Och lite så är det.
Jag vet ju att det är hemskt vissa dagar.
En del dagar skrattar jag högt. Eller skriker av glädje efter ett samtal med chefen.

Men det går över så fort i något annat.
Upp och ner utan någon som helst plan yta däremellan.

Och ingenting varar.
Det som jag vet skulle hålla mig i ett glädjerus och ge mig energi därefter, håller någon dag, och sedan är det borta.

Samtigt så är det riktigt bra läsning.
Läser jag något jag själv skrivit och tänker: "oj, var det verkligen så illa?" , så har jag ju det antagligen bättre.


Eller så är de just för att jag fick det ur mig, som det inte känns igen?

Nej, jag vet inte vart jag är på väg med det här.



Tidigare opublicerat inlägg nedan.


Idag ringde prästen.
Det var planerat en grupp för anhöriga, som skulle dra igång nu i November, men som inte blir av pga svalt intresse.

Och det är ju bra.
Att det inte finns ett stort behov av en sådan grupp vill säga.

Vi pratade en stund. Om hur barnen har det, och hur jag har det.
Mitt i det där samtalet så sa hon någonting som hängt med hela dagen.
Vi pratade om att hitta ett sätt att ta sig vidare, när hon sa:

"en del hittar nya sätt att leva, och för andra så blir det inte så."

Tänk om det är just så.
Jag går och går.
Väntar. Som om det ska hända något.
Något som plötsligt ska ske.
Det där som gör att livet styr om på en ny bana.
Där glädjen sitter i.
Där saker faktiskt känns så där mycket. På riktigt.

Men om det inte blir så då?
Om det inte blir mer än så här.
Tänk om det här är livet.
Tänk om den här blöta filten kommer fortsätta ligga över världen.

Många verkar hitta vidare genom att träffa någon ny.
Men det är inte det jag väntar på.
Visst, jag saknar närheten och en sammanhängande konversation ibland, men det är inte svaret jag söker.
Tanken är mera stressande än lockande.

Hur ska jag hitta ett sätt att förlika mig med faktumet, att inget någonsin blir det samma igen?