tisdag 1 januari 2013

The holiday

Jag hade länge en fascination för skräckfilm och riktigt jobbiga thrillers. Men det hände något när jag blev förälder. Det blev mest jobbigt att titta på. Obehagligt.
Nyheterna blev en pina. Allt lidande. Ack så viktigt att ta del av, men fruktansvärt jobbigt.
Den här känsligheten är tydligen inget ovanligt, utan verkar komma som ett brev på posten för de allra flesta som upplever föräldraskap. Skörheten.
Det blev inte längre ens egen inbillade oövervinnerlighet i centrum, utan det nya liv man skulle skydda och nära.

Så nu för tiden är alla dessa filmer arkiverade i lådor. Blir det läge att se på film så blir det för det mesta något lättsmält sci-fi äventyr eller något roligt/feelgood aktigt. Ja, när nu inte småfolket är vaket då. För då är det animerat som regerar.

Den här tiden runt helgerna, så visas det en hel massa av denna vara. Och eftersom jag mest faktiskt inte har någon lust att göra något alls när barnen somnat, så har det blivet en massa film.
Barn som har "lov" är ju inte helt enkla att aktivera och hålla nöjda på egen hand, så orken är verkligen minimal kvällstid.
Visserligen så har det inte blivit några nyheter i filmväg, men jag har inte sett dem på samma vis som nu. När smög dom in alla änkemän egentligen?

De finns ju där. Love actually, The Holiday, Sleepless in Seattle osv, osv..
Jag har blivit lika förvånad varje gång. Jag har inte sett det tidigare.

Den där känslan av att vara ensam om att hamna i den här situationen, kommer tillbaka om och om igen. Så det är bra med sammanhang där man får känna igen sig.
Oavsett förpackning.

Det här livet, så som det blivit, är något jag måste lära mig att anpassa mig till. Hela tiden.
Och att se andra, andras historier och öden gör att det går att få perspektiv på saker.

Ytterligare ett steg i den processen blev i mellandagarna ett medlemskap i VIMIL.
Jag har tidigare varit där och läst gästboken, hoppat in och ut ur chatten utan att egentligen veta om jag velat prata och bara fått en känsla av igenkänning. Men nu var det dags för nästa steg.
Hoppas det kommer ge ännu mer.

För det är den där känslan av att vara ensam, isolerad som är värst.
Runt omkring har livet nu fortsatt till synes opåverkat. Som om allt är likadant på något vis.
Men här är det inte det. Det kommer det ju inte bli.
Men att veta om att det är så, är ju en sak.
Att verkligen släppa taget, känna att det är ok, komma vidare... Det är inte lätt.
Det är svårt att acceptera ensamheten.

Jag förstår ju själv varför det lätt hamnar i att hitta en ny relation.
Att hitta den där bekräftelsen, gemenskapen. Kärlek.
Det är otroligt verkligen.
Men den måste få plats.
Inte som en ersättning av det som varit, en flyktväg.

Just nu ska vi leva livet här. Jag har kommit långt på väg och jag har verkligen hopp om att det kommer bli ännu bättre.






14 kommentarer:

  1. The Holiday är en absolut favorit på min lista. Jag får en sån härligt känsla av lycka och kärlek. Ser mig själv sitta med ett leende på läpparna och sucka lite svagt.
    Önska mig bort till Engelska landsbygden och bara vänta på att Jude kommer och knackar på dörren, men det har inte hänt ännu och helt ärligt så har rädslan krypit sig på mig lite för mycket.
    Det har ju snart gått 2 år och mitt liv har ju varit helt upp och ner sedan dess.
    Ofta dyker det upp i tanken.. skulle någon verkligen orka med en sådan som mig med denna gigantiska ryggsäck....hmmm
    Eller ska jag fortsätta bara drömma mig bort till mitt eget "holiday" i tanken?
    Ja du Björn...livet tog verkligen en märklig vändning för oss.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja du, Annelie..det gjorde verkligen det. Måste säga att jag verkligen gillade The Holiday med. Kanske inte just för Jude då..:-) Men för att det faktiskt finns en problematik runt hans situation som jag verkligen kunde relatera till. Det var inte bara självklart. Ja, jag vet inte vem som skulle kunna få plats, när utrymmet inte finns? För min del handlar det mycket om just det. Sen har det bevisats gång på gång, att det finns fantastiska människor som är redo att ge lika mycket som de tar. Det får man inte glömma när hjärtat väl har utrymmet.

      Radera
  2. Jag är helt övertygad om att en dag då är hjärtat redo att släppa in ytterligare en att älska för det handlar ju inte om att glömma utan känslan av att älska och bli älskad av någon igen.någon som förstår er för den ni är och det ni har vart med om.för den rätte/el rätta är inte ryggsäcken för tung.jag har inte vart i er sits så mina ord är bara mina tankar.men jag är övertygad om att med rätt person så är inte ryggsäcken tung utan man delar det tunga och hjälps åt med allt och att vårda minnet av en älskad person blir en del i det hela./linda

    SvaraRadera
    Svar
    1. ps jag hoppas innerligen att du inte tar illa upp av mina ord ovan.../Linda

      Radera
    2. Hej Linda! Det är klart att man måste hoppas att det en dag kommer kännas rätt. Men när det inte finns emotionellt utrymme för att falla, eller ens snubbla, så handlar det inte så mycket om någon annan. Men tiden får ha sin gång och hoppet lever!

      Radera
    3. Du är klok i ditt sätt o tänka tycker jag,o kärlek får du ju i massor varje dag av dina barn.för är det nåt man får uppleva efter man fått barn så är det.den gränslösa kärlek dom ger en tycker jag./linda

      Radera
  3. Hej!

    Hoppas ni haft bra jul- och nyårshelger! Jag kom att tänka på er när jag läste denna artikel. Kanske känner du redan till familjen, kanske vill du inte alls ta del av historien. Vill dock ändå gärna länka till artikeln om den skulle vara av intresse:

    http://www.expressen.se/halsa/det-varsta-tankbara/

    God fortsättning!

    /Annelie (f.d. kollega till M)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Annelie! En god fortsättning på det nya året!
      Om helgerna har varit bra? Ja...både ja och nej. Man blir tvingad in i ett annat tempo, med helt andra möjligheter till att låta tankarna vandra. Och det är väl nyttigt, men inte direkt energigivande. Nödvändigt kanske.
      Tack för länken! Hade inte hört om dem innan. Finns mycket att känna igen sig i där...
      Ha det bra!

      Radera
    2. Förstår vad du menar. Strukturlös långledighet i all ära men vi mår nog alla bra av rutiner och viss förutsägbarhet. Vardagar har faktiskt också sin tjusning!;)

      /Annelie

      Radera
  4. The Holiday är en jättefin film. Romantisk och varm. Och den lägger sig som en gosig snuttefilt runt hjärtat.
    Verkligheten kanske är lite mer komplicerad, men man blir lycklig och hoppfull.

    Björn – hjärtat kommer att öppna upp, du kommer att snubbla, och det kommer att vara fantastiskt! När tiden är inne och allt faller på plats. Till dess finns det annat utstakat i livet för dig och dina barn.

    Själv upplever jag som den andra parten (i mitt försök att ha en relation med en kille i din situation) att det svåraste är att hantera den egna rädslan för att tränga sig på i utrymmet som, precis som du säger, är ytterst litet. Även om man är inbjuden i utrymmet så finns rädslan där hela tiden. Ibland känner jag mig till och med som en belastning, ytterligare en variabel i det svåra livet som pockar på uppmärksamhet. Man försöker vara så stor och så liten på en och samma gång. Inte visa sig rädd för situationen, men ändå visa allra största respekt. Ibland behövs man där, och ibland behöver såren slickas i ensamhet.

    Och jag är bara människa – ibland blir jag väldigt ledsen, känner mig utestängd och otillräcklig, men gör så klart allt för att inte låta det belasta. Rent praktiskt är det ju också ett ordentligt pussel att få ihop vardagen med trevande försök att lära känna varandra. Vi har efter fyra månader valt att ännu inte blanda in våra respektive barn, vilket gör att man inte lyckas ses så ofta. Men det är väl det som skiljer den komplicerade verkligheten från filmen. Trots det föredrar jag nog ändå verkligheten där känslan och värmen dröjer kvar mycket längre...

    Du kommer att hitta någon som vill ta del av din verklighet också. Men det betyder inte att livet så som det är nu också är fint och härligt att leva. Allt gott! /Pia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej igen Pia! Jag kan förstå att du har svårt att veta hur du ska bete dig.. Det är inte lätt. Men du känner in, reflekterar och förstår att det inte handlar om er relation, utan hans upp och ner i efterdyningarna till det som hänt. Så med din förmåga att se det du gör, så har ni verklig alla möjligheter. Jag hoppas att du orkar hänga i och att han ser att du finns där. Jag önskar verkligen att ni får ihop era påsar! Hur fantastiskt kärlek än är, så tror jag att det mer handlar om att acceptera saknaden av den, än att finna den igen. Det är där jag är nu. Bara insikten om det har gjort att vägen börjar klarna igen. Om någon gör mig sällskap på den framöver, det vet jag inte. Men vardrar vidare, det gör jag. Hopp och lycka åt er!

      Radera
  5. Försök kom iväg på din dag med brädan nån solig fin dag och bara tänk på dig själv det är dig så väl unt.men vi vill höra antaet blåmärken sen:-)
    (skoja)/linda

    SvaraRadera
  6. Har inga kloka ord att dela med mig av men ville ändå skriva några rader. Tittar in här allt som oftast och du skriver så klokt och fint.
    Jag hoppas att 2013 blir ett fint år för dig och dina barn.
    Kram

    SvaraRadera
  7. Hoppas allt är bra med dig o småtrollen/linda

    SvaraRadera