Middagskonversation

-Är maten god E?
Mmm...ja!
-J? Smakar det bra?
*En gaffel flyger genom matsalen*
-Ok..
C: - R körde en pinne genom L:s hand idag. Det gjorde nog ont!
E: - Ja vill ha kokkodiiil!
J: - Neeeeeeej!!!
-Vadå nej?
*tallriken över bordskanten*
C: - Får jag ta mer?
E: -Nej J! Kokkodiiiiiil!!
C: -Pappa!   FÅR    JAG    TA    MER?


Äntligen måndag!

Minnen

Sitter och läser tillbaka här.
Det har ju faktiskt hänt en del på ett år.
Och i vissa hänseenden, inget alls.

Jag hade verkligen inte tippat på att jag skulle sitta här och kvittra som en tonåring till långt in på småtimmarna. Förälskad.

Att det skulle kännas så rätt. Mitt i det som känns så svårt.

Ni är många som varit här och läst. Kommenterat och peppat. Ganska exakt 100000 på det här året faktiskt.
Det är ju helt galet så många gånger mina ord lästs av någon annan.

Stort tack till alla er som varit med mig. Det har gjort skillnad för mig.

Just nu känns det som den här bloggen gjort sitt för mig. Den har fyllt sin funktion.

Så jag lämnar den så här. Precis som den är. För mig och er andra att läsa.
Vet inte om jag kommer plocka upp den igen. Jag låter det vara öppet.


Jag kommer garanterat fortsätta så här. Upp och ner. Men alltid framåt.
Livet fortsätter. Vare sig vi tror det eller ej.
Och just nu, så tänker jag njuta av vad det bjuder på.

Det oförutsedda

Jag har nog skrivit en del förut om hur livet tar sina vändningar.

Den plan och strategi man har knåpat ihop, för att få ordning på det som kallas livet, kan så lätt kullkastas av det där oförutsedda.
Det man inte kan föreställa sig som ett alternativ.

Man försöker ju hitta sin bana, sitt spår, för att få en riktning.
Och fokus hamnar ju på det som man hoppas, vill och drömmer om.
Visst finns oron alltid med i bilden, men den går ju inte att leva tillsammans med. Den kan ju inte få regera.
Det där oförutsedda går ju inte att förbereda sig på.
Det är ju dess grundläggande drag.



Jag har varit med om något på sista tiden.

Det finns faktiskt något som kan kullkasta hela den där planen om livet man har byggt upp.

På ett bra sätt.

Lika fullkomligt överraskande och utan förvarning.
Utan att egentligen finnas som ett tänkbart alternativ i livet.

Har fortfarande svårt att förstå.
Svårt att greppa hur det gick till.
Vad som hände.
Som det klassiska yttrycket; Blixt från klar himmel.


Men lyckan är här.


Och jag hoppas den kommit för att stanna.

Upp

Idag var en bra dag.

Inte bara bra i jämförelse. Utan riktigt, riktigt bra.
Det bästa med att hitta en bit av den där känslan, är att den förstärks så många gånger om.

Jag lever tillsammans med tre små speglar.
Dom visar mig vad jag visar dom, och det lyfter mig. Något enormt.
Och så där fortsätter det.

Jag har hela tiden varit övertygad om att jag varit skyldig dom att hitta dit.
Finna gnistan.
Lugnet.
Lyckan.

Som en trygghet i deras liv.

Jag vet mycket väl att det här var idag.
De andra dagarna kommer komma tillbaka.

Men det här var en dag.

En riktigt bra dag.

Musiken

Den har alltid funnits där.
Oavsett vad som hänt.

Den har hjälp mig att gråta.
Givit mig hopp.
Fört mig till platser jag inte trodde fanns.
Förstärkt det fantastiska.
Hjälpt mig att minnas.
Fått mig att vilja glömma.

Den ger mig så mycket.

Senaste dagarna har varit svajiga.
Det är då den är som viktigast.

Tänkte bjuda på ett av spåren som betyder något för mig.

Borta

Hon är i den där åldern nu lilla fröken.
Det ska hållas reda på vart alla är, och vilka som ska vara med och göra saker.
Äldste bror har sovit över hos mormor och morfar två nätter nu, så lillfröken har funderat och varit bekymrad. "Ä han?" "Hämta han!"
Mellanbrorsan funderar han med, men njuter mer av att kunna norpa storebrors grejer utan att få skäll.

Idag på morgonen så har vi tittat på kort. Många kort.
Bebiskort på de små. På oss allihop.
Så nu letar lillfröken efter ännu en familjemedlem.
"mamman?" "Är den?"

Det är inte lätt att förklara för en tvååring.

Eftersom hon är borta, så måste man ju leta.
Så nyss stod lillfröken i kökssoffan och tittade ut genom fönstret.

Ropandes. "Maamman! Maamman!"

Framtiden

Livet går inte att förutbestämma.
Saker blir ibland inte som man tänkt sig.
Som man drömde det.

Släpp det som har varit.
Det gäller att leva här och nu.

Visst vore det skönt?
Att kunna nollställa och bara leva?
Inte glömma, bara återfå gnistan. På riktigt.

Framtiden då?

Visst måste man drömma. Se sina mål. Möta sin oro.
Planera och leva med ovissheten.

Jag tänker mycket på framtiden.
Hur ska det här gå?
Hur mycket kan jag påverka?
Hur kommer allt det här te sig om 10år?
Kommer jag hitta tillbaka?

Det verkar som de flesta tror att jag har gjort det.
Hittat tillbaka alltså.

Det verkar vara den tiden som har förflutit nu.
Den där mängden tid, som gör att människor utanför inte längre uppfattar M:s bortgång som något som nyss hänt.

Är det den där berömda "alla årstider effekten" kanske?

Jag önskar verkligen att jag kunde få den där kraften som en del av er verkar ha.
Att kunna hitta en naturlig kraft framåt från det som hänt.
Att leva vidare för att hedra det som var.
Att vägra låta vanmakten dominera.

Jag vill verkligen känna sådär.

Jag måste hitta dit.