Jag vet hur jag ska tackla saker ibland.
På något vis, så har jag hittat tillbaka till läget där jag kan få saker gjort bara genom att vilja tillräckligt. Att orka.
Och jag får så fantastiskt bra hjälp med barnen.
Skola och förskola kunde inte vara bättre, och övernattningar hos nära varierar vardagen för småfolk.
Att se dom utvecklas är underbart.
Men jag saknar så mycket.
Jag saknar den där blicken som bekräftar det man tänker, eller som på ett ögonblick får en att tänka om.
Handen, som med en strykning över ryggen får allt som tynger tankarna, att försvinna.
Leendet, som gör den finaste av stunder bekräftad.
Tillsammans.
Jag saknar tillsammans.
Jag önskar att det funnes något jag kunde göra för att hjälpa, underlätta...
SvaraRaderaTänker på dig! Tack för att du delar med dig av dina starka ord!
Hej JVJK.
SvaraRaderaHm..var precis inne hos dig, och funderade skarpt på om bubbel är lösningen!
Men, det är klart. Köpte favvovinet någon gång innan jul, och det står alltjämt orört..
Bubbel är nog lösningen på rätt så mycket faktiskt... Men som en klok människa skrev en gång "alkohol dränker inga sorger, utan lär dem bara att simma".
SvaraRaderaMina sorger har periodvis vässat bröstsimmet ordentligt! (eller ja, så ordentligt som en halvflaska nån gång emellanåt kan åstadkomma)
Känner din sorg i ditt underbara skrivande. Önskar dig och barnen allt gott. Stor Styrkekram
SvaraRaderaVill tipsa dig om VIMIL, ett nätverk för oss som mist någon mitt i livet. Kanske du redan hittat oss annars gå in på vimil.se där vi finns och stöttar varann. Det är en livlina när katastrofen drabbar en och livet tar en oväntad vändning. Livet blir inte som vi tänkt oss men det går vidare. Styrkekram till dig/analill
SvaraRadera