Livet går inte att förutbestämma.
Saker blir ibland inte som man tänkt sig.
Som man drömde det.
Släpp det som har varit.
Det gäller att leva här och nu.
Visst vore det skönt?
Att kunna nollställa och bara leva?
Inte glömma, bara återfå gnistan. På riktigt.
Framtiden då?
Visst måste man drömma. Se sina mål. Möta sin oro.
Planera och leva med ovissheten.
Jag tänker mycket på framtiden.
Hur ska det här gå?
Hur mycket kan jag påverka?
Hur kommer allt det här te sig om 10år?
Kommer jag hitta tillbaka?
Det verkar som de flesta tror att jag har gjort det.
Hittat tillbaka alltså.
Det verkar vara den tiden som har förflutit nu.
Den där mängden tid, som gör att människor utanför inte längre uppfattar M:s bortgång som något som nyss hänt.
Är det den där berömda "alla årstider effekten" kanske?
Jag önskar verkligen att jag kunde få den där kraften som en del av er verkar ha.
Att kunna hitta en naturlig kraft framåt från det som hänt.
Att leva vidare för att hedra det som var.
Att vägra låta vanmakten dominera.
Jag vill verkligen känna sådär.
Jag måste hitta dit.
Jag förstår att du vill det och du kommer att göra det men.... det tar olika lång tid för oss. Andra, de som inte råkat ut för den katastrof som det innebär att mista sin älskade, de glömmer väldigt fort. Snart är de tillbaka i sin vardag och verkar ha glömt vad som hänt. Förstå dem, de fattar inte i vilken ensamhet du lever i och vilken saknad du känner. Det är begripligt för de har varann och livet går vidare.
SvaraRaderaDitt liv går också vidare, med barnen men utan din älskade. Klart det tar tid att vänja sig vid det nya och att hitta gnistan. Ingenting blir som man tänkt och det är jobbigt att börja om.
Jag blev ensam för snart fyra år sedan och idag lever jag ett bra liv, dock ensam men det känns ok. Våren är tung förstås, alla andra verkar ha varann och .. ja du vet. Helgerna likaså men ... det går.
Styrkekramar till dig.