Att få lov

Idag gjorde de små sin sista dagen på förskolan för det här året. Storebror gör sista dagen i skolan imorgon, sen är det lov!
För min egen del så är det faktiskt lov med. Varken skola eller jobb.
Sen är det väl knappast så att det blir lugnare för att alla är hemma och lediga någon längre tid..
Det brukar inte ta många dagar att inse att all energi ska göras av med på något annat vis.

Men jag ska försöka få till någon dag helt på egen hand i mellandagarna.
Det var ett tag sedan.
De fåtal gånger som jag lyckas ordna barnvakt till allihop, har någon specifik anledning. Någon aktivitet som kräver långdag eller övernattning.
Men jag ska faktiskt försöka åka iväg en heldag själv. Bara jag.
Ett par lurar och en bräda.
Jag har inte åkt utför sedan....ja, jag hade faktiskt inga barn då..
Så lite blåslagen kommer jag nog bli.
Men skönt vore det. Bara koppla bort en stund.

I år firas det julafton här hemma.
Skönt. Slippa åka.
Barnen kan jazza runt i myskläder och förhoppningsvis bara njuta hela dagen.
Gott om släktingar att kräva uppmärksamhet av, kommer det finnas här med.

Men det är en väldigt vemodig tid.
Tomrummet blir så otroligt tydligt nu.
Det här var hennes tid. Julen.
Som givetvis förbereddes halva hösten. Bara för att få ta ut lite av känslan i förskott. Länge.

Men den där entusiasmen lever kvar. Det är det som är så skönt.
Man kan riktigt se hur det glittrar i ögonen på dom. Alla tre.
Det där som gör det till ett firande.

Nu är det jul.

Natt

När de flesta knutar är lösta och de där måstena har fått jobbas igenom, så borde man ju slappna av lite. Dessutom så var det en lugn lördagskväll med bara två av tre hemma.

Men jag kan inte sova.
Jag kan ärligt talat inte minnas när det här inträffade senast.
I vanliga fall så är jag precis färdig när barnen somnat för kvällen.
Med en god planering av koffeinintaget, så blir det nödvändiga gjort innan huvudet landar.
Men inte så mycket mer.

Efter en massa bloggläsande, spontanshoppande och allmänt slentriansurfande så är jag nu rastlös.
Rastlös. Det måste ju ändå vara bra?
Tankarna snurrar. Det växlar mellan tomheten och hopp.

Nej, nu får det bli mer bläddrande i låtlistor.
Tänkte bjuda på ännu en Foo Fighters låt, som har någon form av koppling till hur läget är.

Romans

Jag trodde verkligen att jag hade tappat förmågan att känna på det viset. Det fanns inte med i tanken alls.
Även om det var en kortvarig resa, så var det fantastiskt att upptäcka en sida som jag trodde var förlorad.
Den gjorde mig dock högst medveten om hur otroligt instabil vardagen kan bli när saker förändras. Livet vi lever här, jag och mina små, bygger på struktur. Rutiner.
Allt har byggts upp och ökar i omfång allt efter som tiden går. Mer får plats, mer kan prövas. Men stegen är små.
Jag har verkligen inte kommit så långt att jag kan släppa in. Inte än.
Jag har alldeles för mycket att riskera. Och har inte råd med det.

Det är ensamt, men lugnt.

Julstämningen

Det är en rätt jobbig tid på året det här. Den där overklighetskänslan som fanns där efter begravningen, kommer så lätt tillbaka.

Den här kylan, snön.

Det är vintrigt. Vackert. Sådär som det ska vara innan jul.
Barnen har ätit mysfrukost. Tända ljus. Belysningen som lyser upp de snötäckta träden. Julkalendrar som öppnas med spända små fingrar.
Du hade gillat det här.

Det är fint. Faktiskt riktigt bra. Men det är tomt.

Drömmen är precis här. Nu.

Som jag saknar dig.

Uppdatering

Jag har tänkt skriva här ett tag, men har inte riktigt fått orken. Tanken var att skriva det här inlägget för några dagar sedan, men den förlamande tröttheten kickar in precis lagom tills resten av huset tystnar för kvällen.
Jag har haft en rätt tuff höst så här långt. Varken tiden eller energin räcker till mer än det mest nödvändiga. Det går runt, men det blir inte så mycket mer än så.
Vi lever i rutinernas vardag. Mest för att det krävs, för att allt ska funka. Det är inte bara barnen som behöver rutiner och fasta hållpunkter. När orken tryter och jag går över i "limpmode", så går saker på rutin. Lite som autopilot. Saker blir gjort så pass att familjekarusellen snurrar i vart fall.

Hösten har dessutom kantats av en hel massa annat som krävt sin plats. Och med all rätt.
Livet med barn som i vissa lägen kräver mer, kan ibland bli mer än lagom intensivt.
Äldste bror bland barnen fick i slutet av sommaren diagnosen Aspergers syndrom, vilket gav förklaring på en hel del av de anpassningar som krävts kring honom.
Skönt med något handfast att arbeta utifrån. Att få lite mer konkret hjälp med att hitta bra lösningar.
Även om kontakten med BUP utöver Hab-möten, läkarbesök, tandläkare, optiker, höftröntgen, utvecklingssamtal osv. osv motsvarar heltid ibland, så är det otroligt skönt att hjälp och stöd finns att få.

Middagskonversation

-Är maten god E?
Mmm...ja!
-J? Smakar det bra?
*En gaffel flyger genom matsalen*
-Ok..
C: - R körde en pinne genom L:s hand idag. Det gjorde nog ont!
E: - Ja vill ha kokkodiiil!
J: - Neeeeeeej!!!
-Vadå nej?
*tallriken över bordskanten*
C: - Får jag ta mer?
E: -Nej J! Kokkodiiiiiil!!
C: -Pappa!   FÅR    JAG    TA    MER?


Äntligen måndag!

Minnen

Sitter och läser tillbaka här.
Det har ju faktiskt hänt en del på ett år.
Och i vissa hänseenden, inget alls.

Jag hade verkligen inte tippat på att jag skulle sitta här och kvittra som en tonåring till långt in på småtimmarna. Förälskad.

Att det skulle kännas så rätt. Mitt i det som känns så svårt.

Ni är många som varit här och läst. Kommenterat och peppat. Ganska exakt 100000 på det här året faktiskt.
Det är ju helt galet så många gånger mina ord lästs av någon annan.

Stort tack till alla er som varit med mig. Det har gjort skillnad för mig.

Just nu känns det som den här bloggen gjort sitt för mig. Den har fyllt sin funktion.

Så jag lämnar den så här. Precis som den är. För mig och er andra att läsa.
Vet inte om jag kommer plocka upp den igen. Jag låter det vara öppet.


Jag kommer garanterat fortsätta så här. Upp och ner. Men alltid framåt.
Livet fortsätter. Vare sig vi tror det eller ej.
Och just nu, så tänker jag njuta av vad det bjuder på.