Ringen

Fasen vad svårt det är.

Jag försöker hitta ett nytt sätt att att leva.
Ett sätt att komma vidare, utan att tappa det som varit.

Som om jag skulle kunna starta om på nytt, utan att egentligen förändra någonting.
Eller jo, förändrar gör jag. I det lilla.
Möblerar om. Köper nytt. Provar annorlunda.

Men det är svårt att gå vidare.
Att inte längre vara vi.
Att lära mig leva som jag.


Härom dagen tog jag av den.

Markeringen av vi. Ringen.
Jag vet inte om det hjälper mig.
Jag är mest rädd för att glömma.
Tappa taget.

Men just då och där, så kändes det rätt.

Morgonstund

Nordmansgranen ligger kvar på takräcket.
Jag hade en sådan där "när barnen somnat" plan igår.
Tror att det gick sådär. Vaknade i soffan vid 4-tiden med en febrig 2-åring bredvid och en 6-åring sovandes på golvet under bordet.

Men det gör inte så mycket.
Det är helg. Utan planer för dagen.
Lugnt.

Känns faktiskt ovanligt lugnt.
För det mesta så brukar det alltid finnas en plan eller något måste, som ska göras.
Men inte idag.
Och visst blir det bättre när man kan hitta lugnet för en stund.
Kaffet smakar lite bättre än vanligt. Juleljusen skapar mer stämning.
Barn njuter av att läsa Barnkammarboken.
Stillhet.

Hoppas er helg börjar lika skönt!

Sömnen

Oj, så skönt.
Jag har sovit middag.
Och inte nog med det. Jag sov dessutom en hel 8 timmars natt.
Alltså 10 timmar på ett dygn.
Som det behövdes.

Helgen har varit skönt avlastande. Barnen har lekt med far och morföräldrar, och jag har fått chans att pyssla om hus och trädgård en del. Och mig själv dessutom.
Nu glittrar det vackert runt om i trädgården, och inne har huset fått en skön känsla av nalkande jul.
Bilen har blivit berövad på sina tomflaskor, festisförpackningar och annat skräp.
Redo för nästa helgs Gbg-äventyr.
Ska bli underbart att se barnen röja loss på Universeum och Liseberg.

Den här stunden ska jag ta till mig.
Energin.
Batteriet har fått laddning igen.

Ett år

Det hör ju inte till vardagen att sitta i soffan och läsa böcker om Dumpe dumpers, och avstyra konflikter över plasttraktorer.
Det är mer av en helgsyssla.
Men efter lillasysters hastiga kontakt med mormors köksgolv igår, så sitter vi här och väntar på att få åka till tandläkaren för att få skadan kollad.
Det ser inte ut att vara någon fara, men det är bäst att kolla upp.

Tack vare morgonens huvudsakliga informationskälla, Bollibompa, så slog det mig att det är den första December idag.
Det har gått ett år. Ett helt år.


Efter M:s bortgång, så ville vi få till begravningen så fort som möjligt.
Det fanns ett behov hos oss alla som stod nära, att få det gjort. Komma förbi.

En hel del av cermonin hade M planerat, och låtit oss ta del av.
Resten föll sig ganska naturligt, utan konflikter om hur och varför.
Tack vare en mycket lyhörd präst, och en bra begravningsentreprenör, så blev det väldigt fint. Och rätt.

Hemskt just då och där, men såhär i efterhand ändå fint.

Kapellet där begravningscermonin ägde rum blev den där platsen för mig.
Platsen där vi skildes åt.

Eftersom hennes aska blev spridd för vågorna så finns det ingen specifik minnesplats.
Ingen gravsten. Ingen minneslund.
Jag vet att hennes syster har ordnat en plats vid deras stuga nära vattnet, men för mig är det ändå kapellet som blivit platsen.

Platsen där jag får kontakt.

Idag är det ett helt år sedan vi samlades där.
Isande minusgrader. Overkligt.
Som någonting påhittat.

Helt koncentrerad på hur 5-årige C skulle reagera.
Vansinnigt fokuserad och samtidigt knappt närvarande.
Den overkliga känslan jag hade där och då, sitter kvar än idag.

Trots förberedelserna veckorna innan med visning, kapellbesök med orgelspelande 5-åring och all planering runtomkring, så var jag helt borta när dagen väl kom.

Jag minns det mesta, men det är så avlägset att det känns som om jag bara sett det, utan att vara på plats.