Musiken

Den har alltid funnits där.
Oavsett vad som hänt.

Den har hjälp mig att gråta.
Givit mig hopp.
Fört mig till platser jag inte trodde fanns.
Förstärkt det fantastiska.
Hjälpt mig att minnas.
Fått mig att vilja glömma.

Den ger mig så mycket.

Senaste dagarna har varit svajiga.
Det är då den är som viktigast.

Tänkte bjuda på ett av spåren som betyder något för mig.

Borta

Hon är i den där åldern nu lilla fröken.
Det ska hållas reda på vart alla är, och vilka som ska vara med och göra saker.
Äldste bror har sovit över hos mormor och morfar två nätter nu, så lillfröken har funderat och varit bekymrad. "Ä han?" "Hämta han!"
Mellanbrorsan funderar han med, men njuter mer av att kunna norpa storebrors grejer utan att få skäll.

Idag på morgonen så har vi tittat på kort. Många kort.
Bebiskort på de små. På oss allihop.
Så nu letar lillfröken efter ännu en familjemedlem.
"mamman?" "Är den?"

Det är inte lätt att förklara för en tvååring.

Eftersom hon är borta, så måste man ju leta.
Så nyss stod lillfröken i kökssoffan och tittade ut genom fönstret.

Ropandes. "Maamman! Maamman!"

Framtiden

Livet går inte att förutbestämma.
Saker blir ibland inte som man tänkt sig.
Som man drömde det.

Släpp det som har varit.
Det gäller att leva här och nu.

Visst vore det skönt?
Att kunna nollställa och bara leva?
Inte glömma, bara återfå gnistan. På riktigt.

Framtiden då?

Visst måste man drömma. Se sina mål. Möta sin oro.
Planera och leva med ovissheten.

Jag tänker mycket på framtiden.
Hur ska det här gå?
Hur mycket kan jag påverka?
Hur kommer allt det här te sig om 10år?
Kommer jag hitta tillbaka?

Det verkar som de flesta tror att jag har gjort det.
Hittat tillbaka alltså.

Det verkar vara den tiden som har förflutit nu.
Den där mängden tid, som gör att människor utanför inte längre uppfattar M:s bortgång som något som nyss hänt.

Är det den där berömda "alla årstider effekten" kanske?

Jag önskar verkligen att jag kunde få den där kraften som en del av er verkar ha.
Att kunna hitta en naturlig kraft framåt från det som hänt.
Att leva vidare för att hedra det som var.
Att vägra låta vanmakten dominera.

Jag vill verkligen känna sådär.

Jag måste hitta dit.

Ensam förälder

Det funkar ganska bra. Kanske ska betona GANSKA lite extra.
Oftast så löser vi det mesta tillsammans, jag och barnen.
Visst kräver det sitt att hålla reda på vildarna, men det går ju.

Men i vissa lägen räcker jag inte till.

Febriga, snoriga, hostande barn som vaknar om varandra hela natten. Som alla vill ligga nära, eller helst på, för att få ro att sova en stund.
Som efter en omgång febernedsättande vill passa på att leka så mycket det bara går, inte med varandra, utan med mig. Exklusivt.
De kräver alla sitt, och inte sällan samtidigt.

Jag vet ju att det går. Det är ingen kris.
De kommer att klara sig fint.

Men det sliter i mig, att inte räcka till.

Det finns inte det där utrymmet för var och en, som individer, i tillräcklig omfattning.
Visst, dagar, stunder, ögonblick, dom finns ju där.
Men jag känner väldigt ofta precis så här.

Jag önskar så, att jag kunde ge er mer.

Kortet 2

Saker får fötter här hemma.
Lillfrökens nya strumpor återfanns i kaminen.
Brödrosten var häromdagen fylld med lego, och fjärren till tv:n är trots idogt letande borta sedan en vecka.
Den unga duon gillar att flytta, gömma och slänga saker.

När jag skulle läsa för äldstebror härom kvällen, så stod kortet på honom och hans mamma bakochfram på tavellisten.
Det har det gjort ett antal gånger förut, och inte har jag tyckt det var någonting konstigt med det. Även det kortet är ute på vift med jämna mellanrum, så jag har tagit för givet att det har varit småsyskon som har vänt på det.
Men när jag vände rätt kortet, så kom det ett "Nej..." ifrån sängen bakom mig.

"Jag orkar inte tänka hela tiden.Jag blir bara arg..."

Lille vännen.

Så nu står det där bakofram. Han vill ha det kvar. Just där. Bara det är bakofram.

Saknaden

Jag vet hur jag ska tackla saker ibland.
På något vis, så har jag hittat tillbaka till läget där jag kan få saker gjort bara genom att vilja tillräckligt. Att orka.
Och jag får så fantastiskt bra hjälp med barnen.
Skola och förskola kunde inte vara bättre, och övernattningar hos nära varierar vardagen för småfolk.
Att se dom utvecklas är underbart.

Men jag saknar så mycket.

Jag saknar den där blicken som bekräftar det man tänker, eller som på ett ögonblick får en att tänka om.
Handen, som med en strykning över ryggen får allt som tynger tankarna, att försvinna.
Leendet, som gör den finaste av stunder bekräftad.

Tillsammans.

Jag saknar tillsammans.

Balansera på eggen

Jag har sakta men säkert fyllt på med saker att göra i vardagen.

Ja, utöver pysslet med att driva ett hushåll med 3 småbarn och hund då vill säga.

Till stor del handlar det om att sysselsätta mig, för att inte stanna upp igen.

Att inte tappa styrfarten på något vis.

Det var ju himla skönt att börja jobba igen.
Få koncentrera sig på något helt annat, prata med vuxna människor om helt andra saker och få släppa den där intensiva kollen man har när barnen kör för fullt.

Att slippa undan från att leva i efterdyningarna av allt, hela tiden.

Men det slår så lätt över.
Det blir så lätt för mycket.

Jobb som upptar tankarna även när man går därifrån och skolarbete som kräver sitt när småfolk sover gott.,
Allt det andra, där på utsidan, börjar ta energi istället för att ge.

Det blir så tydligt sådana här dagar.

En underbart frisk vintermorgon. -19 grader utanför. Barn som äter rostbröd och dricker varm choklad.
Tända ljus och en sprakande kamin.

Helt fantastiskt mysigt.

Och ändå så sitter jag här och funderar på måndagens jobb.

Så nu, när jag står inför möjligheten att få jobba med det som jag drömt om de senaste 5 åren, så tvekar jag.

Kan jag lyckas hålla balansen?