Jag hade länge en fascination för skräckfilm och riktigt jobbiga thrillers. Men det hände något när jag blev förälder. Det blev mest jobbigt att titta på. Obehagligt.
Nyheterna blev en pina. Allt lidande. Ack så viktigt att ta del av, men fruktansvärt jobbigt.
Den här känsligheten är tydligen inget ovanligt, utan verkar komma som ett brev på posten för de allra flesta som upplever föräldraskap. Skörheten.
Det blev inte längre ens egen inbillade oövervinnerlighet i centrum, utan det nya liv man skulle skydda och nära.
Så nu för tiden är alla dessa filmer arkiverade i lådor. Blir det läge att se på film så blir det för det mesta något lättsmält sci-fi äventyr eller något roligt/feelgood aktigt. Ja, när nu inte småfolket är vaket då. För då är det animerat som regerar.
Den här tiden runt helgerna, så visas det en hel massa av denna vara. Och eftersom jag mest faktiskt inte har någon lust att göra något alls när barnen somnat, så har det blivet en massa film.
Barn som har "lov" är ju inte helt enkla att aktivera och hålla nöjda på egen hand, så orken är verkligen minimal kvällstid.
Visserligen så har det inte blivit några nyheter i filmväg, men jag har inte sett dem på samma vis som nu. När smög dom in alla änkemän egentligen?
De finns ju där. Love actually, The Holiday, Sleepless in Seattle osv, osv..
Jag har blivit lika förvånad varje gång. Jag har inte sett det tidigare.
Den där känslan av att vara ensam om att hamna i den här situationen, kommer tillbaka om och om igen. Så det är bra med sammanhang där man får känna igen sig.
Oavsett förpackning.
Det här livet, så som det blivit, är något jag måste lära mig att anpassa mig till. Hela tiden.
Och att se andra, andras historier och öden gör att det går att få perspektiv på saker.
Ytterligare ett steg i den processen blev i mellandagarna ett medlemskap i VIMIL.
Jag har tidigare varit där och läst gästboken, hoppat in och ut ur chatten utan att egentligen veta om jag velat prata och bara fått en känsla av igenkänning. Men nu var det dags för nästa steg.
Hoppas det kommer ge ännu mer.
För det är den där känslan av att vara ensam, isolerad som är värst.
Runt omkring har livet nu fortsatt till synes opåverkat. Som om allt är likadant på något vis.
Men här är det inte det. Det kommer det ju inte bli.
Men att veta om att det är så, är ju en sak.
Att verkligen släppa taget, känna att det är ok, komma vidare... Det är inte lätt.
Det är svårt att acceptera ensamheten.
Jag förstår ju själv varför det lätt hamnar i att hitta en ny relation.
Att hitta den där bekräftelsen, gemenskapen. Kärlek.
Det är otroligt verkligen.
Men den måste få plats.
Inte som en ersättning av det som varit, en flyktväg.
Just nu ska vi leva livet här. Jag har kommit långt på väg och jag har verkligen hopp om att det kommer bli ännu bättre.
