fredag 29 mars 2013

Livet

Tänk. Här sitter hon bredvid.
Enligt flera skulle hon inte ens få chansen att leva.
Och vi satt där med beslutet om att ge henne den chansen, eller inte.

Jag har i den här bloggens sökstatistik sett att en ansenlig mängd människor hittar hit genom att de angett sökord som "fläckar på levern", "sen abort", "gravid cellgifter" och liknande. Och jag hoppas innerligt att historien om vår dotter, och den okunskap som nästan ledde till att hon inte fick leva, leder till att andra får den chansen vi till slut fick.
Att ännu ett litet liv får möjligheten.

För här sitter hon bredvid. Tittar på Bamse med stora ögon. Ler och skrattar.

Lilla livet.

söndag 10 mars 2013

Läget i vårvintern

Samtidigt som vintern är en skön och otroligt vacker årstid, så är det ändå en tid som är kopplad till allt som hänt. Det var den första tiden efter.
En riktigt kall och bister vinter. En lång vinter. Och hur fint jag än tycker att det är ute, så ligger det en mörk slöja över allt. Känslan är närvarande, oavsett om jag tänker på det eller ej.
Det ska faktiskt bli skönt att få lite vår snart igen.

I bästa småbarnsfamiljestil har vi avverkat kräksjuka, influensa och allsköns bakterier sedan nyåret. Men tappra barn repar sig mellan varven och vi får faktiskt komma iväg till våra skolor och förskolor i lite sammanhängande perioder. Själv har jag det ganska så hektiskt med att slutföra det som behövs innan sommarens examen. Det ska bli riktigt skönt att få komma ut i skogen på riktigt igen, när det är färdigt. För ja, jobb har ordnat sig på bästa vis tänkbart!
Jag längtar verkligen efter sensommardagar i skogens skugga. När skogens guld börjar krypa upp ur mossan. Dofterna, tystnaden.

Kan tänka mig att en del hänger ihop med den där känslan av att inte riktigt få någon tid själv. Så fort barnen är i skola/förskola, så är det ju något som ska göras/lösas/läsas/skrivas. Och passning för alla barnen samtidigt, bara för att, vet jag inte riktigt när jag hade senast. Ibland är det svårt att inte få koppla bort helt.
Det går. Och det går för det mesta bra. Men det gäller nog att hitta sina stunder att andas. Fylla kroppen med ny energi.

Jag tror och hoppas att jag har lyckats bli lite flexibel med vad som måste göras i vart fall. Ibland kan de där tankarna om hur saker ska gå till, ställa till det mer än man orkar själv.
Man måste släppa taget om en del göromål om det finns möjlighet. Göra det lätt för sig, på riktigt.
Visst är det skönt att "lyckas" genomföra alla sysslor, men det är ännu skönare när man kan släppa spärren och inse att det ibland får vänta till imorgon. Prestationspressen man lägger på sig själv är ju inte rimlig i vissa fall. Stort som smått. Är det slut på energi, så ta hjälp!(note to self)
Eller helt enkelt skjut på det om det är möjligt. Eller inte göra det alls?
Man måste ju fråga sig själv vad som är möjligt ibland.