Ensam förälder

Det funkar ganska bra. Kanske ska betona GANSKA lite extra.
Oftast så löser vi det mesta tillsammans, jag och barnen.
Visst kräver det sitt att hålla reda på vildarna, men det går ju.

Men i vissa lägen räcker jag inte till.

Febriga, snoriga, hostande barn som vaknar om varandra hela natten. Som alla vill ligga nära, eller helst på, för att få ro att sova en stund.
Som efter en omgång febernedsättande vill passa på att leka så mycket det bara går, inte med varandra, utan med mig. Exklusivt.
De kräver alla sitt, och inte sällan samtidigt.

Jag vet ju att det går. Det är ingen kris.
De kommer att klara sig fint.

Men det sliter i mig, att inte räcka till.

Det finns inte det där utrymmet för var och en, som individer, i tillräcklig omfattning.
Visst, dagar, stunder, ögonblick, dom finns ju där.
Men jag känner väldigt ofta precis så här.

Jag önskar så, att jag kunde ge er mer.

Kortet 2

Saker får fötter här hemma.
Lillfrökens nya strumpor återfanns i kaminen.
Brödrosten var häromdagen fylld med lego, och fjärren till tv:n är trots idogt letande borta sedan en vecka.
Den unga duon gillar att flytta, gömma och slänga saker.

När jag skulle läsa för äldstebror härom kvällen, så stod kortet på honom och hans mamma bakochfram på tavellisten.
Det har det gjort ett antal gånger förut, och inte har jag tyckt det var någonting konstigt med det. Även det kortet är ute på vift med jämna mellanrum, så jag har tagit för givet att det har varit småsyskon som har vänt på det.
Men när jag vände rätt kortet, så kom det ett "Nej..." ifrån sängen bakom mig.

"Jag orkar inte tänka hela tiden.Jag blir bara arg..."

Lille vännen.

Så nu står det där bakofram. Han vill ha det kvar. Just där. Bara det är bakofram.

Saknaden

Jag vet hur jag ska tackla saker ibland.
På något vis, så har jag hittat tillbaka till läget där jag kan få saker gjort bara genom att vilja tillräckligt. Att orka.
Och jag får så fantastiskt bra hjälp med barnen.
Skola och förskola kunde inte vara bättre, och övernattningar hos nära varierar vardagen för småfolk.
Att se dom utvecklas är underbart.

Men jag saknar så mycket.

Jag saknar den där blicken som bekräftar det man tänker, eller som på ett ögonblick får en att tänka om.
Handen, som med en strykning över ryggen får allt som tynger tankarna, att försvinna.
Leendet, som gör den finaste av stunder bekräftad.

Tillsammans.

Jag saknar tillsammans.

Balansera på eggen

Jag har sakta men säkert fyllt på med saker att göra i vardagen.

Ja, utöver pysslet med att driva ett hushåll med 3 småbarn och hund då vill säga.

Till stor del handlar det om att sysselsätta mig, för att inte stanna upp igen.

Att inte tappa styrfarten på något vis.

Det var ju himla skönt att börja jobba igen.
Få koncentrera sig på något helt annat, prata med vuxna människor om helt andra saker och få släppa den där intensiva kollen man har när barnen kör för fullt.

Att slippa undan från att leva i efterdyningarna av allt, hela tiden.

Men det slår så lätt över.
Det blir så lätt för mycket.

Jobb som upptar tankarna även när man går därifrån och skolarbete som kräver sitt när småfolk sover gott.,
Allt det andra, där på utsidan, börjar ta energi istället för att ge.

Det blir så tydligt sådana här dagar.

En underbart frisk vintermorgon. -19 grader utanför. Barn som äter rostbröd och dricker varm choklad.
Tända ljus och en sprakande kamin.

Helt fantastiskt mysigt.

Och ändå så sitter jag här och funderar på måndagens jobb.

Så nu, när jag står inför möjligheten att få jobba med det som jag drömt om de senaste 5 åren, så tvekar jag.

Kan jag lyckas hålla balansen?

Kortet

Max lampa. Max blöja. Bamse och det märkliga huset.
Brorsans spöklampa. En sida ur en bamsetidning.

Sen kom hon med kortet på äldstebror och mamma.

"-Ä dää?", frågade hon och satte lilla pekfingret på mammas näsa bakom glaset.

-Mamma.
"Mammma.."

Med ens så fick hon en så allvarlig min.
Hon tittade på mig. Länge.
Som om hon ville ha en förklaring.

Jag fick inte ur mig ett ord.

Hon nickade. Och tuggade på underläppen, sådär intill mungipan.
Precis som hennes mamma brukade göra.

Vände på klacken, och in i brorsornas rum igen.

Ringen

Fasen vad svårt det är.

Jag försöker hitta ett nytt sätt att att leva.
Ett sätt att komma vidare, utan att tappa det som varit.

Som om jag skulle kunna starta om på nytt, utan att egentligen förändra någonting.
Eller jo, förändrar gör jag. I det lilla.
Möblerar om. Köper nytt. Provar annorlunda.

Men det är svårt att gå vidare.
Att inte längre vara vi.
Att lära mig leva som jag.


Härom dagen tog jag av den.

Markeringen av vi. Ringen.
Jag vet inte om det hjälper mig.
Jag är mest rädd för att glömma.
Tappa taget.

Men just då och där, så kändes det rätt.

Morgonstund

Nordmansgranen ligger kvar på takräcket.
Jag hade en sådan där "när barnen somnat" plan igår.
Tror att det gick sådär. Vaknade i soffan vid 4-tiden med en febrig 2-åring bredvid och en 6-åring sovandes på golvet under bordet.

Men det gör inte så mycket.
Det är helg. Utan planer för dagen.
Lugnt.

Känns faktiskt ovanligt lugnt.
För det mesta så brukar det alltid finnas en plan eller något måste, som ska göras.
Men inte idag.
Och visst blir det bättre när man kan hitta lugnet för en stund.
Kaffet smakar lite bättre än vanligt. Juleljusen skapar mer stämning.
Barn njuter av att läsa Barnkammarboken.
Stillhet.

Hoppas er helg börjar lika skönt!