Livet

Tänk. Här sitter hon bredvid.
Enligt flera skulle hon inte ens få chansen att leva.
Och vi satt där med beslutet om att ge henne den chansen, eller inte.

Jag har i den här bloggens sökstatistik sett att en ansenlig mängd människor hittar hit genom att de angett sökord som "fläckar på levern", "sen abort", "gravid cellgifter" och liknande. Och jag hoppas innerligt att historien om vår dotter, och den okunskap som nästan ledde till att hon inte fick leva, leder till att andra får den chansen vi till slut fick.
Att ännu ett litet liv får möjligheten.

För här sitter hon bredvid. Tittar på Bamse med stora ögon. Ler och skrattar.

Lilla livet.

Läget i vårvintern

Samtidigt som vintern är en skön och otroligt vacker årstid, så är det ändå en tid som är kopplad till allt som hänt. Det var den första tiden efter.
En riktigt kall och bister vinter. En lång vinter. Och hur fint jag än tycker att det är ute, så ligger det en mörk slöja över allt. Känslan är närvarande, oavsett om jag tänker på det eller ej.
Det ska faktiskt bli skönt att få lite vår snart igen.

I bästa småbarnsfamiljestil har vi avverkat kräksjuka, influensa och allsköns bakterier sedan nyåret. Men tappra barn repar sig mellan varven och vi får faktiskt komma iväg till våra skolor och förskolor i lite sammanhängande perioder. Själv har jag det ganska så hektiskt med att slutföra det som behövs innan sommarens examen. Det ska bli riktigt skönt att få komma ut i skogen på riktigt igen, när det är färdigt. För ja, jobb har ordnat sig på bästa vis tänkbart!
Jag längtar verkligen efter sensommardagar i skogens skugga. När skogens guld börjar krypa upp ur mossan. Dofterna, tystnaden.

Kan tänka mig att en del hänger ihop med den där känslan av att inte riktigt få någon tid själv. Så fort barnen är i skola/förskola, så är det ju något som ska göras/lösas/läsas/skrivas. Och passning för alla barnen samtidigt, bara för att, vet jag inte riktigt när jag hade senast. Ibland är det svårt att inte få koppla bort helt.
Det går. Och det går för det mesta bra. Men det gäller nog att hitta sina stunder att andas. Fylla kroppen med ny energi.

Jag tror och hoppas att jag har lyckats bli lite flexibel med vad som måste göras i vart fall. Ibland kan de där tankarna om hur saker ska gå till, ställa till det mer än man orkar själv.
Man måste släppa taget om en del göromål om det finns möjlighet. Göra det lätt för sig, på riktigt.
Visst är det skönt att "lyckas" genomföra alla sysslor, men det är ännu skönare när man kan släppa spärren och inse att det ibland får vänta till imorgon. Prestationspressen man lägger på sig själv är ju inte rimlig i vissa fall. Stort som smått. Är det slut på energi, så ta hjälp!(note to self)
Eller helt enkelt skjut på det om det är möjligt. Eller inte göra det alls?
Man måste ju fråga sig själv vad som är möjligt ibland.

The holiday

Jag hade länge en fascination för skräckfilm och riktigt jobbiga thrillers. Men det hände något när jag blev förälder. Det blev mest jobbigt att titta på. Obehagligt.
Nyheterna blev en pina. Allt lidande. Ack så viktigt att ta del av, men fruktansvärt jobbigt.
Den här känsligheten är tydligen inget ovanligt, utan verkar komma som ett brev på posten för de allra flesta som upplever föräldraskap. Skörheten.
Det blev inte längre ens egen inbillade oövervinnerlighet i centrum, utan det nya liv man skulle skydda och nära.

Så nu för tiden är alla dessa filmer arkiverade i lådor. Blir det läge att se på film så blir det för det mesta något lättsmält sci-fi äventyr eller något roligt/feelgood aktigt. Ja, när nu inte småfolket är vaket då. För då är det animerat som regerar.

Den här tiden runt helgerna, så visas det en hel massa av denna vara. Och eftersom jag mest faktiskt inte har någon lust att göra något alls när barnen somnat, så har det blivet en massa film.
Barn som har "lov" är ju inte helt enkla att aktivera och hålla nöjda på egen hand, så orken är verkligen minimal kvällstid.
Visserligen så har det inte blivit några nyheter i filmväg, men jag har inte sett dem på samma vis som nu. När smög dom in alla änkemän egentligen?

De finns ju där. Love actually, The Holiday, Sleepless in Seattle osv, osv..
Jag har blivit lika förvånad varje gång. Jag har inte sett det tidigare.

Den där känslan av att vara ensam om att hamna i den här situationen, kommer tillbaka om och om igen. Så det är bra med sammanhang där man får känna igen sig.
Oavsett förpackning.

Det här livet, så som det blivit, är något jag måste lära mig att anpassa mig till. Hela tiden.
Och att se andra, andras historier och öden gör att det går att få perspektiv på saker.

Ytterligare ett steg i den processen blev i mellandagarna ett medlemskap i VIMIL.
Jag har tidigare varit där och läst gästboken, hoppat in och ut ur chatten utan att egentligen veta om jag velat prata och bara fått en känsla av igenkänning. Men nu var det dags för nästa steg.
Hoppas det kommer ge ännu mer.

För det är den där känslan av att vara ensam, isolerad som är värst.
Runt omkring har livet nu fortsatt till synes opåverkat. Som om allt är likadant på något vis.
Men här är det inte det. Det kommer det ju inte bli.
Men att veta om att det är så, är ju en sak.
Att verkligen släppa taget, känna att det är ok, komma vidare... Det är inte lätt.
Det är svårt att acceptera ensamheten.

Jag förstår ju själv varför det lätt hamnar i att hitta en ny relation.
Att hitta den där bekräftelsen, gemenskapen. Kärlek.
Det är otroligt verkligen.
Men den måste få plats.
Inte som en ersättning av det som varit, en flyktväg.

Just nu ska vi leva livet här. Jag har kommit långt på väg och jag har verkligen hopp om att det kommer bli ännu bättre.

Julafton i musik

Ungefär så här var det. Julafton 2012
Och nej, dubbletterna är inte av misstag. Tro mig.:-)

Föräldraskapet

Det är ju inte det praktiska som är kruxet med att vara ensam. Egentligen.
Alltså, jag blir ju fullkomligen gråhårig och är så trött så jag knappt vet hur jag ska få ihop det ibland, men det funkar. Det finns alltid ett sätt.
Det är inget socialt rikt liv. Det finns inte utrymme för det. Allt är väldigt inrutat för att fungera. Bra rent praktiskt, men även för att jag har barn som kräver kantiga svängar.
Planering, planering.

Men att ensam vara den som ska ansvara för beslut, problem som dyker upp, uppfostran. Hela föräldraansvaret. Det är fasen inte lätt.

Man har sina egna vinklar.
Men jag vet ju hur det är. Lätt att fastna i egna banor. Stånga sig blodig i sätt som säkerligen skulle kunna lösas annorlunda.

Men det finns ju faktiskt hjälp. Och då pratar jag inte om nära och kära, utan riktig ofärgad hjälp.
Jag har haft kontakt med en familjecoach som kommunen har anställd. Som vanligt, så tvekar jag inte att prova kontakter. Man kan springa på guldkorn precis vart som helst.
Och den här var precis ett sånt.
Allt från samtal, till observation i vardagsmiljö har det varit hittills, och mer kommer det bli.
Så skönt att få bolla tankar och funderingar med någon som har varit med om en del. Någon som kan komma med nya vinklar, utan att ha någon egen agenda. Någon som inte har en direkt relation till barnen.
Men även för att få lite "kvitto" på att man gjort en del rätt med.
Ett stöd.

Att få lov

Idag gjorde de små sin sista dagen på förskolan för det här året. Storebror gör sista dagen i skolan imorgon, sen är det lov!
För min egen del så är det faktiskt lov med. Varken skola eller jobb.
Sen är det väl knappast så att det blir lugnare för att alla är hemma och lediga någon längre tid..
Det brukar inte ta många dagar att inse att all energi ska göras av med på något annat vis.

Men jag ska försöka få till någon dag helt på egen hand i mellandagarna.
Det var ett tag sedan.
De fåtal gånger som jag lyckas ordna barnvakt till allihop, har någon specifik anledning. Någon aktivitet som kräver långdag eller övernattning.
Men jag ska faktiskt försöka åka iväg en heldag själv. Bara jag.
Ett par lurar och en bräda.
Jag har inte åkt utför sedan....ja, jag hade faktiskt inga barn då..
Så lite blåslagen kommer jag nog bli.
Men skönt vore det. Bara koppla bort en stund.

I år firas det julafton här hemma.
Skönt. Slippa åka.
Barnen kan jazza runt i myskläder och förhoppningsvis bara njuta hela dagen.
Gott om släktingar att kräva uppmärksamhet av, kommer det finnas här med.

Men det är en väldigt vemodig tid.
Tomrummet blir så otroligt tydligt nu.
Det här var hennes tid. Julen.
Som givetvis förbereddes halva hösten. Bara för att få ta ut lite av känslan i förskott. Länge.

Men den där entusiasmen lever kvar. Det är det som är så skönt.
Man kan riktigt se hur det glittrar i ögonen på dom. Alla tre.
Det där som gör det till ett firande.

Nu är det jul.

Natt

När de flesta knutar är lösta och de där måstena har fått jobbas igenom, så borde man ju slappna av lite. Dessutom så var det en lugn lördagskväll med bara två av tre hemma.

Men jag kan inte sova.
Jag kan ärligt talat inte minnas när det här inträffade senast.
I vanliga fall så är jag precis färdig när barnen somnat för kvällen.
Med en god planering av koffeinintaget, så blir det nödvändiga gjort innan huvudet landar.
Men inte så mycket mer.

Efter en massa bloggläsande, spontanshoppande och allmänt slentriansurfande så är jag nu rastlös.
Rastlös. Det måste ju ändå vara bra?
Tankarna snurrar. Det växlar mellan tomheten och hopp.

Nej, nu får det bli mer bläddrande i låtlistor.
Tänkte bjuda på ännu en Foo Fighters låt, som har någon form av koppling till hur läget är.