Det oförutsedda

Jag har nog skrivit en del förut om hur livet tar sina vändningar.

Den plan och strategi man har knåpat ihop, för att få ordning på det som kallas livet, kan så lätt kullkastas av det där oförutsedda.
Det man inte kan föreställa sig som ett alternativ.

Man försöker ju hitta sin bana, sitt spår, för att få en riktning.
Och fokus hamnar ju på det som man hoppas, vill och drömmer om.
Visst finns oron alltid med i bilden, men den går ju inte att leva tillsammans med. Den kan ju inte få regera.
Det där oförutsedda går ju inte att förbereda sig på.
Det är ju dess grundläggande drag.



Jag har varit med om något på sista tiden.

Det finns faktiskt något som kan kullkasta hela den där planen om livet man har byggt upp.

På ett bra sätt.

Lika fullkomligt överraskande och utan förvarning.
Utan att egentligen finnas som ett tänkbart alternativ i livet.

Har fortfarande svårt att förstå.
Svårt att greppa hur det gick till.
Vad som hände.
Som det klassiska yttrycket; Blixt från klar himmel.


Men lyckan är här.


Och jag hoppas den kommit för att stanna.

Upp

Idag var en bra dag.

Inte bara bra i jämförelse. Utan riktigt, riktigt bra.
Det bästa med att hitta en bit av den där känslan, är att den förstärks så många gånger om.

Jag lever tillsammans med tre små speglar.
Dom visar mig vad jag visar dom, och det lyfter mig. Något enormt.
Och så där fortsätter det.

Jag har hela tiden varit övertygad om att jag varit skyldig dom att hitta dit.
Finna gnistan.
Lugnet.
Lyckan.

Som en trygghet i deras liv.

Jag vet mycket väl att det här var idag.
De andra dagarna kommer komma tillbaka.

Men det här var en dag.

En riktigt bra dag.