Sommar blev höst

Behandlingsperioden med antikroppar följdes upp precis som tidigare behandling, med röntgen prover och utvärdering.
Samtalen hos läkaren var det värsta M visste.
Det spelade ingen roll att hon visste om sitt kommande öde. Hon ville inte höra det från någon annan.
Dessa läkare som gett henne besked, som slitit henne mellan hopp och förtvivlan allt för många gånger.

Rädslan.

Den gången var det inte "vår" ordinarie läkare som skulle gå igenom resultat. Den ordinarie med den sorgsna blicken var på semester.
Den inhoppande drivne realisten berättade att röntgen inte visade på någon förändring gentemot tidigare gång. Varken mer eller mindre. Proverna som var tagna var inte klara. Inte allihop i vartfall.
Men den sammanvägda bilden av röntgen och prover visade på att det stod still.
En ny behandlingsomgång, med en annan typ av cytostatika, skulle nu köras igång.
Den varianten som gör att man tappar håret.

Peruk beställdes, och tid för utprovning bokades, men den fick ställas in.

Samtidigt som M fick tillbaka smärtorna i ryggen igen, så fick vi reda på att de nu fullständiga provsvaren visade att cancern åter var på frammarsch.

Metastaserna i ryggkotorna hade börjat växa in i spinalkanalen.
Smärtor som inte går att få bukt med genom morfinbaserade läkemedel.
Smärtlindring kom tillslut, efter smärtteamets insättning av någon avlagd blodtrycksmedicin som blockerade signalerna.

Fokus sattes på att få ner svullnaden i ryggraden. Operation i Uppsala var det ena budet, strålning det andra.
Operation var det bästa alternativet, men oron för en komplicerad och utdragen läkning, gjorde att det till slut blev strålning. Man ville inte riskera att få vänta för länge innan nya behandlingen kunde köras igång.

Även om ingen av läkarna sa något, så såg man det. Det var här hoppet om att kunna göra något försvann.

Bakteriebytarhuset

Vad härligt egentligen.
Jag hade helt glömt bort att det blir så här när skolan börjar. Barnen har varit friska så länge i en följd nu, så jag inte ens har tänkt på hur det kan vara.
Men... Nu är det dags igen. Lillfisan har feber, snorar och hostar, så det får bli hemmaplan idag med.
Mellanbror snorar han med. Han är för övrigt hos sin moster, där han har korttidsboende.
I vintras så var de sjuka växelvis och om varandra i 3månader. Lite mindre i år vore ju önskvärt!
Ska nog gå igenom hemapoteket idag och se så det finns allt som behövs. För när småfolket här i huset får feber, så är det inte LITE feber som gäller. Det gäller ju att få till febernedsättande så det dricks, äts och sovs tillräckligt.

Jodå, nu är den här. Snorets årstid.

Gjutjärnspannan

Gårdagens tur i svampskogen, resulterade inte i så värst mycket svamp. 11 trattkantareller.
Mer är på gång, så om någon vecka blir det en ny tur.
Mysigt äventyr för barnen blev det i vart fall!

Fika med nybakade muffins, ökar ju välmåendet lite till.

Eftersom dagen bjuder på ihärdigt regnande, så har det blivit en förmiddag inomhus. Barnen sprider leksaker, skor och annan lös inredning omkring sig, och på spisen står traktörpannan och puttrar.
Vad som puttrar?
Som äldstesonens osvikliga luktsinne tidigt i processen avslöjade: "Det luktar köttfärssås!"
Det är det som är skönt med helgerna. Att saker får puttra. Det får ta tid.

Ut i skogen

Inte trodde jag att det skulle gå så här bra. Att sluta snusa alltså.
Ja, jag har varit stirrig och glömsk.
Ja, jag har vaknat 02:30 och bara måste äta knäckebröd med cognacsmedwurst.
Ja, jag har slagit en tall hårt och länge med en stor gren, för att jag snubblat alldeles bredvid.

Men jag har inte snusat. Och det är inte så värst svårt att låta bli heller.
Jag vill ju inte.

Trött är jag med. Vet inte om det har något samband med avvänjningen.
Jag går och lägger mig så fort jag fått barnen att sova, så jag ska få "sova ikapp", men det hjälper inte.

Idag är det en alldeles vanlig lördag utan planer, så jag ska ta med småfolket ut i skogen för att plocka en av årstidens stora skatter.
Trattkantarellen.
Hittade ett gäng som gömde sig bland mossan igår. Visserligen små, och förvisso i Östergötaland, men nog borde det ha ploppat upp på våra ställen i Värmlandsskogarna med.
Lite fikakorg och tåliga kläder, så blir det i vart fall lite äventyr för små.

Nya metoder.

Eftersom M:s cytbehandling hade fungerat bra, och även lyckats krympa ett par tumörer, så tyckte Onk.läkaren att det var dags för ett alternativ till i behandlingsväg.
Antikroppar.

Denna ganska så nya behandling skulle ges i kombination med "grundcytostatikan".
Det var en dyr, men väldigt effektiv antikroppsbehandling som fungerat bra i de allra flesta fall. Kroppen skulle inte få lika mycket "stryk" som av den tuffa cyt. behandlingen heller.

M:s sår hade inte hunnit läka helt och hållet, men vänta vågade vi inte heller göra, så behandling kördes igång.

Planer inför sommaren gjorde att det fanns något att ta sikte på för M. Hon skulle iväg.
Hon skulle ta med sina grabbar till Kolmården. Det var målet.
Ett annat mål, var att få ner nivån på smärtpumpen så pass, att den skulle kunna ersättas med tabletter igen.
Att bli fri slangen. Kunna bada.

Lilla E växte stadigt. M och lilla fröken fann varandra rejält, och slappnade av tillsammans.
Långa sovstunder. Tillsammans. Tätt ihop.



Hur M orkade allt som hon gjorde, de där dagarna i värmen på Kolmården, det är svårt att förstå.
Att kunna uppbringa sådan ork och energi.
Men hon gjorde det. Den viljan övervann alla hinder.

Var det smart?

Till slut så fick jag det där berömda rycket, och bestämde mig för att det var dags. Jag ska sluta snusa. Igen.
Förra gången så gick det ju riktigt bra, sånär som på abstinensutlöst slagsmål med en skogsmaskin och en abnorm konsumtion av äpplen.

Den här gången så har snuset fungerat som en lugnande faktor av stora mått. Anledningen till att jag började igen, var ju i någon form av självmedicineringssyfte, och det fungerade bra.

Att mitt infall sammanföll med dagen då Murphy's lag rådde här i huset, gjorde inte starten lättare.

06:17. Barnen står i hallen, påklädda och klara för första dagen på en ny vecka. Mina kängor då?
Ja,just det. I källaren. Nedför trappen, och där är det en sjö...
Översvämning.

Det satte standarden för den måndagen.

Men nu kör jag.Jag har nu varit utan snus under läppen i mer än ett dygn.
Eftersom jag vet att abstinensproblematiken är ganska så rejäl i mitt fall, så har jag börjat ett nedtrappningsschema med hjälp av sugtabletter.
Att bryta med vanan att stoppa något under läppen, måste jag göra omedelbart.
Det kommer att ersättas av något annat. Frågan är bara vad? Jag ska ta en tur bland fruktdiskarna på stora affären imorgon och försöka hitta lite alternativ...

Jag blev varnad, av den vänliga kvinnan som hjälpte mig på apoteket, för att trappa ner för mycket och för fort eftersom det oftare leder till återfall.
Hm.
Jag blev rekomenderad sugtabletter av den starkare varianten, för att få "tillräckligt" då jag snusat en hel del innan.

Men inte är det tillräckligt.
Jag har idag satt i mig nästa maxdos av dessa slemmiga flourtabletter, och jag är inte direkt avspänd kan jag säga.

Sååå jag räknade efter lite.. Maxdos sugtabletter: 15x2mg= 30mg nikotin.
Tidigare snusmängd: c:a 65gram x 8mg= 520mg nikotin. Eeeeh..

Det var ju det där med nedtrappningen då ja.
Men det är klart det kommer gå vägen. Det är bara en fråga om hur pass omgivningen ska få lida.
Och hur mycket jag kommer äta. Och vad.

UC

Det var länge sedan nu. En kreditupplysning.
När det köptes hus och tokrenoverades som bäst, så trillade kuverten från UC i brevlådan var och varannan vecka kändes det som.
Men idag var det dags. Öppnade, läste.

Civilstånd: Änkling

Jag förstod först inte inte vad jag läste, bara att det kändes som det var något fel. Vänta nu. Änkling?
En änkling är ju en gammal man. En som förlorat den han levt sitt liv med.
En man som levt hela livet tillsammans med någon.

Ibland slår det hårt. Riktigt hårt.

Uppåt

Jag har haft en period med mycket tankar på livet som kunde ha varit. Ibland känns det helt hopplöst.
Vi var ju på väg. Det var så självklart. Drömmar slog in, och vardagen var sådär underbart....vi.
Hon saknas mig.


Jag läser en hel del om andra som har förlorat sin första hälft, och får mycket tillbaka av det. De flesta verkar hitta vägar att ta sig vidare. Att leva.
Även om de flesta dagar fungerar skapligt, så finns det ändå en gnagande känsla i kroppen. Oro.
Jag saknar känslan av lycka.

Men idag hände det något. Mitt i skogen. Det varade bara ett ögonblick, men ändå.
Norrvinden bjöd på sval frisk luft, solen sken och det var sådär ostört tyst. Jag kunde inte låta bli att stanna upp och ta ett riktigt stort andetag. Luft. Som om jag inte kunnat andas på riktigt innan. Som om kroppen saknat syre.
Nästan berusande.
Öppnade ögonen igen.
Och där var den. Mitt i produktionsskogen.

Just där. Underbart.

Lönsamt?

Ibland funderar man ju. Hur mycket kostade hanteringen av det här ärendet tro? Automatiserat till max säkert, men ändå. Vad blir nettointäkten?

Älgflugor & Parkeringsligister

Eftersom jag tydligen inte ska sova nu, så finns det tid för ett inlägg. Vaknade för en timme sedan med ett sådant där "har jag försovit mig? ryck", som sätter skapligt fart i kroppen. Men, nej. Det hade jag ju inte...
Så nu är det lögn att somna om igen.

Nu har jag och barnen kommit igång efter semestern. De små leker som aldrig för på dagis, den "stora" killen har börjat på fritids, jag jobbar på för att skyffla undan en del av högen som ska göras och labradoren dyker glatt i leriga maskinspår.

Hösten börjar göra sitt intåg, och det är skönt. Riktigt skönt.
Sånär som på dom där älgflugornas invation i skogen då.
Annars är det nog favoritårstiden för min del. Luften, färgerna, skörde och jakttid.
Härligt. Avkopplande.


Som resultat av att det tydligen har pågått en "dängatillbjörnsbil" kampanj de senaste veckorna, så fick jag idag lämna den på verkstad för att bedömma skadorna inför reparation.
Eftersom de tre tidigare medmänniskorna som kastat upp dörrar och kört på bilen inte har orsakat några större skador, och dessutom tyckt det har varit en bra ide att smita, så har det inte blivit av tidigare.
Men nu senast så var det en skönt ärlig människa som snällt lämnade en lapp under torkarbladet, och ursäktade att hon bucklat till min nummerplåt.
Och tur var väl det, för "nummerplåten" bedömdes kosta c:a 10000:- i material och ta 3 dagar att reparera....