Saknaden

Jag vet hur jag ska tackla saker ibland.
På något vis, så har jag hittat tillbaka till läget där jag kan få saker gjort bara genom att vilja tillräckligt. Att orka.
Och jag får så fantastiskt bra hjälp med barnen.
Skola och förskola kunde inte vara bättre, och övernattningar hos nära varierar vardagen för småfolk.
Att se dom utvecklas är underbart.

Men jag saknar så mycket.

Jag saknar den där blicken som bekräftar det man tänker, eller som på ett ögonblick får en att tänka om.
Handen, som med en strykning över ryggen får allt som tynger tankarna, att försvinna.
Leendet, som gör den finaste av stunder bekräftad.

Tillsammans.

Jag saknar tillsammans.

Balansera på eggen

Jag har sakta men säkert fyllt på med saker att göra i vardagen.

Ja, utöver pysslet med att driva ett hushåll med 3 småbarn och hund då vill säga.

Till stor del handlar det om att sysselsätta mig, för att inte stanna upp igen.

Att inte tappa styrfarten på något vis.

Det var ju himla skönt att börja jobba igen.
Få koncentrera sig på något helt annat, prata med vuxna människor om helt andra saker och få släppa den där intensiva kollen man har när barnen kör för fullt.

Att slippa undan från att leva i efterdyningarna av allt, hela tiden.

Men det slår så lätt över.
Det blir så lätt för mycket.

Jobb som upptar tankarna även när man går därifrån och skolarbete som kräver sitt när småfolk sover gott.,
Allt det andra, där på utsidan, börjar ta energi istället för att ge.

Det blir så tydligt sådana här dagar.

En underbart frisk vintermorgon. -19 grader utanför. Barn som äter rostbröd och dricker varm choklad.
Tända ljus och en sprakande kamin.

Helt fantastiskt mysigt.

Och ändå så sitter jag här och funderar på måndagens jobb.

Så nu, när jag står inför möjligheten att få jobba med det som jag drömt om de senaste 5 åren, så tvekar jag.

Kan jag lyckas hålla balansen?