Det är såå tyst

Det enda som hörs är fläkten i laptopen. Inga små andningsljud bredvid, eller sparkade fötter mot väggen i nästa rum. Det här är ju helskumt.
Inga barn hemma.
I vanliga fall så är det någon eller ett par av barnen som sover över hos mormor och morfar, eller hos moster, men idag sover de borta allihop. Samtidigt.
Det känns helskumt. Känns som om jag hela tiden har glömt något. Greppar babyvakten när jag ska gå ner i källaren. Smyger på "rätt" sida i trappen, så det inte knirrar till så där, så E vaknar...
Nej. Just det.

Efter att ha lämnat barnen, åkte jag hem för att ta tag i alla de där "måstena" som inte går helt smidigt med barn runt benen(bokstavligt talat).
Först mat, sen ut och köra hårt så det blir något gjort.
Soffan i matsalen är riktigt behaglig den med.
Vaknade tre timmar senare med skaplig huvudvärk, och kunde inte riktigt få grepp på vad som hänt.
Somnat? Hur då? Jag skulle ju gå ut och fixa med....
Det känns som om den där tröttheten börjar på att ta över nu.

Men efter sömn, Ibumetin och osannolika mängder koffein, så blev pannan sotad, veden inkörd, häcken klippt, tvätten fixad och allt skräp i källaren utburet till släpet. Skönt.
Det finns fortfarande en hel massa kvar att ta tag i, men det får bli en annan dag.

Nu på onsdag ska jag göra något som jag sett fram emot länge. Jag ska på Foo Fighters på stadion.
Känns overkligt. Riktigt kul, samtidigt som det gnager i mig att "släppa" barnen över natten för att åka iväg bara för mitt eget nöjes skull. De sover ju borta nu med, men det var ju så illa tvunget.
Men visst, jag tror på att göra saker för att må bra själv. Det gynnar ju barnen. Men ändå.
Inte helt enkelt.