Tänk vad tiden går. Dagarna passerar i en vansinnig takt.
Och det som strävas efter är den där framtiden. När allt löser sig.
När man gjort både det ena och det andra klart. När man äntligen kan...ja, jag vet inte? Sträva efter nästa framtid? För hur mycket man än försöker leva här, nu, så hägrar den där dagen som ska få saker att gå smidigare. Bli lättare. Då man ska kunna stanna upp lite mer.
Man kan ju tycka att livets överraskningar skulle skapa någon egenskap, som gör att man lever mer i nuet.
Och det kanske jag har fått? För nog lever vi.
Det här är ju inte bara en transportsträcka. Vi njuter, bråkar, upplever och skrattar. Det finns stunder som kan få tiden att stanna till. En sådan fantastisk glädjekänsla över att vi har varandra. Att våra barn utvecklas och mår bra. Att den där drömmen om att de skulle ha en stor trädgård på landet att leka i, faktiskt är här.
Dåtidens framtid.
Kanske är det just det som det handlar om. Att drömma om nya mål. Att tro på en ny framtid.
Trots alla överraskningar som livet bjuder på.
Det är nog mest känslan av att det går för fort ibland, som spökar. Att det händer för mycket annat, som ska göra att man missar det som är viktigast. Att slitet och strävan ska ta för mycket fokus.
