Vakuum

Det är nog en bra beskrivning av mitt energiförråd.
Kaffekvarnen går varm, och jämnar ut lite av ljudmattan som juniorerna skapar.
Storebror är på övernattning och fredagsutflykt, så det är "bara" de yngsta hemma.

Sjuklediga.

Ja, sjuka är dom ju. Det rinner ju obeskrivligheter ur alla öppningar i huvudet, men så värst påverkade i övrigt, det är de ju inte.

Morgonens lek skulle nog med en åklagares ögon beskrivas som allmänfarlig ödeläggelse.
Totalt hämningslöst.
Och den som ska styra upp rebellerna, och få dom på mindre destruktiva spår, det är jag.

Jag.
Han som shottar starkt kaffe bara för att hålla sig vaken förbi bollibompa, så att barnen slipper somna i en hög bredvid i soffan.
Han som måste peppa sig själv stenhårt, för att orka plocka ur diskmaskinen.
Han som helt plötsligt har helskägg, för att han inte orkat plocka fram laddaren till apparaten på en vecka.
Han som aldrig förr har känt sig så tom på energi som nu.

Känns hoppfullt va?

Jag känner mig som en sådan där pling-plong plastleksak som legat ute i regnet, och nu spelar alla klämkäcka melodier jääättelååångsamt och ostämt.
Ge. Mig. Batteri.
Nu.