Julstämningen

Det är en rätt jobbig tid på året det här. Den där overklighetskänslan som fanns där efter begravningen, kommer så lätt tillbaka.

Den här kylan, snön.

Det är vintrigt. Vackert. Sådär som det ska vara innan jul.
Barnen har ätit mysfrukost. Tända ljus. Belysningen som lyser upp de snötäckta träden. Julkalendrar som öppnas med spända små fingrar.
Du hade gillat det här.

Det är fint. Faktiskt riktigt bra. Men det är tomt.

Drömmen är precis här. Nu.

Som jag saknar dig.

Uppdatering

Jag har tänkt skriva här ett tag, men har inte riktigt fått orken. Tanken var att skriva det här inlägget för några dagar sedan, men den förlamande tröttheten kickar in precis lagom tills resten av huset tystnar för kvällen.
Jag har haft en rätt tuff höst så här långt. Varken tiden eller energin räcker till mer än det mest nödvändiga. Det går runt, men det blir inte så mycket mer än så.
Vi lever i rutinernas vardag. Mest för att det krävs, för att allt ska funka. Det är inte bara barnen som behöver rutiner och fasta hållpunkter. När orken tryter och jag går över i "limpmode", så går saker på rutin. Lite som autopilot. Saker blir gjort så pass att familjekarusellen snurrar i vart fall.

Hösten har dessutom kantats av en hel massa annat som krävt sin plats. Och med all rätt.
Livet med barn som i vissa lägen kräver mer, kan ibland bli mer än lagom intensivt.
Äldste bror bland barnen fick i slutet av sommaren diagnosen Aspergers syndrom, vilket gav förklaring på en hel del av de anpassningar som krävts kring honom.
Skönt med något handfast att arbeta utifrån. Att få lite mer konkret hjälp med att hitta bra lösningar.
Även om kontakten med BUP utöver Hab-möten, läkarbesök, tandläkare, optiker, höftröntgen, utvecklingssamtal osv. osv motsvarar heltid ibland, så är det otroligt skönt att hjälp och stöd finns att få.

Middagskonversation

-Är maten god E?
Mmm...ja!
-J? Smakar det bra?
*En gaffel flyger genom matsalen*
-Ok..
C: - R körde en pinne genom L:s hand idag. Det gjorde nog ont!
E: - Ja vill ha kokkodiiil!
J: - Neeeeeeej!!!
-Vadå nej?
*tallriken över bordskanten*
C: - Får jag ta mer?
E: -Nej J! Kokkodiiiiiil!!
C: -Pappa!   FÅR    JAG    TA    MER?


Äntligen måndag!

Minnen

Sitter och läser tillbaka här.
Det har ju faktiskt hänt en del på ett år.
Och i vissa hänseenden, inget alls.

Jag hade verkligen inte tippat på att jag skulle sitta här och kvittra som en tonåring till långt in på småtimmarna. Förälskad.

Att det skulle kännas så rätt. Mitt i det som känns så svårt.

Ni är många som varit här och läst. Kommenterat och peppat. Ganska exakt 100000 på det här året faktiskt.
Det är ju helt galet så många gånger mina ord lästs av någon annan.

Stort tack till alla er som varit med mig. Det har gjort skillnad för mig.

Just nu känns det som den här bloggen gjort sitt för mig. Den har fyllt sin funktion.

Så jag lämnar den så här. Precis som den är. För mig och er andra att läsa.
Vet inte om jag kommer plocka upp den igen. Jag låter det vara öppet.


Jag kommer garanterat fortsätta så här. Upp och ner. Men alltid framåt.
Livet fortsätter. Vare sig vi tror det eller ej.
Och just nu, så tänker jag njuta av vad det bjuder på.

Det oförutsedda

Jag har nog skrivit en del förut om hur livet tar sina vändningar.

Den plan och strategi man har knåpat ihop, för att få ordning på det som kallas livet, kan så lätt kullkastas av det där oförutsedda.
Det man inte kan föreställa sig som ett alternativ.

Man försöker ju hitta sin bana, sitt spår, för att få en riktning.
Och fokus hamnar ju på det som man hoppas, vill och drömmer om.
Visst finns oron alltid med i bilden, men den går ju inte att leva tillsammans med. Den kan ju inte få regera.
Det där oförutsedda går ju inte att förbereda sig på.
Det är ju dess grundläggande drag.



Jag har varit med om något på sista tiden.

Det finns faktiskt något som kan kullkasta hela den där planen om livet man har byggt upp.

På ett bra sätt.

Lika fullkomligt överraskande och utan förvarning.
Utan att egentligen finnas som ett tänkbart alternativ i livet.

Har fortfarande svårt att förstå.
Svårt att greppa hur det gick till.
Vad som hände.
Som det klassiska yttrycket; Blixt från klar himmel.


Men lyckan är här.


Och jag hoppas den kommit för att stanna.

Upp

Idag var en bra dag.

Inte bara bra i jämförelse. Utan riktigt, riktigt bra.
Det bästa med att hitta en bit av den där känslan, är att den förstärks så många gånger om.

Jag lever tillsammans med tre små speglar.
Dom visar mig vad jag visar dom, och det lyfter mig. Något enormt.
Och så där fortsätter det.

Jag har hela tiden varit övertygad om att jag varit skyldig dom att hitta dit.
Finna gnistan.
Lugnet.
Lyckan.

Som en trygghet i deras liv.

Jag vet mycket väl att det här var idag.
De andra dagarna kommer komma tillbaka.

Men det här var en dag.

En riktigt bra dag.

Musiken

Den har alltid funnits där.
Oavsett vad som hänt.

Den har hjälp mig att gråta.
Givit mig hopp.
Fört mig till platser jag inte trodde fanns.
Förstärkt det fantastiska.
Hjälpt mig att minnas.
Fått mig att vilja glömma.

Den ger mig så mycket.

Senaste dagarna har varit svajiga.
Det är då den är som viktigast.

Tänkte bjuda på ett av spåren som betyder något för mig.