torsdag 8 mars 2012

Kortet 2

Saker får fötter här hemma.
Lillfrökens nya strumpor återfanns i kaminen.
Brödrosten var häromdagen fylld med lego, och fjärren till tv:n är trots idogt letande borta sedan en vecka.
Den unga duon gillar att flytta, gömma och slänga saker.

När jag skulle läsa för äldstebror härom kvällen, så stod kortet på honom och hans mamma bakochfram på tavellisten.
Det har det gjort ett antal gånger förut, och inte har jag tyckt det var någonting konstigt med det. Även det kortet är ute på vift med jämna mellanrum, så jag har tagit för givet att det har varit småsyskon som har vänt på det.
Men när jag vände rätt kortet, så kom det ett "Nej..." ifrån sängen bakom mig.

"Jag orkar inte tänka hela tiden.Jag blir bara arg..."

Lille vännen.

Så nu står det där bakofram. Han vill ha det kvar. Just där. Bara det är bakofram.

11 kommentarer:

  1. Blev alldeles tårögd...vilken liten goding. Och hua så många tankar det måste snurra i det lilla huvudet...

    SvaraRadera
  2. Vilken fin blogg du har! Tyvärr är det cancern som tagit mig hit, men jag är glad att jag hittade den :)

    Kram

    SvaraRadera
  3. Kram till lillen <3
    Det är många tankar som finns hos barn och de kommer ut på olika sätt.
    Min 12 årig hade svårt med min egen cancer och han kunde bli småarg och lätt irriterad. Detta trots att vi pratar helt öppet om allt och han får alltid svar och förklaring på sina frågor. Jag kopplade elevcoachen i skolan som har stödsamtal med honom och det ger bra resultat. Jag vet att det finns samtalgrupper till små barn vars förälder missade kampen. Kolla i din kommun/landsting om du tycker det kan vara nåt för dina barn.
    Många kramar/Tali

    SvaraRadera
  4. Vill bara skicka en hälsning så här mitt i natten. Har inte noterat att jag hra ett stort gäng följare och gick in och kollade vilka ni va=) och då hittade jag din blogg. Egentligen borde väl min man läsa de men det skulle han inte klara för tillfället. Även jag tycker det känns tungt för att som ditt liv är nu, så kommer det även se ut här hemma den dagen jag lämnar.
    *måste dra några djupa andetag...*
    JÄTTEKRAMEN TILL DIG OCH DIN FAMILJ
    Elisabeth Ollas Mattsson

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är fortfarande min största sorg, att mina söner inte fick behålla sin pappa. Det har gått 7,5 år nu och de är snart 20 och 22 år. Fina självständiga killar. Men jag önskar att deras pappa hade fått följa med dom under åren. Men vi har lärt oss att leva och ta vara på livet, och vi har det så bra man kan ha det, tror jag. Kram på dig och dina barn.

      Radera
  5. Jag är ny här och förstår att du saknar din fru såklart! Själv har jag bröstcancer (har fått två nya tumörer efter att precis genomgått behandling)och är naturligtvis livrädd för att det inte ska gå vägen. Hur klarar man sig som man och barn i det läget? Jag ska kämpa tills jag klår eländet har jag tänkt. Så ung din fru måste ha varit. Jag känner verkligen med dig!
    Kram!

    SvaraRadera
  6. Har ganska nyss hittat dig....
    Du skriver på ett fantastiskt sätt och jag är tacksam att du delar dina erfarenheter och tankar som du gör det är beundransvärt.....
    Kom på mig själv när jag va med mina barn i skogen häromdagen att jag kom och "tänka på dig"hoppas du ger dig ut i skogen snart och samlar kraft det är ett fantastiskt ställe att göra det på....
    Särskilt nu när det är vår......
    Jag skickar så många styrkekramar jag bara kan till dig och dina barn.....

    SvaraRadera
  7. Hej allihop.
    Tack för era komentarer.
    Jag läser alla kommentarer och mail, men har ibland inte varken tid eller ork att svara.
    Men jag uppskattar verkligen den omtanke ni visar.

    Jag kan nämna att den unge herren i inlägget har deltagit i barngrupp för sorgebearbetning och har fortgående kontakt med barnpsykolgin.

    SvaraRadera
  8. Hej Björn!

    Vilken fin blogg du skriver! Jag delar tyvärr en del av din erfarenhet då jag är änka och tvåbarnsmor. Min son reagerade lite liknande för ett tag sedan, -Nej prata inte om pappa nu!!! Det blir för sorglig. Jag kan inte sova då!
    Ja, ibland är de klokare än en själv. Det blev snälla och roliga sagor i ett tag istället så att de kunde somna tryggt.
    Nu kommer jag nog fortsätta läsa hur ni har det. Det är tröstande och berikande att läsa om andra som har lite liknande vardag som en själv. Tack för att du orkar skriva.

    SvaraRadera