Den där kuratorn.

Tänk att en del människor verkligen kan se andra människor "på riktigt". Att ha den där empatiska förmågan, förståelsen och kanske framförallt lugnet i mötet med andra. Jag har träffat ett par sådana.
Den där kuratorn från kvinnokliniken, som blev inkopplad efter beskedet om cancermetastaserna och den snart föreliggande aborten, hon var en utav dem.

Eftersom graviditeten var så långt gången som vecka 19, så krävdes ansökan till socialstyrelsen om sen abort. Det här låg på kuratorns bord att informera om och att hjälpa till med.
Hon såg sorgen i oss. Den där paniken.
Det gjorde inte läkaren. Först bort med hindret, sen fokusera på sjukdomen. Att vänta ut graviditeten innan behandling var inte aktuellt. Behandling med barn i magen går inte.

Eftersom alla besked kom strax innan helgen, så beslutades det att ansökan skulle fyllas i och skickas direkt, så skulle svar komma efter helgen. Vi fick förklarat för oss att ansökan i det här sammanhanget var en ren formallitet, och att ett svar inte var nödvändigt att få innan om det var bråttom. Återigen läkarens ord.
Men kuratorn konstaterade efter att ha kollat, att det var inte bråttom. Prover skulle tas, fler ultraljudsundersökningar skulle göras. Ingen panik.
Eftersom teorierna kretsade runt primär gyncancer, samt att M var gravid, så flyttades hon över till kvinnokliniken. Samma våning. Bara en avdelning emellan. Första kontakten med läkare där skedde efter helgen. Där ville man ta prover på metastaserna, för att få en vägledning till vart de kom ifrån.
Efter det provet samt kolonskopi, kom diagnosen. Coloncancer.
Spridd coloncancer. Jag läste febrilt på allt vad jag kunde hitta, och det var ingen vidare läsning.
Spridd? Hur spridd? Kan det finnas på fler ställen? Undersökningarna visade att det fanns förändringar i buken med.

Mitt i allt så kom den där vändningen. Det där oväntade. Vi hade sörjt vårt ännu ofödda barn i flera dagar.
Då förklarar kvinnokliniksläkaren att vi har ett val att göra. Ett beslut att fatta.
Genomföra en abort och därefter påbörja cellgiftsbehandling.
Eller.
Behålla barnet, och påbörja cellgiftsbehandling ändå.
Va? Kan man det?
Läkemedelsföretaget som tillverkar cellgiftet som var aktuellt, hade information om tre stycken tidigare fall där kvinnor genomgått samma behandling under graviditet. Tre. Totalt. I världen. I de tre fallen hade det gått bra för barnen. Inga kända skador. Men tre. Ingen vidare statistisk grund direkt. De kunde inte lämna några garantier. Den risken fick vi själva ta.

Sen var det dags för sjukdomsprognosen. M ville inte veta. Ville inte. Hon fick veta att det inte finns chans till bot.
Jag ville veta. Läkaren ville också att jag skulle få veta. Så i ett rum tvärs över korridoren berättar han för mig att skillnaden, beroende på vilket beslut vi fattar, kommer inte påverka M:s överlevnadtid. Om allt går bra så kommer skillnaden vara att jag antingen är tvåbarnsförälder eller trebarnsförälder, ensamförälder, om max 2-2,5 år. "Jag kände att du behöver veta vad det vi pratar om kommer innebära för dig"

Vart skulle jag ta vägen?
Vad skulle vi göra?

Familjeråd.
Barnens mormor och morfar och M:s syster fick ta ställning de med. Efter att fått veta det vi fått veta.
OM det går vägen, kommer ni orka finnas med och hjälpa till med en nyfödd? OM vi ska göra det här, så måste det finnas hjälp.

Ingen tvekan.

Vi bestämde oss för att fortsätta MED barn i magen. Det skulle ju inte gå annars. Efterlängtade barn. Hoppet.

50 meter bort i samma hus, omöjligt.
Nu. Möjligt.