Hon är i den där åldern nu lilla fröken.
Det ska hållas reda på vart alla är, och vilka som ska vara med och göra saker.
Äldste bror har sovit över hos mormor och morfar två nätter nu, så lillfröken har funderat och varit bekymrad. "Ä han?" "Hämta han!"
Mellanbrorsan funderar han med, men njuter mer av att kunna norpa storebrors grejer utan att få skäll.
Idag på morgonen så har vi tittat på kort. Många kort.
Bebiskort på de små. På oss allihop.
Så nu letar lillfröken efter ännu en familjemedlem.
"mamman?" "Är den?"
Det är inte lätt att förklara för en tvååring.
Eftersom hon är borta, så måste man ju leta.
Så nyss stod lillfröken i kökssoffan och tittade ut genom fönstret.
Ropandes. "Maamman! Maamman!"
Jag skulle vilja lämna ett tips. Googla efter "sagan om den trasiga mamman" (jag minns inte vad bloggen heter) Pappa Henrik har skrivit en jättefin saga till sin dotter i sin fru Annas blogg. Anna gick bort i cancer för drygt ett år sedan, bloggen är inte längre aktiv. Han lyckas beskriva varför mamma inte finns längre på ett okonstlat och fint sätt.
SvaraRaderaDu har så många fina tankar - dina barn har tur som har en pappa med hjärna och hjärta på rätt ställe MEN jag förstår att det är väldigt tungt många ggr i vardagen!
/Elisabeth
-Åhhhhh är det som kommer från min mun, samtidigt som en tår letar sig fram i ögonvrån.
SvaraRaderaStor Kram
Åh, gumman......
SvaraRaderaHär är länken till sagan om "den trasiga mamman"
SvaraRaderahttp://annajansson73.blogspot.se/2010_04_01_archive.html
Håller med, den är verkligen fin.
Oj.
SvaraRaderaJag har också en dotter som är två och det hugger till lite i halsen och gråtklumpen känns när man läser om mamma-letandet.
Vi har det inte likadant, men min dotter som inte har en närvarande fader. (de träffas aldrig, har ingen kontakt) har ibland gråtit av trötthet precis när man kommit innanför dörren hemma efter hämtning från dagis och då har det ibland kommit "paaappa paaaappa"! Då känner man sig lite halv.
Vänlig hälsning P
Åh, liten. Och hur det måste kännas i pappahjärtat.
SvaraRaderaÅh, lilla söta tjej. Jag blir verkligen berörd. Jag har läst din blogg ett tag nu och det har fått mig att börja fundera....Hur lär man sig egentligen att ta tillvara på vardagen och livet i allmänhet? Kan man bara göra det genom att ha varit med om något sådant som du....Jag vill så gärna ta tillvara på varje stund med min dotter.....Nu tycker du säkert detta är ett lite konstigt inlägg men när man väljer att läsa en blogg så väljer man också att tvinga sig själv att möta sina egna rädslor över att ngt ska hända. Jag beundrar ditt mod att öppna dig och skriva så som du gör...Jag tror och hoppas att du och dina barn får det bra och jag är övertygad om att det finns en mammaängel som vakar över er och är stolt över er.
SvaraRaderaHej! Jag har läst din blogg i ett par veckor och vill gärna dela med mig av en länk på en föreläsning i tre delar som jag varit på då jag själv drabbades av en ofattbar förlust. Kanske att den kan ge något mitt i allt.
SvaraRaderawww.urplay.se/161021
Hå, lillan.. Det påminner mig om när min lillebror var 2.5 år när min äldre bror dog i en olycka. Lillebrorsan ville att vi ska åka till sjukhuset för att hämta honom. ja, hur förklarar man till de småtingarna?
SvaraRaderaMen hon kommer att lära känna och beundra sin mamma genom dina berättelser. Kram till er alla. <3
Har inget att tillägga egentligen...mer än en kram!
SvaraRadera