Ja, nu sitter jag här. Och varför?
Livet tar inte riktigt de svängar som man vill ibland. För min del så har det tagit många oväntade vändningar de senaste åren, och det som har varit en stor hjälp för mig är alla dessa bloggar. Människor som har varit med om otroligt omtumlande upplevelser, fasansfulla livsöden, olyckor, sjukdomar och händelser som gjort att livet inte ser ut alls som det var tänkt. Igenkännandet.
Men på något vis så försätter allt. Tröst.
Vare sig man tror att man ska orka, eller är övertygad om att man inte ska göra det.
Så här kommer det. Min vardag, varvad med historien om varför den ser ut som den gör.
Att vara ensam kvar. Att vara förälder till ett barn med funktionshinder. Att räcka till. Att orka?
Välkommen.
Ja! Nu finns det en blogg också! Vad bra. Jag ska läsa. Har inte hunnit längre än till detta inlägget men ville bara skriva bra gjort och heja dig och välkommen till bloggvärlden. Den är fin!
SvaraRaderaKnappade runt - hittade hit... Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, känner mig sorgsen av dina ord. Vill väldigt gärna fortsätta läsa din historia!
SvaraRaderaHej, jag hamnade här av en slump och har läst alla dina fina inlägg. Du är tapper och dina barn kommer att få växa upp med en fin och trygg pappa.
SvaraRaderaLycka till och stor styrkekram.
Lena i Kiruna