Slutet

Vi kom aldrig att prata om det.
Vi levde bägge två med vår fruktan och sorg, fast var för sig.
Sida vid sida. Men inte tillsammans.

Det fanns stunder när det rann över för M, där allt kom ut.
Allt på en gång.
All smärta, oro och ilska.
Inte sällan, var det jag som fick vara den som fick ta "smällen" när det kom.
Även om jag vet mycket väl vad grunden till allt var, så sitter en del av de där orden hårt kvar i minnet.
Den där sjukdomen orsakade så otroligt mycket ångest.
Så mycket smärta.
Den förändrade så mycket.





När kallelsen till träff med onkologen kom, så sa M på en gång att hon inte ville åka dit.
Hon ville inte höra något mer. "Åk dit du, om du vill."

Och det gjorde jag. Jag och M:s syster.
Vi kände det vi med, och kom att prata om det i bilen på vägen dit.
Läkaren bekräftade det vi trodde. Det var inte länge kvar.

När vi kom hem igen, så pratade vi inte om vad som sagts hos läkaren.
M var otroligt trött, och orkade inte stanna uppe.
Ingen kvällsfika, som hade varit hennes stund på dagen senaste månaderna.
Så hon gick med hjälp upp till sängen och lade sig.
Och gick aldrig upp igen.

M sov tungt och hade korta stunder av vakenhet.
Utanför föll vinterns första snö.
Även om hon inte tittade, så log hon när jag berättade om snöflingorna.
Stora och långsamma.

Efter 3 dagars vakande drog M sina sista andetag.
Hemma.
Med sina nära intill. Tillsammans.